Ny romantisk poddradionovell från yttersta högerkanten

En liten kuriositet jag skulle vilja tipsa om är den romantiska och politiska poddradionovellen En kvinnas doft av pseudonymen Julia Ceasar som sändes på Ingrid & Conrads högerradikala poddradiokanal häromsistens. Julia Ceasar är ju den för främlingsfientlighet anklagade skribent som fick sin riktiga identitet röjd i samband med journalisterna Annika Hamrud och Niklas Orrenius granskningar av henne. Jag kan förstås inte veta säkert men det tycks mig faktiskt som att det nog delvis är den hos Julia Ceasar inte särskilt populäre Orrenius som fått stå porträtt för poddradionovellens manliga huvudperson Jan Berglindius, en framgångsrik journalist vars politiskt korrekta världsbild och positiva syn på mångkulturen börjar krackelera.

Jan och hans vackra hustru Kattis lever ett på ytan perfekt liv med sina två barn som de utsätter för en omfattande genusindoktrinering. Kattis håller sin kropp i trim på gymmet Rosa skrot och är chefredaktör för ett kvinnomagasin. I och med magasinets julnummer får hon brottas med de problem den omfattande muslimska invandringen fört med sig. Är det kanske risk att man drabbas av en fatwa om man publicerar recept på julskinka? Oroliga läsare hör också av sig till tidningen och undrar om man får plocka fram mormors broderade juldukar med grisar eller om det är att anse som hets mot folkgrupp.

Trots att allt tycks vara perfekt så är det ändå något som gnager inom Jan, tillvaron känns förljugen. Han blir alltmer tveksam till de politiskt korrekta lögner om mångkulturen han bidrar till att sprida i sitt arbete som journalist. I smyg börjar han läsa Sverigedemokraternas partiprogram och diverse högerradikala sajter på nätterna. Jan börjar se världen med andra ögon och blir bland annat uppmärksam på hur tungt beslöjade kvinnor går runt med luxuösa barnvagnar och stora barnaskaror på gatorna. Det finns dock ingen han kan prata med om sina nya tankar, inte ens Kattis, och Jan börjar ifrågasätta allt, även sitt äktenskap.

Jans räddning blir den unga sverigedemokratiska journalisten Hanna. Hon är söt och glad, doftar björk, samt är frimodig och beställer med hög röst en ”negerboll” när de träffas på sin första dejt. Hon är inte lika förljugen som resten av Jans omgivning utan är intresserad av hur verkligheten är beskaffad. I en falsk värld är Hanna den enda Jan kan vara sig själv med och han förälskar sig i henne. När Jan älskar med Hanna känns det på ett helt annat sätt än det gör med Kattis eller någon av de åtta-nio kvinnor han varit otrogen med.

Jag får väl utfärda en liten spoilervarning för de som inte vill få slutet på den romantiska poddradionovellen avslöjat. Det slutar nämligen med att Jan inser att även om det är Hanna som känns äkta och rätt för honom så kommer han aldrig att våga riskera allt han byggt upp och de måste gå skilda vägar. När Sverigedemokraterna sedermera kammar hem riksdagsvalet 2018 så rensas kulturmarxister och vänsterelement ut från media och den unga sverigedemokraten Hanna utses till ny chef för SVT. När Jan läser TT-telegrammet ler han.

Avslutningsvis, ska du i år bara lyssna på en romantisk poddradionovell om hur en journalist som antagligen är Niklas Orrenius börjar tvivla på de politiskt korrekta dogmerna, blir gubbsjuk och vänstrar med en ung sverigedemokrat så tycker jag definitivt att du ska du lyssna på En kvinnas doft av ”Sverigevännen” Julia Ceasar. Det är om inte annat en spännande inblick i hur kulturproduktionen skulle te sig om kulturetablissemanget bestod av sverigedemokrater.

         

         

Uppsala Filmstudio hösten 2014

Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.

Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)

Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)

Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)

Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)

Film

Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Halvtid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Jag har ju efter en tids bortavaro gjort comeback på Uppsala Filmstudio som på torsdagar visar kvalitetsfilm av olika slag. Tyvärr har det denna säsong inte blivit att gå på så många filmer som jag tänkt mig. Trots att man är halvvägs in i vårens program har det bara blivit fyra filmer för min del. Här följer dock några ord om var och en av dem.

Vårens första film, Never let me go, utspelar sig i en alternativ version av det nutida England där man lyckats förlänga medellivslängden till över hundra år, dock inte utan att det har ett högt pris. Filmen handlar bland annat om hur människans tid på jorden är utmätt och hur vi förhåller oss till detta. Eftersom genren dystopisk science fiction hör till mina favoriter har sådana filmer ett betygsgolv på fyra och det är också vad filmen får. (Betyg 4/5)

Vårens största behållning hitintills är definitivt Turinhästen av den ungerske regisörren Béla Tarr. Filmen är dock verkligen inte för alla. Att mäkta med att se och uppskatta Turinhästen får sägas vara cineastens motsvarighet till den finske alkoholentusiastens bedrift i den där videon där denne tömmer en flaska sprit rätt upp och ner. Det är alltså inget för amatörer. Den svartvita filmen handlar om en far och hans dotters torftiga liv på en enslig gård. Hästen, med vars hjälp de skaffar sin brödföda, har börjat matvägra och undergången nalkas. Det är eländigt och monotont och först efter över tjugo minuter kommer filmens första replik. Det låter som en parodi på finkulturell film och stundtals kommer jag faktiskt på mig själv med att sitta och småle lite åt det hela. Om man skippar fnissandet och ger sig hän så är det dock en stor, stor film av episka mått. (Betyg: 5/5)

Sista skrattet, en tysk stumfilm från 1924 är den äldsta film jag sett på ett bra tag. Måhända är jag lite samtidsnormativ men jag har faktiskt lite svårt att ha någon jättestor behållning av filmen i sig när jag tittar på gamla stumfilmer, filmkonsten har ju ändå gjort en del framsteg med åren. Man kan ju dock ha behållning av det hela på andra sätt. Det är ändå ett stycke filmhistoria man får ta del av. Sista skrattet var för sin tid en väldigt innovativ film och det är spännande att se hur de med enkla medel lyckades skapa filmens scener. Vidare är hela Uppsala Filmstudios arrangemang med levande musik på piano framförd av Edward von Past mycket lyckat. Att det dessutom sker i Slottsbiografens sekelgamla lokaler gör att man får prova på hur det kändes att gå på bio i filmens barndom. Betyget får bli på helhetsupplevelsen snarare än den enskilda filmen. (Betyg 4/5)

Den fjärde filmen, Laurence Anyways av den kanadensiske regissören Xavier Dolan, såg jag igår. Den handlar om Laurence som hela sitt liv känt att han är född i fel kropp och egentligen är kvinna. Man får följa Laurence förvandling från man till kvinna och se hur det påverkar honom och människorna runtomkring, främst hans älskade fästmö. Filmen ska tydligen vara kritikerrosad men mig lyckades den tyvärr inte fånga. Jag vet inte vad det är med mig och film från den franska kultursfären men vi tycks inte komma överens. Det är så illa att jag tyvärr har ett betygstak på tre för filmer på franska och det är också vad filmen får då de fina, drömska sekvenserna med musikvideoestetik som då och då bryter in ändå räddar filmen. (Betyg 3/5)

Slottsbiografen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Så skyddar du dig mot skalärvapen

Kvällstidningarna är fulla med guider om allt mellan himmel och jord: så brygger du ditt eget öl, så skaffar du dig strandkroppen, så får du superorgasm och så vidare. Något man dock inte finner i kvällspressen är hur man skyddar sig mot skalärvapen, en sorts mystiska vapen som bygger på för allmänheten okänd högteknologi och med vilka man bland annat kan angripa människors själar. Enligt konspirationsteoretiskt lagda ska hemliga makteliter med diaboliska planer tyvärr ha tillgång till skalärvapnen och de använder dem för att på avstånd angripa intet ont anande stackare.

Eftersom mainstreammedia inte ger några råd hur man skyddar sig så får man istället vända sig till den esoteriska delen av bloggosfären. Bloggaren Ivan Björn har vänligt nog sammanställt en guide i sex steg hur man skyddar sig mot skalärvapen. Försvarstekniken känns dock som hämtad ur någon gullig tecknad serie som riktar sig till småflickor:

1. När du är anfallen får du absolut inte vara rädd!
2. Stråla ut Kärlek
3. Dra dig tillbaka från formen till formlöshet
4. I formlösheten har du eliminerat energin som vill skada dig
5. Följ sedan skalärenergin till dess källa
6. Utstråla kärlek mot förövarna

(WebCite)

Kärlekssköld

Ivan Björn citerar i sin bloggpost också en person som en natt upplever att han blir angripen med skalärvapen:

Jag somnade så fort jag la mig. Ett par timmar senare har jag vaknat. Jag kunde inte lyfta upp armar, jag kunde varken röra mig eller vända mig. Mitt fysiska tillstånd var helt fysiskt paralyserad. Jag visste vad som pågår; jag var träffad och styrd av ett elektromagnetiskt vapen. Det kom in genom fönstret som var ovanför min säng. Verkan av detta vapen har jag känt i mitt rum som ett extremt stark känsla av ondska och förtvivlan. Jag har aldrig upplevd något liknande. Jag skulle vilja säga att de försökte riva bort min astrala kropp från den fysiska kroppen.

(WebCite)

Om man ska förhålla sig lite kritisk till idéerna om skalärvapen så tycks det av beskrivningen att döma röra sig om ett inte alltför ovanligt tillstånd mellan sömn och vakenhet som kallas sömnparalys. När du sover är kroppen paralyserad för att du inte ska leva ut dina drömmar fysiskt och skada dig. Under en sömnparalys har dock något blivit fel, du upplever att du vaknat men trots det är du fortfarande paralyserad och kan inte röra dig. Ofta känner man dessutom närvaron av något illasinnat väsen och vissa får också hallucinationer av olika slag. Jag har själv haft några sömnparalyser för ett antal år sedan och kan intyga att de är obehagliga. Har man den minsta dragning åt övernaturliga förklaringar så är det mycket troligt att man kommer att tillgripa en sådan eftersom allt som händer upplevs som fullt verkligt snarare än som en del av något förändrat medvetandetillstånd. Sömnparalyser kan faktiskt förklara ganska mycket: personer som tror sig ha blivit kidnappade av utomjordingar, sett spöken eller, som i fallet med den citerade, blivit själsligt angripna.

Sömnparalys

Avslutningsvis är informationen i Ivan Björns blogginlägg om de genomusla arbetsförhållandena för skalärvapenoperatörer mycket intressant. Med hjälp av någon sorts övernaturlig fjärrsyn har det avslöjats att facket nog har en hel del att göra för dem:

En dag när de började såg jag med min fjärrsyn en man från den gruppen bakom en elektronisk styrpanel. Där fanns det massor av hög teknologiska psykotroniska och radio baserade maskiner i en byggnad under marken. Jag såg klart och tydligt personen som skötte om denna konkreta operation mot mig. Jag såg exakt hur han såg ut och att han hade mig som sin uppgift. Inne i byggnaden fanns det två män som hade en svår uppgift och denna uppgift bestod i att kalibrera hela systemet så att den träffar mig. När jag såg dessa män vände jag mig till Gud och sa: ”Förlåt dem!” jag skickade välsignelse till dem. Jag såg dem mycket tydligt och jag såg att de ser mig. De skämdes. De drog blicken undan och allt har slutat.
Efter detta blev jag aldrig mer attackerad. Senare fick jag veta att dessa stackars människor som betjänar dessa maskiner dör ofta; om de t.ex. sänder ut med dessa maskiner någon sjukdom så att någon dör så drabba dessa stackare av samma öde. De som betjänar dessa maskiner är anställda där man räknar med en kort livslängd. Just av denna anledning lämnar chefer byggnaden då dessa maskiner är påslagna. Av min egen erfarenhet har jag lärt mig att när dessa vapen har blivit riktade mot mig så kan jag spåra detta skalära system till dess källa och se vem som gör vad. Sedan kan jag beslöja dem med gudsljus och be om förlåtelse och själv förlåta dem…..

(WebCite)

Om du i Platsbanken hittar en tjänst som skalärvapenoperatör, sök den inte hur bra det än låter.

Skalärvapenoperatör

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare skrivit om konspirationsteoretikern Henning Witte som menar att illasinnade hemliga makteliter genom användandet av skalärvågor bland annat ligger bakom Quickskandalen.
Vidare skrev jag för lite över två år sedan ett blogginlägg om ett föredrag jag bevistat. Vi fick på det lära oss hur Totalförsvarets Forskningsinstitut i hemlighet terroriserade ett antal personer medelst ett djävulskt hjärnkontrollprogram.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Vad gör din dvärg just nu

Den enda skönlitteratur jag läste förra året var SDU:aren, sedermera nationaldemokraten, Jimmy Windeskogs novell Dit älgarna inte längre går om Sveriges möte med mångkulturen samt den svenska översättningen av nynazistiska klassikern The Turner diaries. Möjligen skulle jag på 2013 års skönlitteraturlista även kunna tillgodoräkna mig Karl Sundbloms I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”. Det är nämligen inte helt klarlagt hur mycket av den 320-sidiga uppgörelsen med arbetarklassen som är skönlitteratur och hur mycket som är självbiografi. Även om jag skulle få räkna I detta bögfeministiska ”Saudiarabien” så är det dock fortfarande pinsamt lite skönlitterära alster som konsumerats på ett helt år. I år ska det bli bättring och jag ville börja året med ett säkert kort, någon av litteraturens klassiker. Även om The Turner diaries som sagt kan sägas vara en klassiker inom sin specifika genre så kände jag dock ändå för att läsa en äkta klassiker. Valet föll på Pär Lagerkvists Dvärgen.

Bokens huvudperson, dvärgen, är en liten hatisk person. Han betraktar noga sin omvärld men hatar allt. Han hatar barn, han hatar kärlek, han hatar vetenskap och han hatar sig själv. Det enda han egentligen tycks finna någon glädje i är krig och ond bråd död. Ska jag dra paralleller till andra litterära verk jag läst på senare tid så påminner han faktiskt ganska mycket om de hatfyllda huvudpersonerna i alla tre böckerna jag nämnde i inledningen.

Dvärgen tjänar hos en intrigerande machiavellisk furste i renässansens Italien och utför lydigt hans minsta vink. Den ondsinta dvärgen och hans herre lever i en sorts symbios och de tycks ofta vara vara en och samma. De övriga karaktärerna kring dvärgen, som den nyfikne renässansmänniskan Bernardo och den sorglöse sprätten don Riccardo, är så tydligt utmejslade att de närmast känns som en sorts arketyper, utan att för den skull vara klichéer.

Som all stor litteratur ska väl också Dvärgen ha något att säga var och en av oss. Huvudpersonen i boken är inte blott en illvillig individ, han är även en symbol för något annat. Han är den ondsinta dvärg som vi säkerligen alla har inneboende i oss och ständigt bör vara medvetna om och vakta på. Samtidigt som jag läser boken kommer en obehaglig tanke smygande. Tänk om det är som så att det är min egen illasinnade dvärg som skriver alla hånfulla, nedlåtande inlägg om nyandlighet och annat på denna blogg.

Dvärgen
Dvärgen gavs ut 1944 och man kan spekulera i hur den bemötts om den getts ut idag. Vem vet, kanske hade man anklagat Pär Lagerkvist för att skapa fördomar om småväxta personer.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Förtroliga vrån

Min gamla mor kom nyligen över ett antal nummer av Fickjournalen från 50-talet. I dem fanns en frågespalt vid namn Förtroliga vrån vars innehåll hon vänligt nog översände till mig. Förtroliga vrån var tydligen någon sorts spalt dit man kunde skriva för att få hjälp med personliga problem av olika slag. Det är dock en gåta varför unga män och kvinnor valde att vända sig dit då Lena, som hade hand om spalten, ytterst sällan verkade ge några som helst användbara råd. Snarare gav hon oftast väldigt snäsiga svar, moraliserade, kommenterade insändarens utseende eller måhända klagade på dennes användande av slanguttryck.

Nedan följer några smakprov från spalten. Notera att brevet från den som bad om råd inte publicerades, endast Lenas svar till denne.

Avdelningen skönhetsbekymmer

Undrande tonåringar

Hopplös

Avdelningen kärleksbekymmer

Osäker och rädd

BT i Ma

Not understood

Kärleken är en gåta

ML 18

Avdelningen vad fan ville de ha hjälp med egentligen

Ångerfull Pia

Norrland

Hopplös i S-backa

Vill man läsa mer från Förtroliga vrån och inte är sugen på att leta gamla Fickjournalen på närmaste loppmarknad så kan man klicka sig in på bloggen Nära Mig som skrivit lite om spalten. Bloggerskan har publicerat några utdrag ur spalten. Bland annat om ett flickebarn som verkar undra vad en pojke har för avsikter med henne, en ung dam vars pojkvän sedan sex veckor ännu inte kysst henne, en yngling som inte vill binda sig, en ung man som blivit hånad av tandsköterskor och aldrig blir uppbjuden när det är damernas samt slutligen en ung dam med övervikt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Kärlekskranka djinner i toaletten uppskattar åsynen av din ändalykt

Jag har fortsatt min teologiska djupdykning i wahhabitiska Ibn Abbas Centrets föreläsningar på sidan www.islam.nu. Näst på tur att sammanfattas på min blogg är deras två utläggningar om djinner, den muslimska mytologins andeväsen.

Ibn Abbas Centrets föreläsare lär oss att djinnerna inte är spöken efter hädangångna människor utan snarare andeväsen som lever i sitt eget samhälle bredvid vårt. I en del saker är de lika oss människor; de äter, de gifter sig, de älskar med varandra och får barn. Djinnerna kan också tillhöra olika religioner. I mycket skiljer de sig dock från oss människor. De är ofta osynliga men kan ibland komma i skepnaden av djur. På djinnernas varierande meny återfinns gamla ben, avföring och mat man inte skyddat genom att säga ”bismillah” över den.

Även om vi lever åtskilda så möts ibland människornas och djinnernas världar. En människa kan till exempel reta upp djinnerna om denne kissar i ett stenröse där det bor en djinn eller av misstag råkar döda en djinn genom att till exempel hälla ut kokhett vatten över den.

Men våra världar kan ibland komma närmare varandra än så. Man kan faktiskt till och med gifta sig med djinner i undantagsfall. Den lärde imam Malik har dock sagt att han ogillar att kvinnor gifter sig med djinner. Om kvinnan blir gravid kan hon nämligen bli anklagad för otukt. Vidare kan kvinnor bedriva otukt och för att komma undan med det påstå att de är gifta med en djinn som gjort dem gravida. Därför ansåg imamen att det bör vara tillåtet för män men inte för kvinnor att gifta sig med djinner. Man kan dock undra om den viktigaste anledningen till att man inte ska tillåta kvinnor att gifta sig med osynliga, bajsätande väsen är att det kan underlätta slampigt beteende.

Eftersom djinner äter bajs så bor de gärna i kamelstall. Just kamelstall är ju inte så vanligt numera och bostadsbristen borde rimligen vara dålig för andeväsendena. De kan dock också bo i toaletterna vilket är en fara eftersom de kan bli förälskade i människor de ser nakna. Djinnerna måste alltså vara sällsynt perverterade då de tycks gå igång på åsynen av en ändalykt som pressar ut en kabel. Det är för att skydda sig mot djinnerna man bör säga ”bismillah” när man går in på toaletten för att därigenom få Allahs skydd. Gör man inte det kan det i värsta fall sluta med att en förälskad djinn besätter den stackars människa de förälskat sig i. I den ena föreläsningen berättas om ett sådant fall. Herr Wadud, som är den som håller de flesta av Ibn Abbas Centrets föreläsningar, verkar vara någon muslimsk motsvarighet till Max von Sydows karaktär i Exorcisten. Han har nämligen läst Koranen över djinnbesatta, bland annat över en man som var besatt av en djinnkvinna som förälskat sig i den stackars mannen.

Precis som när det gällde det muslimska paradisets lockelser var det som framkom under djinnföreläsningarna inte direkt några sofistikerade andliga insikter. Osynliga, bajsätande monster som bor i toaletten känns faktiskt snarare som en produkt av ett barns fantasi.

Djinn i toan

Liknande inlägg på denna blogg:
Underlivshygienens allvetande härskare, på Ibn Abbas Centrets webbsida www.fatwa.se ges bland annat gudomligt inspirerade instruktioner i framstjärtshantering.
Paradiset – en enorm myskdoftande, gyllene lussekatt, om Ibn Abbas Centrets beskrivning av paradisets olika lockelser.
Ett helvete på steroider, om Ibn Abbas Centrets beskrivning av helvetets fruktansvärda plågor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Höstkvällsångestdikt

När höstmörkret nu blivit riktigt kompakt och kvävt det sista av ens glädje, då är det läge att dikta litegrann. Här är ännu ett stycke poesi från min penna.

Jag tittar ut genom fönstret, in i höstmörkret.

Höstmörkret tittar tillbaka, in i det svarta i min själ.

Någonstans därute ligger kadavren efter harungarna som den feta katten dödade i påskas.

”Borsta tänderna innan du går och lägger dig” säger hon jag bor ihop med och mörkret får glömmas för ett slag.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Delfinen Ruby och Malcolm

När jag för tre veckor sedan skrev ett kärleksbrev till delfinen Pichi på Kolmårdens delfinarium trodde jag att jag fått till något unikt och riktigt absurt. Det visade sig dock som vanligt att verkligheten vida överträffar dikten. Aftonbladets webb-TV rapporterar nämligen om en man som på 70-talet haft en kärlekshistoria med en delfin och nu skrivit en bok om det hela.

Video borttagen

Detta kan förvisso röra sig om ett lönsamt påhitt från författarens sida men efter att ha kikat på hans hemsida är min helt okvalificerade gissning att det är äkta.

Författaren, Malcolm Brenner, verkar inte helt oväntat ha ett sorgligt bagage. I sin komprimerade självbiografi på hemsidan berättar han bland annat om sin uppväxt i en sektmiljö där han utsattes för sexuella övergrepp. Föräldrarna var influerade av psykoanalytikern Wilhelm Reichs absurda pseudovetenskapliga teorier och det var en ”doktor” skolad i de lärorna som Brenner hävdar förgrep sig på honom.

delfinalskog

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

Delfinen Pichi och jag

I måndags roade jag mig med att posta följande brev till Delfinarium på Kolmårdens djurpark. Egentligen är det jättefånigt men jag var så där uttråkad som man bara kan vara en måndag och då är det mesta ursäktat. Så här formulerade jag mig i alla fall:

”Hej!

Jag är en stor delfinfantast som tycker att delfiner är de underbaraste djuren på planeten och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett er show. Delfinerna är överjordiskt vackra och utstrålar något nästan magiskt och övernaturligt. Jag har särskilt fastnat för den stilige delfinhanen Pichi. Han har en sådan intelligent blick och det är något visst med hur smäckert och graciöst han rör sig i vattnet.

Ni skriver på er hemsida att ”På Kolmården är tränarna tillsammans med delfinerna, något som delfinerna uppskattar väldigt mycket, speciellt när tränarna hoppar ner i vattnet till dem.” Det måste betyda att delfinerna tycker om människor och nog inte ser dem som så annorlunda än sina artfränder. När allt kommer omkring är vi kanske inte så olika. Delfinerna har ju till exempel precis som vi människor sex för att det är skönt, inte bara i syfte att avla barn. Ofta är nog artgränserna inte så absoluta och omöjliga att överskrida som man tror.

Det finns dock tyvärr så många fördomsfulla människor som tror sig kunna bestämma vilken kärlek som är rätt och vilken som är fel. Till exempel var det länge förbjudet i de amerikanska sydstaterna för svarta och vita att ingå äktenskap med varandra. Det som tillintetgjorde denna fördomsfulla lag var utfallet i Loving v. Virginia, ett civilrättsligt mål där kärleken besegrade fördomarna. Jag tror att även relationen mellan människa och delfin skulle behöva en sådan brytpunkt. En symbolisk förening mellan de två arterna behövs verkligen efter alla tråkigheter som varit. Jag tänker då bland annat på de fruktansvärda saker som avslöjades i filmen The Cove.

Jag skulle därför, nu på torsdag den 25:e, vilja boka paketet ”Närkontakt delfin” om ni kan gå mig till mötes vad gäller några speciella önskemål. Jag vill självklart vara med Pichi och de andra delfinerna i deras eget element och inte heller är jag intresserad av att ha någon våtdräkt på mig. Vidare önskar jag vara ostörd med delfinerna och skulle uppskatta om ni kunde spela något med Enya i högtalarna när jag och Pichi bekantar oss. Observera att jag inte kommer att tvinga mig på Pichi, jag kommer att gå varsamt fram och allt som sker kommer att ske på hans villkor.

Mvh Jonas
Här är min mail till vilken ni kan bekräfta mitt besök.
xxxxxxxx@hotmail.com”

För att visa att mina känslor var uppriktiga och att jag inte bara var ute efter ett nyp skickade jag också med följande egenhändigt tillverkade kort till den ståtlige delfinhanen.

Det blev dock tyvärr en Romeo & Julia-historia av det hela, jag och Pichi fick aldrig varandra. Kolmården var nämligen helt ointresserade av sina potentiella kunder och besvärade sig inte ens med att besvara mitt fina brev.

Relevanta länkar: Delfinen Pichi, ”Närkontakt delfin” under ”Vilda Möten Delfin” på Kolmårdens djurpark, Det civilrättsliga målet Loving v. Virginia.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatskeptikerna, delfinerna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .