Alexander Dugins eurasiska rörelse

Jag har tidigare skrivit om den ryske högerradikale ideologen Alexander Dugins försök att skapa en fjärde politisk teori bortom fascism, liberalism och kommunism. Dugin är nog dock egentligen mer känd för sina geopolitiska idéer och har grundat en rörelse med målet att skapa ett eurasiskt maktblock som ska bryta USA:s hegemoni.

Det har påståtts att Dugin haft president Putins öra vilket skulle kunna vara en delförklaring till Rysslands olyckliga utveckling de senaste åren. Det är dock oklart om så någonsin varit fallet, och om ideologen haft något inflytande över Rysslands president så tycks han hur som helst nu förlorat det då hans ställning i Ryssland försvagats på senare tid. Det är dock en kittlande tanke att Dugin måhända varit någon sorts sentida motsvarighet till Rasputin som ju vann tsarfamiljens gunst för lite mer än ett sekel sedan.

Även om Dugin med all sannolikhet alltså inte är Putins hovideolog så är hans idéer populära på flera andra håll, bland annat hos de svenska identitärerna. Det var också just vid ett av bokborden på högerradikala seminariet Identitär Idé som jag kom över programmet för Dugins eurasiska rörelse. Det rör sig om ett drygt 70-sidigt litet häfte där man går igenom huvuddragen i ideologin och det är Dugin själv som skrivit programmet.

Alexander Dugins eurasiska rörelse

Dugin hävdar bland annat att nationalstaterna spelat ut sin roll som central aktör och att man måste tänka i termer av större enheter, nämligen enorma maktblock som spänner över kontinenter.

En grundläggande tanke är också att var och en av världens civilisationer skapats under unika förutsättningar och därför är väsensskilda. Deras styrelseformer måste anpassas efter deras unika väsen och man kan inte tvinga på en civilisation en annan civilisations styrelseskick. Exempelvis menar Dugin att det skulle vara mycket olyckligt att försöka påtvinga Ryssland västs liberala demokrati då den ryska kulturen ju vuxit fram under helt andra omständigheter än den västliga. Den ryska kulturen har formats av de vidsträckta stäpperna och skogarna vilket har lett till att kollektivt ansvar, självbehärskning, ömsesidigt beroende, asketism, viljestyrka och envishet blivit centrala värden.

Vidare är en grundläggande beståndsdel i Dugins eurasianism strävan efter en multipolär värld istället för den unipolära där USA dominerar och påtvingar resten av världen sina värderingar. Eurasianismens världsbild och USAs atlanticistiska är varandras motpoler i allt och det eurasiska maktblock i vilket Ryssland väl är tänkt att vara ledande har som uppgift att vara en motvikt mot USA:s maktblock. Därigenom ska de möjliggöra för världens andra civilisationer att välja sin egen väg när de väl är befriade från den amerikanska hegemonin.

En värld under USA:s hegemoni
Dagens värld dominerad av USA.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)
Den eurasiska motstrategin för att bryta USA:s hegemoni, strategiska allianser som bland annat skapar en klyfta mellan USA och Europa.
Den eurasiska motstrategin för att bryta USA:s hegemoni, strategiska allianser som bland annat skapar en klyfta mellan USA och Europa.
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)
Fyra poler efter att amerikanska hegemonin är bruten
Den multipolära värld som är slutmålet. (1)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)
Eurasianisterna behöver göra stavningskontroller
Den multipolära värld som är slutmålet. (2)
(Bildkälla: Eurasian mission – Program materials)

Folkens rättigheter behöver vidare stärkas på bekostnad av individens rättigheter enligt Dugin. Det behöver nog inte sägas men det är såklart lätt att se hur en sådan inställning kan leda till övergrepp av alla de slag.

En annan radikal idé hos Dugin och hans eurasiska rörelse som förvisso inte hör till de centrala delarna av idébygget men som också får en att associera till övergrepp i ideologiers namn är tankarna kring de ryska städernas framtid. Dugin anser faktiskt att Rysslands städer bör avfolkas.

Major cities are the most problematic zones for application of the autonomy principle. City dwellers are the least connected with their national and religious traditions. They are not active land users. They are the most consumed by processes of westernization and globalization. Besides, the very emergence of large cities, meaningful in Europe or Japan, where land is in sharp deficit, in Russia looks pretty strange, given the abundance of her uncultivated territories. All this suggests that major cities should be gradually depopulated. Main manufacturing industries should be relocated out from the cities. Regarding residential quarters, the pattern of ”sloboda” (township) should be used. Slobodas are ecological settlements separated from the cities by sanitary strips of forest, where communities should be formed according to nationality, religious, cultural-historic or other principles

(Källa: Eurasian mission – Program materials, s. 60)

Ett historiskt exempel på en gruppering som såg städerna som centrum för västlig dekadens och ville avfolka dem var ju för övrigt Röda Khmererna och det blev ju en väldigt trist historia i slutändan. Att Dugins tankar omsätts i praktiken känns dock i nuläget mycket osannolikt men det är inte otänkbart att den oförutsägbare Putin låter Dugin komma in i värmen igen.

Putins påstådde hovideolog
Alexander Dugin
(Bildkälla: Wikimedia Commons)
       

       

Putins påstådde hovideolog Alexander Dugin om den fjärde politiska teorin

Alexander Dugin är en reaktionär, nationalistiskt sinnad rysk ideolog som är mycket hårdför. Han har bland annat välkomnat kriget i Ukraina. Dugin påstås vidare stå Putin nära men det är oklart exakt hur stort hans inflytande över den ryska politiken är.

Någon som bara ens påstås ha Putins öra är självklart intressant blott av den anledningen men Dugin tycks faktiskt vara populär lite varstans, exempelvis hos den identitära rörelsen som väl får sägas vara något av extremhögerns bokmalar då de ju intresserar sig för nya och gamla tänkare i betydligt större utsträckning än andra högerextremister. Dugin var bland annat inbjuden till svenska evenemanget Identitär Idé 2012.

Jag har tagit mig tid att läsa en av Dugins böcker, nämligen The fourth political theory. Dugins syfte med boken är att bidra till skapandet av en fjärde politisk teori bortom liberalism, kommunism och fascism, de tre ideologier som präglade förra århundradet. Av de tre står nu blott liberalismen kvar men den har på sätt och vis segrat sig till döds, hävdar Dugin. Något sorts apolitiskt vakuum har istället uppstått, ett vakuum som Dugin menar bör fyllas med den fjärde politiska teorin. Boken The fourth political theory är dock inte bara ett försök att bidra till skapandet av ett alternativ till liberalismen, den är faktiskt också ett frontalangrepp på liberalismen, dess fokus på individen och den postmoderna värld ideologin skapat.

Även om Dugin avfärdar 1900-talets tre dominerande ideologier vill han ändå se att den fjärde politiska teorin lånar utvalda delar från dem. Av nationalsocialismen och fascismen vill han låna fokuset på folket och nationen i bredare bemärkelse. Från Marxismen vill Dugin plocka kritiken av kapitalismen och det borgerliga samhället. Från liberalismen, slutligen, vill han låna idén om frihet. Frågan är dock hur mycket det är liberalismens idé om frihet som lånas ty det handlar absolut inte om frihet för individen. Istället handlar det hos Dugin om någon sorts dunkel idé om frihet för ”Dasein”, ett begrepp Dugin hämtat från filosofen Heidegger.

Frågan är hur mycket i den fjärde politiska teori Dugin drar upp riktlinjerna för som verkligen är nytt, det tycks mig snarare ofta handla om redan existerande radikalkonservativt tankegods. Där finns ett fokus på nation, traditioner och familj samt angrepp på de krafter som verkar för desammas upplösning. Ett annat radikalkonservativt drag hos den fjärde politiska teorin är att den tydligen ska ha en betydligt mer skeptisk inställning till framstegsoptimismen som Dugin menar på olika sätt präglar de tre andra ideologierna. Detta känns faktiskt ganska märkligt, ska den fjärde politiska teorin inte vara en ideologi som pekar mot en bättre framtid? Det brukar ju ändå vara något ganska centralt hos en politisk ideologi.

Kritik av den amerikanska geopolitiska hegemonin är också en central del av teorin. USA och deras allierade är ju de som står i vägen när ett alternativ till liberalismen ska utformas. Detta knyter an till en av Dugins andra käpphästar, nämligen hans variant av eurasianismen som han kanske är mer känd för än för sin fjärde politiska teori. Målet för Dugins eurasianism är att ersätta dagens unipolära värld där USA och deras bundsförvanter dominerar med en multipolär dito där ingen civilisation tillåts dominera över de andra. När det gäller vilka civilisationer som ska utgöra världens olika maktpoler överlappar Dugin i mångt och mycket världsbilden hos Samuel P Huntington, känd för sin idé om civilisationernas kamp. Det finns dock en viktig skillnad de två emellan och det är att Dugin anser att när det gäller västmakterna är det inte självklart att de bör betraktas som en enhetlig civilisation. Det finns nämligen viktiga skillnader mellan det atlanticistiska väst bestående av USA, Kanada & Storbritannien och det klassiska kontinentala Europa bestående av bland andra Tyskland, Frankrike, Spanien & Italien tycks Dugin mena. En sådan spricka skulle givetvis geopolitiskt gynna ett revanschistiskt Ryssland.

Ganska motsägelsefullt är det att samtidigt som Dugin kritiserar den postmoderna tillvaro liberalismen frambringat så är faktiskt den världsordning han förespråkar att betrakta som närmast postmodernistisk. Dugin tycks nämligen plädera för en ganska extrem kulturrelativism och han menar att var och en av världens civilisationer ska finna sin egen väg.

There will be no universal standard, neither in the material nor in the spiritual aspect. Each civilisation will at last receive the right to freely proclaim that which is, according to its wishes, the measure of things. Somewhere that will be man, somewhere religion, somewhere ethics, somewhere materialism.

(Källa: Dugin, A., The fourth political theory, s. 120)

Avslutningsvis kan man konstatera att individen inte tillmäts något större värde i Dugins idébygge och man undrar hur tillvaron blir för de individer som hamnar utanför ramarna och inte passar in i hans traditionsstyrda idealsamhällen. Svaret är nog tyvärr att det inte skulle bli så skoj alls.

Den fjärde politiska teorin

Vidare läsning om Alexander Dugin:
Läsvärd är Michael Winiarskis intervju med Alexander Dugin i DN i samband med Dugins besök i Finland våren 2014.

VICE har en kortare artikel, också från våren 2014, om Dugin och artikeln fungerar utmärkt som en liten introduktion till hans geopolitiska idéer och eventuella inflytande över rysk politik.

Joakim Andersen, mer känd under pseudonymen Oskorei, har också läst och skrivit om Dugins The Fourth Political Theory på sin blogg. Notera att Andersen är en företrädare för den identitära rörelsen och alltså huserar långt ut på högerkanten. Han hyser också stor sympati för Dugins idéer. Likväl kan det han skriver vara läsvärt men man får såklart ha detta i bakhuvudet.

       

       

Mikropartivalkollen 2014: Lifepartiet

Nästa mikroparti att granska inför valet är Lifepartiet. Det är ett relativt nybildat parti vars långsiktiga mål är att komma in i riksdagen. I höstens val ställer man dock enbart upp i valen till Stockholms läns landstingsfullmäktige och Stockholm stads kommunfullmäktige. Enligt uppgift från en person som deltagit på ett seminarium under almedalsveckan tycks partiet faktiskt ha fötts ur ett missnöje med grundarens dåvarande arbetsgivare:

Jag var på svenska akupunkturförbundets seminarium i Almedalsveckan. I frågestunden reste sig en kvinna och pratade om hur hon för många år sedan forskat på holistisk vård på dåvarande Pharmacia. När de sen blev uppköpta av amerikaner så sa de åt henne att sluta med det, men hon ville fortsätta. Facket stödde henne inte och till slut sa hon upp sig och startade en förening och så småningom ett nytt parti: Lifepartiet.

Lifepartiet måste sägas påminna ganska mycket om det redan etablerade nyandligt influerade partiet Enhet. I inledningen till sitt partiprogram betonar nämligen Lifepartiets företrädare förnuftets och rationalitetens begränsningar och vill istället ha en ”helhetssyn” på människan. Man skriver:

Den människosyn som vi håller på att lämna innebar att det rationella, “förnuftet”, är överordnat viljan och känslorna och därför är det som ska styra och kontrollera människors handlande. Samhället och vi har agerat utifrån att människan är en maskin som kan manipuleras och rationaliseras utan några gränser. Detta har inneburit en stegvis förlust av mänskliga värden inom många områden.

Lifepartiet utgår från en helhetssyn på människan. Kropp, själ, tankar och känslor utgör olika dimensioner av att vara människa som inte kan separeras från varandra. Med detta följer en annan syn på till exempel ledarskap, hälsa och framgång. Det innebär att vi alltid behöver ta hänsyn till både fysiska/materiella, ekonomiska, psykologiska, sociala och existentiella dimensioner.

(WebCite)

Precis som Enhet är också Lifepartiet mycket positivt inställda till alternativmedicinska terapier och mer skeptiskt inställda till den konventionella vården. Även när det gäller sjukvården väljer man att efterlysa mer av ”helhetssyn”. Dock är det väl redan som så att god traditionell läkarvård faktiskt tar hänsyn till hela människan. Lifepartiet skriver i vilket fall som helst i sitt partiprogram:

Lifepartiet arbetar för att hälso-och sjukvården utgår ifrån en helhetssyn på människan. Människan är en del i det ekologiska, sociala och ekonomiska systemet. Utgångspunkten för hälsa, vård och omsorg är att alltid ta hänsyn till hela människan – både fysiska, psykosociala och existentiella dimensioner – utifrån individens egna förutsättningar. Sympton ska ses som en signal på kroppslig och/eller själslig obalans. Målet måste vara att finna orsakerna till denna obalans. Jämför detta med dagens sjukvård där människor “pressas in” i diagnoser för att över huvud taget få tillgång till hjälp. Många fastnar därför i “kroniska” diagnoser istället för att få möjlighet att återställa obalanserna.

(WebCite)

Att alternativmedicinska terapier har problem med bristande vetenskapligt stöd tycks man inom Lifepartiet vilja lösa genom att helt enkelt omdefiniera begreppen:

Begreppet “vetenskap och beprövad erfarenhet” ska definieras och utvecklas utifrån en helhetssyn på människan och utan bakomliggande ekonomiska intressen.

(WebCite)

Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta och det är oklart hur de menar att en ny definition skulle se ut. Förutom att anmärka på att nonsensordet ”helhetssyn” återkommer ännu en gång så skulle vän av ordning nog vilja veta på vilket vis den nuvarande definitionen av ”vetenskap och beprövad erfarenhet” är formad av bakomliggande ekonomiska intressen.

Vi lämnar den dunkla ideologin därhän för att istället kika på partiarbetet. Hur det gick till när partiet samlade in namnunderskrifter för att registrera partibeteckningen kan man läsa om på bloggen karinmira:

På lunchen kom en äldre kvinna och satte sig vid vårt bord och höll en monolog om sitt liv. Efter en kvart kom hon till saken – hon behövde våra namnunderskrifter för att kunna starta ett parti. Vet ni vad det skulle heta? Lifepartiet. Haha, flummigare namn får man leta efter. Jag skrev inte under.

Samla in namnunderskrifter må vara lite besvärligt, men det är faktiskt bara början. Precis som med många andra av alla dessa mikropartier så ställer man sig frågan: varför i hela friden väljer man att starta ett helt nytt parti? Att etablera ett parti är vanligtvis ingenting man gör i en handvändning, oftast krävs det många år av träget arbete. Varför inte istället engagera sig i ett liknande parti som redan är någorlunda etablerat? I detta fall kunde man istället för att starta Lifepartiet engagerat sig i det snarlika Enhet. Inte kan det väl vara så enkelt som att man själv vill vara partiledare? Det är ju nämligen alltid lite svårare i ett parti du inte startat själv.

Lifepartiet måste för övrigt vara det enda parti som har hundra procent konsulter på sina valsedlar. På landstingsvalsedeln till Stockholms läns landsting finner vi nämligen två managementkonsulter, två utvecklingskonsulter och en redovisningskonsult.

Tyvärr måste de fem konsulterna hitintills sägas ha varit ganska osynliga i valrörelsen. Av ett uttalande i Vårt Kungsholmen att döma har de dock ett ess i rockärmen:

Hur ska ni kampanja?

–Det är vår egen hemlighet så länge. Vi vill ha ett överraskningsmoment.

Håll utkik i Stockholmspolitiken alltså!

Tidigare partier i Mikropartivalkollen 2014: Vetenskapliga Partiet, Partiet De Fria, Demokraterna, Enhet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Transhumanismen och dess kritiker

Som alla andra moderna pappor är jag numera hemma med min lille gosse om dagarna. På de flesta sätt är väl vår vardag som andras med sysslor såsom blöjbyten och barnvagnspromenader. Vi har dock, i alla fall för ett slag, valt att vända de öppna förskolorna ryggen då vi funnit att de med sina infantila sånger om spindlar i regnoväder och andra tramsigheter blott avspegla samtidens enfald. Istället har jag och min pojke fäst blicken vid horisonten och fördjupat oss i en framåtblickande idéströmning som andas science fiction, nämligen transhumanismen. Kortfattat kan man säga att transhumanisterna menar att vi både kan och bör använda olika teknologier, exempelvis genteknik och informationsteknologi, för att förbättra oss människor fysiskt, intellektuellt och psykiskt samt för att förlänga våra liv.

Vi har valt att inleda vårt utforskande av transhumanismen med antologin H± Transhumanism and its critics som jag funnit via en recension på bloggen Häggström hävdar. Som namnet antyder så låter man i boken inte bara ideologins förespråkare komma till tals, utan även dess kritiker.

Då jag är lite intresserad av konspirationsteorier så är det faktiskt främst i det sammanhanget jag tidigare kommit i kontakt med transhumanismen. Den grupp av människor som ser konspirationer i allt brukar nämligen ofta mena att även transhumanismen är en del i den stora planen att förslava mänskligheten. Det är dock inte den sortens kritiker som kommer till tals i H± Transhumanism and its critics utan det är personer med lite olika bakgrund; såsom filosofer, teologer och sociologer.

Ett genomgående problem i texterna som kritiserar transhumanismen, och för all del i viss utsträckning i de som försvarar den, är att det är att det är ganska svårt att säga exakt vad transhumanismen står för. Det gäller väl i och för sig alla idéströmningar men det torde särskilt gälla en färsk sådan som transhumanismen, en ideologi som kanske ännu inte funnit sina former.

I en text argumenterar filosofen Mark Walker för att transhumanismen och skapandet av en ny sorts människor som är smartare, lever längre och är mer moraliska är det bästa valet. De människorna står nämligen bäst rustade att tackla de utmaningar vi står inför och det är faktiskt mer riskabelt att inte genomföra den förändringen av mänskligheten än att så göra. När jag läser hans text kan jag dock inte låta bli att tänka en kritisk tanke. Låt oss säga att vi hade möjlighet att öppna en stjärnport ur vilken det skulle komma invaderande utomjordingar som liknade oss men var smartare, mer långlivade och mer moraliska. Skulle verkligen Walker även se en sådan invasion som önskvärd och öppna stjärnporten? Måhända är tankeexperimentet med en invasion orättvist på grund av de krigiska antydningarna men utfallet blir ju trots allt detsamma.

Ett annat problem med transhumanismens genomförande som bara bemöts i förbifarten i en text av transhumanisten Nick Bostrom är att det ju ofta förefaller oundvikligt att nästa generation med barn vid någon tidpunkt programmeras genetiskt snarare än att man avlar fram dem naturligt och låter dem delta i det genetiska lotteriet. Bostrom skriver:

if the alternative to parental choice in determining the basic capacities of new people is entrusting the child´s welfare to nature, that is, blind chance, then the decision should be easy. Had Mother Nature been a real parent, she would have been in jail for child abuse and murder. And transhumanists can accept, of course, that just as society may in exceptional circumstances override parental autonomy, such as in cases of neglect or abuse, so do too may society-imposed regulations to protect the child-to-be from genuinely harmful genetic interventions – but not because they represent choice rather than chance.

(G.R. Hansell, W. Grassie, N Bostrom m fl (2011), H± Transhumanism and its critics, s. 63)

Är dock inte det genetiska lotteri vi idag ”utsätter” barnen för egentligen ett förhållandevis förutsägbart lotteri? Det är ju ändå ett lotteri som pågått i miljarder år och i vilket vi trots allt inte riskerar några större obehagliga överraskningar.

Avslutningsvis kan man konstatera att transhumanisternas texter i antologin överlag är mer stringenta och tydliga än kritikernas men man kan inte låta bli att undra hur det skall gå om transhumanisternas högtflygande idéer en dag får möta den komplexa och svårförutsägbara verkligheten.

Transhumanism & its critics

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Karl Marx – snabbversionen

Jag har aldrig uppskattat att läsa originaltexter av gamla tänkare. Texterna är ofta färgade av sin tid och hopplöst pratiga. Bättre då att läsa en kondenserad sammanfattning av någon kunnig som förmår fokusera på det väsentliga. När jag kände ett behov av att fräscha upp min Marx så blev det alltså inte Das Kapital i original utan istället Marx – A very short introduction av den australiske filosofen Peter Singer, världens motsvarighet till Torbjörn Tännsjö.

Singer har på blott 100 sidor försökt sammanfatta Marx tänkande, perfekt för den stressade revolutionären som har svårt att få livspusslet att gå ihop. Det går undan, men det är väl också själva poängen. Trots det begränsade antalet sidor redogör Singer pedagogiskt för hur Karl Marx fogar samman bitarna en och en till den marxistiska världsbilden, via arvet från Hegel och Feuerbach genom proletariatets, ekonomins, mervärdets och alienationens roller till det kommunistiska drömsamhället.

De allra intressantaste bitarna i boken är nog dock de där Singer frågar sig huruvida Marx tankar på något sätt fortfarande kan anses vara fruktbara. Efter att ha konstaterat att Marx hade fel på en rad punkter om kapitalismens natur och framtida utveckling skriver Singer:

Does this mean that the central theses of Capital are simply mistaken, and that the work is just another piece of crackpot economics – as we might have expected from a German philosopher meddling in a field in which he has not been trained? If this view seems at all plausible, Marx himself, with his emphasis on the scientific nature of his discovery, must bear the blame. It would be better to regard Capital, not as the work of ’a minor post-Ricardian’ (as a leading contemporary economist has appraised Marx as an economist) but as the work of a critic of capitalist society. Marx wanted to expose the deficiencies of classical economics in order to expose the deficiencies of capitalism. He wanted to show why the enormous increase in productivity brought about by the industrial revolution had made the great majority of human beings worse of than before. He wanted to reveal how the old relationships of master and slave, lord and serf, survived under the cloak of freedom of contract. His answer to these questions was the doctrine of surplus-value. As an economic doctrine it does not stand up to scientific probing. Marx’s economic theories are not a scientific account of the nature and extent of exploitation under capitalism. They nevertheless offer a vivid picture of an uncontrolled society in which the productive workers unconsciously create the instruments of their own oppression. It is a picture of human alienation, writ large as the dominance of past labour, or capital, over living labour. The value of the picture lies in its capacity to lead us to see its subject in a radically new way. It is a work of art, of philosophical reflection and of social polemic, all in one, and it has the merits and the defects of all three of these forms of writing. It is a painting of capitalism, not a photograph.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 76-77)

Värda att citera är också Singers avslutande ord om hur det gått när Marx teorier omsatts i praktik. Först redogör han dock för hur Marx avfärdar kritik från den samtida Bakunin som varnar för att Marx tillämpade idéer kommer att innebära ett fåtalsvälde. Därefter avslutar Singer:

The tragedy of Marxism is that a century after Marx wrote these words, our experience of the rule of workers in several different countries bears out Bakunin’s objections, rather than Marx’s replies. Marx saw that capitalism is a wasteful, irrational system, a system which controls us when we should be controlling it. That insight is still valid; but we can now see that the construction of a free and equal society is a more difficult task than Marx realized.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 99-100)

Marx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Supermysigt vit makt-sagomys

Sommaren är här och med den också lusten att i skuggan av ett träd försjunka i en spännande roman. Jag brukar sällan lyckas förmå mig att läsa skönlitteratur men när jag kunde kombinera det med mitt intresse för politisk extremism blev det äntligen av.

Den nynazistiska amerikanska organisationen National Alliance gjorde under sin storhetstid en bred kultursatsning med bland annat eget skivbolag. De gav till och med ut ett par datorspel med högerextremt budskap, bland annat ett first person shooter, Ethnic Cleansing, där man som arisk soldat fick strida mot svarta och judar. Jag spelade igenom det för ett antal år sedan men vill minnas att det inte var något vidare och datorspelet blev heller ingen hit.

Något som dock skulle komma att bli klassiker i den högerextrema världen var de två romaner som skrevs under pseudonymen Andrew MacDonald av National Alliance grundare och ledare under många år, William Pierce. Den första romanen, Turner Diaries, handlar om hur högerextrema revolutionärer utkämpar och vinner ett krig mot det judiskkontrollerade systemet. Till högerextrema Svenskarnas parti närstående förlaget Logik gav ut den i svensk översättning 2009. Boken fick den föga överraskande titeln Turners dagböcker och det är den översättningen jag nu läst. Det är förvånande att den översatts såpass nyligen eftersom romanen är en sällsynt blodig nynazistisk fantasi. Boken känns verkligen daterad och hör egentligen hemma i nittiotalets öppet radikala nationalsocialism med organisationer som Vitt Ariskt Motstånd. Till och med nynazisterna i Nationalsocialistisk Front har ju insett att man inte kan nå några breda skaror med en alltför radikal framtoning och känt sig nödgade att byta namn till Svenskarnas parti samt skippa de uppenbara kopplingarna till nationalsocialismen. Att man nyligen ändå valde att översätta och ge ut Turner Diaries är därför lite anmärkningsvärt.

Turners dagböcker

Som titeln antyder är romanen skriven i dagboksform. Man får genom dagboksanteckningarna följa huvudpersonen Earl Turner, en av den högerextrema motståndsrörelsens fotsoldater som redan från början är med i den vita revolutionen mot den judiskkontrollerade statsmakten i USA. I vissa avseenden råder anarki, den amerikanska staten har till exempel kapitulerat inför vågen av våldtäkter som sköljer över landet. Samtidigt har de dock utökat kontrollen över medborgarna på andra sätt. Vapen har konfiskerats och man söker ständigt nya sätt att övervaka medborgarna.

Turner är en del av en liten operativ enhet i Organisationen, som den nynazistiska revolutionära rörelsen kort och gott kallas. Han är bland annat delaktig i det dåd som är startskottet för revolutionen, en bombning av en FBI-byggnad. Just den episoden ska tydligen ha inspirerat Timothy McVeigh till bombdådet i Oklahoma City 1995.

Turners enhet slår även till mot mindre mål såsom liberala tidningsredaktioner. Aktionerna leder dock inte någonstans. Organisationen är tvungen att revidera sin strategi eftersom man inte får det stöd från befolkningen man hoppats på. Man inser att man istället måste få hela samhället att kollapsa för att ur de rykande ruinerna kliva fram och skapa en ny helvit stat. Kriget går in i en ny fas. Genom den nya strategin och en framgångsrik infiltration av militären lyckas man erövra Kalifornien och upprätta den första självständiga vita enklaven.

Kriget blir en mycket blodig historia och man skyr inga som helst medel i kampen. Motståndsrörelsen använder så småningom till och med beslagtagna atombomber för att utplåna New York. Man avfyrar även kärnvapenmissiler mot Israel och Sovjetunionen. Därigenom pressar man den amerikanska statsmakten att även de avfyra sina kärnvapen mot Sovjetunionen eftersom ryssarna annars kommer att slå tillbaka med full kraft. De kärnvapenmissiler Sovjet hinner avfyra drabbar systemet hårdare än motståndsrörelsen och så småningom segrar Organisationen över den gamla amerikanska statsmakten.

I bokens långa epilog får man läsa om händelserna efter Turners fiktiva dagbok. William Pierce låter där de nynazistiska runkfantasierna sluta i en enorm utlösning. Asien görs obeboeligt genom en kombination av biologisk, nukleär och kemisk krigföring och den vita rasen vinner herraväldet över planeten.

Svampmoln

Förutom att romanen är välskriven så är den också väldigt genomtänkt, och det på mer än ett sätt. Det märks att Pierce under författandet beaktat både strategi och ideologi, de två ben varpå politiken stå.

Strategiskt så är romanen något av en instruktionsbok i hur man startar och genomför en revolution. Man får i romanen ta del av de olika strategiska val den högerextrema organisation gör för att slutligen nå makten. Man kan förvisso diskutera hur realistisk och bra manualen är, men likväl är det någon form av manual.

När det gäller det ideologiska så följer verklighetsbeskrivningen i romanen den nationalsocialistiska ideologin väl. Det märks att romanen är skriven av en ideologiskt mycket medveten person. Pierce låter Turner i de fiktiva dagboksanteckningarna ofta fara ut i ideologiska resonemang. Som hos alla renläriga nationalsocialister är det alltid den förslagne juden som lurar bakom skeendena. Judarna har på ett målmedvetet sätt tagit kontroll över den vita befolkningen och skapat det korrupta system som de högerextrema revolutionärerna bekämpar. Nationen Israel tar också aktiv del i kampen mot de vita frihetskämparna och Turner får när han blir tillfångatagen stifta närmare bekantskap med en av deras ditsända tortyrexperter. Beskrivningen av judarna är ofta som antisemitiska karikatyrer hämtade ur nynazistiska propagandapamfletter, till exempel handlar judarna med tillfångatagna vita sexslavar.

Lösningen på judefrågan tycks alltjämt vara densamma. I de fiktiva dagboksanteckningarna presenterar huvudpersonen Turner den slutliga slutgiltiga lösningen. Efter att Sovjetunionen och Israel angripits med kärnvapen kan den ickejudiska befolkningen i världens länder släppa lös sin undertryckta vrede mot judarna. Det ska dock tydligen bara vara början enligt Turner. Organisationen kommer se till att avsluta jobbet hävdar han bestämt.

Inom 24 timmar efter det att vi träffat Tel Aviv och ett halvdussin andra israeliska mål förra månaden svärmade hundratusentals araber in över gränsen till det ockuperade Palestina. De flesta av dem var civilister och bara beväpnade med knivar eller tillhyggen, och judiska gränsvakter mejade ner tusentals av dem innan deras ammunition tog slut. Arabernas hat, uppdämt i 45 år, drev dem framåt – över minfält, genom judisk kulspruteeld och in i det radioaktiva kaoset i brinnande städer med den enda tanken att dräpa det folk som hade stulit deras land, dödat deras fäder och förnedrat dem i två generationer. Inom en vecka hade den sista judiska överlevande i den sista kibbutzen och i den sista, rykande ruinen i Tel Aviv fått halsen avskuren.
Nyheterna från Sovjetunionen är mycket knapphändiga, men rapporterna hävdar att de överlevande ryssarna har behandlat judarna där på ungefär samma sätt. I Moskvas och Leningrads ruiner samlade folket under de första dagarna ihop alla judar de fick tag på och slängde dem i brinnande byggnader eller brinnande högar av bråte.
Och antijudiska upplopp har brutit ut i London, Paris, Bryssel, Rotterdam, Bukarest, Buenos Aires, Johannesburg och Sydney. Frankrikes och Nederländernas regeringar, båda genomruttna av judisk korruption, har fallit och folket håller överallt på att göra upp räkningen i städerna och byarna där.
Det är förstås ungefär samma sak som hände gång efter annan under medeltiden – varje gång judarna fått folkets bägare att rinna över med sina tricks. Olyckligtvis avslutade de aldrig jobbet, och det kommer de inte att göra nu heller. Jag är säker på att judarna redan gör upp planer på en comeback så fort folk har lugnat ner sig och glömt bort. Folk har så korta minnen!
Men vi kommer inte att glömma! Det är i sig nog för att se till att historien inte kommer att upprepa sig. Oavsett hur lång tid det tar och oavsett hur långt vi måste gå, kommer vi att kräva en slutgiltig uppgörelse av räkningen mellan två raser. Om Organisationen överlever kraftmätningen kommer ingen jude att göra det – någonstans. Vi kommer att jaga dem till världens ände för att få tag i de sista av denna satans avkomma.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 232-233)

Om judarna beskrivs som förslagna och målmedvetna så är de svarta deras raka motsats. De beskrivs som djuriska våldtäktsmän som blott är verktyg i judarnas händer. När samhället väl brakar ihop och matbrist uppstår blir de inom kort kannibaler och börjar kalasa på vita barn. Det enda som tycks vara till deras fördel är att de är så inkompetenta att de gjort den militär och statsapparat i vilken de inkvoterats otroligt ineffektiv vilket motståndsrörelsen kan dra nytta av.

Man skulle kunna tro att de vita i en nynazistisk roman skulle beskrivas i mer positiva ordalag. I boken ges dock uttryck för något man inte sällan ser på den yttersta högerkanten, ett förakt för det egna folket som förfallit, låtit judarna ta kontroll över dem och inte inser att kampen för rasen är överordnad allt annat. I samband med att den högerextrema motståndsrörelsen omprövar sin strategi, långt innan kärnvapenkriget i referatet ovan, far Turner i sina dagboksanteckningar ut i en svada mot sina förtappade rasfränder.

Organisationen tvingades alltså att trappa ner kriget tillfälligt, medan vi ännu hade en tillräckligt stark kärna för ett annat tillvägagångssätt. Hela vår strategi mot Systemet var på väg att misslyckas. Den var på väg att misslyckas eftersom de flesta vanliga amerikaner inte svarade på situationen på det sätt vi hoppats. Vi hade hoppats på ett positivt gensvar och att somliga skulle ta efter vår ”handlingens propaganda”, men det hände aldrig.
När vi föregick med exemplet att göra motstånd mot Systemets tyranni, hade vi hoppats att fler skulle haka på. Vi hade hoppats att vi genom dramatiska attacker mot Systemets framträdande personligheter och viktiga anläggningar, kunde inspirera andra amerikaner att börja utföra liknande aktioner själva. Men mestadels satt de kräken bara kvar i sina TV-soffor.
Visst brändes ett dussin synagogor eller så och det politiskt motiverade våldet ökade i omfattning, men det var i regel missriktat och ineffektivt. Sådana aktiviteter ger ingenting om de inte är samordnade, såvida de inte är mycket omfattande och kan upprätthållas under en längre period. Och Systemets svar på Organisationens aktiviteter gjorde många irriterade och orsakade en massa muttrande i leden, men kom inte ens i närheten av att provocera fram ett uppror. Vi har fått inse att tyranni faktiskt inte är så impopulärt hos det amerikanska folket.
Det verkligt viktiga för den genomsnittliga amerikanen är inte hans frihet eller ära eller hans ras framtid, utan hans lönekuvert. Han klagade för 20 år sedan när Systemets skolbussar började köra hans barn till svarta skolor, men han fick behålla sin bil och sin fritidsbåt, så han kämpade inte. Han klagade när de tog ifrån honom hans vapen för fem år sedan, men han hade fortfarande sin färg-TV och grillen på bakgården, så han kämpade inte emot. Och han klagar idag när svarta män våldtar hans kvinnor som de behagar och Systemet tvingar honom att visa upp ett passkort för att handla i affären eller hämta tvätten, men han har fortfarande magen full för det mesta, så han kämpar inte emot.
Han har inte en enda idé i huvudet som han inte fått från sin TV-apparat. Han har en desperat längtan efter att vara ”välanpassad” och att göra, tänka och säga precis vad han tror förväntas av honom. Kort sagt har han blivit precis vad Systemet försökt göra honom till under de senaste 50 åren; en massmänniska, en medlem av det stora hjärntvättade proletariatet, ett flocken, en sann demokrat.
Detta är tyvärr bilden av den genomsnittlige vita amerikanen. Vi kan önska att det inte vore så, men det är det. Den enkla, fruktansvärda sanningen är att vi har försökt uppväcka en anda av hjältemodig idealism som helt enkelt inte finns kvar. Den har rensats ut ur 99 procent av vårt folk genom en flod av judisk-materialistisk propaganda som de varit nedsänkta i under praktiskt taget hela sina liv.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 120-121)

Vissa av de vita har dock sjunkit djupare än andra vilket de får plikta för. Detta blir man varse när den vita enklaven i Kalifornien upprättats. Svarta och mexikaner deporteras till de delar av landet som fortfarande kontrolleras av den amerikanska staten för att utgöra en belastning för dem. De används alltså som någon sorts demografiskt vapen. Judar och rasblandade skickas däremot ner i en dalgång för att möta döden. Inte ens de vita i enklaverna går dock säkra från de nya nationalsocialistiska herrarna. I utdraget nedan berättar Turner hur han går runt i ett område som rensats från ickevita.

Jag var tvungen att gå genom ett två kvarter långt, oupplyst bostadsområde mellan högkvarteret och mitt sovkvarter efter förbandsmötet ikväll. Mitt i ett av de oupplysta kvarteren fick jag syn på vad som tycktes vara en person som stod på trottoaren rakt framför mig. När jag närmade mig den tysta skepnaden, vars ansiktsdrag doldes av skuggan från ett stort träd som sträckte sina grenar över trottoaren, förblev den orörlig i min väg. Jag började känna mig lite nervös, och lossade min pistol ur dess hölster. Sedan, när jag var kanske fyra meter från skepnaden som hade haft ansiktet bortvänt från mig, började den sakta att vända sig mot mig. Det låg något obeskrivligt kusligt över rörelsen, och jag stannade mitt i steget medan skepnaden fortsatte att vända sig. En lätt bris prasslade genom lövverket och föll rakt över den tyst roterande skepnaden framför mig.
Det första jag såg i månljuset var plakatet med dess inskription i stora tryckbokstäver: ”Jag besudlade min ras.” Ovanför plakatet hängde en ung kvinnas vidrigt uppsvällda, lilaaktiga ansikte med öppna, utstående ögon och gapande mun. Till slut kunde jag urskilja den tunna, lodräta linjen av ett rep som försvann bland grenarna ovanför. Tydligen hade repet lossnat delvis eller grenen som det satt fast i givit vika ända tills kvinnans fötter vilade mot trottoaren, vilket gav det spöklika intrycket av att liket stod upprätt av egen vilja.
Jag ryste och gick därifrån med snabba steg. Det hänger många tusen kvinnolik som detta i den här staden i natt, alla med likadana plakat runt halsen. Det är de vita kvinnor som var gifta eller sammanboende med svarta, judar eller andra icke-vita män. Det finns också ett antal män som bär jag-besudlade-min-ras-plakaten, men kvinnorna är sju eller åtta gånger fler. Å andra sidan är ungefär nittio procent av kropparna med jag-förrådde-min-ras-plakaten män, och sammantaget verkar könen vara ganska jämnt representerade.
Bärarna av de sistnämnda plakaten är de politiker, jurister, affärsmän, nyhetsuppläsare, tidningsjournalister och redaktörer, domare, lärare, rektorer, kulturpersonligheter, byråkrater, präster och alla andra som för att främja sin karriär eller sitt anseende eller sitt röstantal eller vadhelst det må vara, har hjälpt till att främja eller realisera Systemets raspolitik. Systemet har redan betalat dem deras 30 silverpenningar. Idag betalade vi dem.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 190-191)

Författaren Pierce verkar ha ett särskilt agg mot kvinnor som besudlat sin ras och idkat rasblandning. I några av bokens episoder beskriver han hur kvinnor som begått denna synd får lämna jordelivet och Pierce tycks då extra gärna frossa i detaljer på ett sätt som han annars bara gör när han beskriver hur judar tas av daga.

Den vita rasen tycks alltså ha sjunkit mycket djupt. I bokens epilog som utspelar sig efter Turners död redogör man dock för en åtgärd som kan göra att man kommer tillrätta med den vita rasens dekadens och på sikt höjer den rasliga standarden. Man låter nämligen inte alla vita få tillträde till de erövrade vita enklaverna, något som på sikt kommer att rensa ut de lågkvalitativa delarna av den vita rasen.

De som släpptes in – och det betydde endast barn, kvinnor i fruktsam ålder, och vapenföra män som var beredda att strida i Organisationens led – utsattes för en mycket hårdare raslig gallring än den som använts för att skilja vita från icke-vita i Kalifornien. Det räckte inte längre att bara vara vit; för att få mat måste man vara bärare av särskilt värdefulla gener.
Det var i Detroit man först införde regeln (vilken senare togs upp på andra håll) att förse varje vapenför vit man som sökte inträde i Organisationens enklav med ett varmt mål mat och en bajonett eller annat eggvapen. Hans panna märktes sedan med en icke vattenlöslig färg, och han släpptes ut och kunde bara vinna återinträde permanent genom att ha med sig huvudet från en nydräpt neger eller annan icke-vit. Denna praxis såg till att värdefull föda inte slösades på sådana som inte ville eller kunde bidra till Organisationens stridskapacitet, men utkrävde en fruktansvärd tribut från de vekare och mer dekadenta vita elementen.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 242)

Svarta, judar och den stora vita massan framställs alltså inte i särskilt god dager i Turners dagböcker. Dock är inte ens de vita frihetskämparna särskilt sympatiska, även om det nog egentligen är tänkt att de på något sätt ska framstå som det. De beskrivs som iskallt beräknande maskiner som inte tycks ha några andra tankar i huvudet än den vita rasens herravälde över planeten och de är redo att låta hur mycket blod som helst flyta för att nå sitt mål.

Triss i svastikor

Min relativt nykläckte son är fortfarande i den ålder när det inte spelar så stor roll vad man läser, det viktiga är snarare hur man läser. Det gör inget att man läser sådana passager som de jag citerat ovan så länge man gör det med en mjuk och vänlig röst. Vi har därför haft lite vit makt-sagomys i pappsens knä med högläsning ur den spännande boken.

Jag har hört sägas att snabbmatskedjan McDonalds med sin satsning på barnmål och tillhörande leksaker söker så ett frö i småttingarnas sinnen som ska ge ännu mer avkastning senare. De positiva associationerna till snabbmatskedjan de får som barn kommer nämligen att ligga kvar där i själens källarnivåer och göra att de även som vuxna söker sig till McDonalds. Utan att veta det kommer de undermedvetet att associera varumärket med de mysiga stunderna med föräldrarna på snabbmatsrestaurangen. Skulle detta vara något som fungerar så bör jag kanske se till att sluta med vit makt-sagomyset i tid. Det skulle annars kunna sluta i förskräckelse med både spontanheilande och oresonligt agg mot judar i vuxen ålder för min lilla gosse.

Nasse läser nassebok
Nasse läser nassebok: ”Åh, kära nån! Den judiskkontrollerade amerikanska statsmakten slår tillbaka mot de ariska frihetskämparna i Kalifornien!”

Liknande inlägg på denna blogg:
Dit älgarna inte längre går, om ett skönlitterärt alster från samma politiska väderstreck, dock långtifrån så extremt som det ovan.
Ett helvete på steroider, om bilden av helvetet hos de muslimska fundamentalisterna bakom Ibn Abbas Centret. Precis som i Turners dagböcker frossar man i fiendernas ihopfantiserade blodiga öden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Medborgarpartiets närradiosändningar

Medborgarpartiet var ett högerextremt, kristet enmansparti som tycks ha varit som mest aktivt på 90-talet. Partiets verksamhet verkar främst ha bestått av partiledaren Percy Brunströms närradiosändningar över vilka det verkar ligga ett mytiskt skimmer. De som hört dem och skriver om dem på nätet prisar dem för deras episka underhållningsvärde. Närradio var gamla tiders internet där allsköns idioter fritt fick lufta sina tankar. Av diverse flashbackinlägg att döma verkar Brunström dessutom ha utsatts för en närradions motsvarighet till internettroll.

Någon har i vilket fall som helst gjort en politiskhistorisk välgärning och bevarat några av Brunströms sändningar från tidigt 90-tal och lagt upp dem på Youtube.

I del 1 får vi veta att Brunström sökt jobbet som radiochef och är upprörd över att Anna-Greta Leijon istället fick tjänsten.

I del 2 blir vi upplysta om hur Palme och facket förstört Sverige. Brunström redogör också för Medborgarpartiets program. De är mot massaborter, mot massinvandring, mot EG/EU samt för ett avskrivande av statsskulden. Han har också en lösning för att komma tillrätta med massarbetslösheten. Dock tänker Brunström inte berätta hur han ska göra eftersom de andra partierna då kommer att stjäla hans lösning.

I del 3 slår det helt slint i Percys huvud, han får hysteriska skrattanfall och blir extremt repetativ när det gäller invandrare som kommer till Sverige och förföljer svenskar. Han avslutar med att spy en massa galla över favorithatobjektet Bengt Westerberg.

I del 4 oroar sig Brunström över utvecklingen i Sverige.

Klart mest underhållande är dock klippet jag bäddat in nedan. Den gode partiledaren tycks ofta ha varit lite småberusad i studion. Denna gång har det dock blivit ganska många glas för mycket.

Om man inte fått nog av Brunström efter att ha lyssnat på ovanstående klipp så har samme youtubeanvändare som lagt upp dem även lagt upp några ”blandband” med olika underhållande högerextrema närradioprofiler. Brunström figurerar i några av de klippen. Bland annat hänvisar han till Bibeln och berättar att när man dör kommer en film att spelas upp där det avslöjas om man röstat på Socialdemokraterna. Han har också kreativa bortförklaringar till att han verkat berusad under sändning. Mycket nöje!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Breiviks femtonhundra

Satt man fången i en grotta och hade blott denna sparsamt uppdaterade blogg som enda nyhetskälla skulle man inte hört talas om katastrofen i Japan, Bin Ladens död eller de folkliga resningarna i mellanöstern. Jag ska dock ge mig på att kommentera tragedin i Norge så har jag i alla fall sagt något om en dagsaktuell händelse som kommer att hamna i historieböckerna. Inte för att jag har något nytt att tillföra, men ändå.

Jag tog mig tid att skumma igenom massmördaren Breiviks 1500-sidiga vansinnesmanifest. Även om han förvisso kopierat många av texterna så har han ändå valt att ha dem med, vilket är det intressanta. En del menar att det är fel att sprida hans budskap eftersom syftet med dådet delvis var att marknadsföra manifestet. Men Breiviks syfte var nog snarare att folk skulle ta del av tankarna, finna dem tilltalande och gå i hans fotspår. Det är det få som kommer att göra, hans dåd var därtill alldeles för extrema och stora delar av texterna för tokiga. De få som kommer att finna manifestet tilltalande kommer att få tillgång till det via andra kanaler. Det finns ibland en smått hysterisk syn på destruktiva idéer som en sorts sjukdomar som måste sättas i karantän, men vansinne hör faktiskt hemma i ljuset.

Så vad står då att läsa i manifestet? Fram träder bilden av en militant ultrakonservativ som avskyr det senaste halvseklets utveckling. Han har en genomarbetad världsbild, om än paranoid, förvriden, narcissistisk och hatfylld. Breiviks åsikter om vad som är fel med samhället påminner i mångt och mycket om den klagosång över politisk korrekthet, feminism och multikulturalism som man brukar se i tidningarnas kommentarsfält om man av misstag skulle råka titta dit någon gång. Ja, det känns faktiskt som om Breivik på sätt och vis är de anonyma, hatiska nätkommentarernas förkroppsligade Frankensteins monster. Det märks också i manifestet att Breivik levt sitt liv på nätet, det finns bland annat utförliga tips om hur man bedriver kampen på Facebook och Wikipedia.

Breivik verkar ha anammat hela paletten med agg mot de etablerade samhällsinstitutionerna. Han föraktar organisationer som FN och EU och är även skeptisk till människans påverkan på klimatet. Han menar att en marxistisk agenda ligger bakom klimatlögnen, man vill använda det som en ursäkt för att överföra pengar från rika länder till fattiga.

Det som överskuggar allt annat är dock hotet från Islam och det är vad Breivik ser som sin livsuppgift att bekämpa. Större delen av hans manifest handlar om befrielsekriget för att rädda Europa från Islam. I problembeskrivningen ligger han faktiskt nära de främlingsfientliga partier som tagit sig in i de nordiska parlamenten. Hans recept är dock uppenbarligen något helt annat.

Breivik verkar faktiskt ändå inte hata muslimerna mest av allt. De han hatar allra mest är de som orsakat samhällets förfall och möjliggjort muslimernas invasion, de han kallar ”kulturmarxister”. De är sprungna ur Frankfurtskolan och har skapat den förtryckande politiska korrektheten vilket berett vägen för islamiseringen av Europa. Muslimerna vill han se deporterade, de så kallade kulturmarxisterna vill han istället se avrättade eftersom de förrått de europeiska folken. Breivik såg helt klart ungdomarna på lägret som sådana förrädare.

I Breiviks värld tycks idéer och ideologier vara det avgörande. Han tycks se sitt manifest som en motvikt mot de så kallade kulturmarxisternas decennier av hjärntvätt. Tanken med operationen tycks, som tidigare nämnts, delvis vara att få ut manifestet.

In order to successfully penetrate the cultural Marxist/multiculturalist media censorship we are forced to employ significantly more brutal and breath taking operations which will result in casualties.

Någon nationalsocialist är Breivik definitivt inte, även om man bara behövt slänga in lite antisemitism och rasteorier för att tankegodset skulle nå dithän. Ironin är dock att han ligger ganska nära radikala islamister i sin benhårda traditionalism och inställning till det moderna samhället. Till exempel har de en likartad syn på kvinnors roll i samhället, de vill båda flytta tillbaka dem till hemmets hägn.

Vad som förefaller lite märkligt är att Breivik i sin skrift anklagar radikala högerextremister för att använda olämpligt språkbruk, till exempel orden ”nationalism” och ”ras”. Han menar att det kan skrämma bort mer moderata sympatisörer från saken. Men vad ska inte en massaker på ungdomar då göra?

I don’t think individuals who use ”flagged rhetoric” understands the concepts of ”reputational shields”. In fact, I very much doubt they have studied modern right wing rhetorical strategies which is extremely important to individuals as well as for political parties. It is not the message itself but rather the credibility of the actor who delivers it that makes the crucial difference. An individual using ”flagged” rhetoric such as ”race”, race war”, white people, black people, Jews (in the same sentence as race f example), ethnic (in the same sentence as Jews) – are triggering every imaginable mine put up for him which in turn will completely obliterate his ”reputational shield” (if he ever had one). Therefore he is not only undermining his own efforts, but he risks pushing other ”moderate conservatives” away. They might distance themselves as it might affect their individual ”reputational shields” by being affiliated with flagged individuals.

Also, I’ve said this before several times. It’s a strategic mistake to use ”nationalist” or ”national” in a political party name – the case with BNP and National Front. There is too much stigma attached to the word and many people will subliminously see parallels with Nazi Germany.

Han anser också att man bör undvika kontakter med de mer extrema nationalisterna eftersom det gör att man kan få myndigheternas ögon på sig. Dock ska man se till att ha kontakter med de mer moderata elementen eftersom man enligt Breivik behöver dem som moraliskt stöd. De som menar att de mer städade främlingsfientliga rörelserna är myllan varifrån de mer extrema hämtar sin näring skulle alltså i nedanstående citat få vatten på sin kvarn.

The first of which is to surround yourself (either online or in real life) with people who support your political ideology but who at the same time does not jeopardise your security in any way. You should therefore avoid any affiliations with known extremists or such groups as they are most likely flagged (individuals and groups who are monitored by your national intelligence agency on so called “watch lists”). The reason why you should surround yourself with “moderate sympathisers” is because you will need a minimum of moral support.

När man slutligen hamnar i hjärtat av Breiviks fantasivärld blir det riktigt vansinnigt, när han går in på den tempelriddarorder han påstår sig vara en del av, de olika utmärkelser man kan få, händelseförloppet i det kommande frihetskriget och utformningen av det framtida fria Europa. Det är då, om inte förr, som det blir uppenbart att man läser något av en vansinnig människa som lever i en helt egen värld.

Slutligen, så här i pridetider, lite queera tips från Breivik till blivande befrielsesoldater. Först hur man för nära och kära lämpligen döljer förberedelserna inför ett terrordåd.

Say you think you are gay and are in the process of discovering your new self and that you don’t want to talk any more about this issue. Tell them that you are ashamed of it and you don’t want to talk any more about it. Make them swear to not tell anyone! (your ego is likely to take a dent unless you are secure in your own heterosexuality, because they will actually believe you are gay. However, it’s an extremely effective strategy for stopping questions and prevent people from digging in your life when you don’t want them to.

Det finns heller inga gränser för de uppoffringar Breivik väntar sig att hans tempelriddare ska göra, till exempel inför fotografering.

Use professional makeup artists and use make up on both female and male models. Yes, this sounds gay, but looking “attractive” will significantly benefit the impact of our message as it will act as a force multiplier

Prepare for the photo session;

(…)

– Visit a male salon if possible and apply light makeup. Yes, I know – this might sound repulsive to big badass warriors like us, but we must look our best for the shoot

Media: DN1, DN2, DN3, SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig?

Ute skiner solen men jag har knappt sett något av den på hela helgen. En elak halsinfektion vägrar tyvärr ge med sig. Den biologiska mångfalden i min hals skulle kunna vara en livsform fattigare kan jag faktiskt tycka.

Detta för oss osökt in på värdet av biologisk mångfald. Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig? Nja, inte ens bland de som hör hemma i den gröna ideologiska myllan brukar så många framhärda i det. Om man ser någon ta upp värdet av biologisk mångfald brukar det oftast sluta med att de pekar på hur viktig den biologiska mångfalden är för människans egen skull. Och jag håller med, egentligen är inte frågan så intressant. Det spelar ingen roll om vi tillmäter den biologiska mångfalden ett värde i sig eftersom vi har så stor nytta av de ekosystemtjänster som förutsätter biologisk mångfald för sin fortlevnad. Vi har helt enkelt ett egenintresse av att bevara den biologiska mångfalden.

Man kan dock göra ett litet tankeexperiment som min hjärna gav till mig en gång när en person menade att få tillmätte biologisk mångfald ett värde i sig. Man skulle kunna föreställa sig två universum med en viktig skillnad, i det ena finns några planeter fulla av liv. Inga medvetna varelser dock, och evolutionen på planeterna har gått in i trista återvändsgränder så något medvetet liv kommer aldrig att kunna uppstå. Vilket universum skulle man föredra? Jag tror att de flesta skulle välja det universum som har planeterna fulla med liv trots att de aldrig kommer att beträdas av en medveten varelse och det antyder att vi faktiskt ändå tillmäter biologisk mångfald ett värde i sig.

Ett motargument skulle kunna vara att många av oss faktiskt skulle föredra ett universum med några döda, karga planeter fulla med Björn Ranelid-statyer i olika storleker framför ett utan dessa planeter, så det är kanske mångfald vi uppskattar snarare än biologisk mångfald. Men jag är ganska förvissad om att så gott som alla ändå skulle värdera planeterna fulla med liv högre än de karga Björn Ranelid-planeterna om de fick välja. Så i slutändan är biologisk mångfald något som vi tillmäter ett värde i sig i alla fall.

Därmed inte sagt att den biologiska mångfaldens egenvärde alltid, eller ens ofta, övertrumfar andra värden. Jag skulle till exempel se många anledningar till att den i inledningen nämnda biologiska mångfalden i min hals fick ge vika för andra värden.

Andra bloggar om värdet av biologisk mångfald: Nyfiken Grön miljöekonomer blogg – Poängen med biologisk mångfald, Staffans blogg – Biologisk mångfald.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Dr Phil och jag

Någon gång ibland brukar jag titta på Dr Phil. Även om han är en pop-psykolog tycker jag ofta att han har vettiga saker att säga. I början reagerade jag dock på hur hård han kunde vara mot sina klienter. Han verkar nämligen inte ta någon som helst hänsyn till yttre omständigheter utan lägger hela ansvaret på individen när det gäller att komma tillrätta med sina problem. Sociala förhållanden verkar faktiskt inte bekymra den gode doktorn det minsta. Huruvida man är född med eller utan silversked i mun verkar inte spela någon roll.

Först kan det verka hårt, men det är vid närmare eftertanke självklart att en psykolog oftast bör resonera på det viset. Individen har obefintliga möjligheter att påverka strukturerna i samhället. När det gäller att angripa sina problem så är det nog mer fruktbart att tänka sig att individen allena är ansvarig för det som drabbar honom eller henne. På mikronivå är det givetvis ett vettigt synsätt.

En politiker som applicerar samma tankesätt, å andra sidan, är både hjärtlös och blind för hur samhället är beskaffat. Någon som ska ha hand om helheten kan självklart inte enbart se individerna.

För att sammanfatta, på individnivå ska man ha ett Dr Phil-perspektiv och på strukturnivå ska man inte ha ett Dr Phil-perspektiv. Så enkelt kan det vara ibland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .