Högerextremism – Sida 4 – PKJonas

Pegida på besök i Uppsala

Igår, lördag, hade organisationen Pegida en manifestation i Uppsala. Pegida är en från början tysk organisation som inte bara är kritisk till Islam utan faktiskt måste sägas vara fientligt inställd mot muslimer i allmänhet. I Tyskland har man faktiskt lyckats samla ganska ansenliga skaror vid sina evenemang men den svenska grenen av Pegida är något av ett skämt i jämförelse. I den svenska ledningen har man några ytterst suspekta figurer med kopplingar till extremhögern och man har blott samlat en handfull deltagare vid sina manifestationer i vårt lands storstäder.

Igår var det alltså Uppsalas tur och jag hade plockat med mig diktafonen för att spela in Pegidas talare och kanske skriva ett kritiskt inlägg om tillställningen på bloggen. Jag insåg dock självklart att det troligen skulle bli omöjligt på grund av motdemonstranternas mötesstörningar. Pegida hade lyckats samla runt tio sympatisörer och media uppskattade motdemonstranterna till mellan 250 och 300 stycken vilka mycket riktigt förde en hel del liv och under långa stunder överröstade talarna.

Precis som att man har rätt att demonstrera och manifestera så har man givetvis också rätt att motdemonstrera och motmanifestera, så all heder åt de som anordnar och deltar i konstruktiva motmanifestationer som inte går ut på att störa möten och sammankomster. Jag har dock väldigt svårt att hysa någon som helst respekt för de egenrättfärdiga personer som genom att föra oväsen tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som får yttras i det offentliga rummet, hur frånstötande åsikterna än må vara. Olagliga yttranden, exempelvis hets mot folkgrupp, ska givetvis polisanmälas men det låter sig ju inte göras om det är omöjligt att varken höra eller rekonstruera vad som sagts.

Vidare undrar man om motdemonstranterna funderar över vilka signaler de skickar ut när de skanderar ramsor och skriker för att överrösta sina antagonister. Är det faktiskt inte att indirekt ge sin motståndare rätt, man signalerar att man inte klarar av att dissekera och bemöta det som sägs utan ens enda möjlighet är helt enkelt att tysta talarna. ”Pegida har såpass bra argument så om de får tala ostörda kommer människor att flockas till dem”, tycks man nästan resonera. Det är nog faktiskt att ge Pegidas idéer en tyngd de inte förtjänar.

       

       

Svastikor och sånt

Jag har precis läst ut boken Högerextrema rörelser och deras symboler som jag köpte i EXPO:s monter på senaste bokmässan. I boken går författaren igenom både historiska och nutida högerextrema rörelser över hela världen samt deras symboler. Med ett så brett tema blir boken givetvis väldigt översiktlig. Den riktar sig nog främst till lärare och andra som i sitt arbete kan tänkas komma i kontakt med nationalromantiska krumelurer av olika slag.

Något som slår en när man läser boken är hur många dagsländor det tycks finnas i den högerextrema världen. Boken är från 2007 men när det gäller Sverige har en hel del hänt med de organisationer författaren tagit med i kapitlet om samtida rörelser. Nordiska Rikspartiet, Nationaldemokraterna samt Nordiska Förbundet existerar inte längre och Nationalsocialistisk Front heter numera Svenskarnas Parti.

Alla politiska rörelser har givetvis haft sina symboler men den yttersta högern har nog alltid varit särskilt symboltung. Att det finns så många vitt skilda symboler bland de högerextrema rörelserna skulle faktiskt kunna orsaka en del missförstånd då liknande ”oskyldiga” symboler skulle kunna tas för de högerextrema. En sådan här förteckning över högerradikala symboler bör man nog verkligen inte sätta i handen på en överspänd medlem av militanta och vänsterextrema Revolutionära Fronten. Det skulle då kunna gå som det gjorde i fallet som SVT:s Uppdrag Granskning tog upp där två slovakiska gästarbetare misshandlades av ”antifascister” på grund av en dödskalle på en t-shirt.

Högerextrema symboler

       

       

Raskrig, raw food och massor av RAHOWA-hälsningar

Det är dags för lite högerextremistisk skönlitteratur igen. Jag har ju tidigare skrivit om den svenska översättningen av nynazistiska klassikern The Turner diaries som handlar om hur vita högerextremister utkämpar ett raskrig. Det är definitivt den mest kända boken i den smala genren men det finns också andra, mindre lyckade, försök att skriva skönlitteratur på temat organiserat utraderande av alla ickevita från jordens yta. Ett av dem är boken White Empire av Kenneth Molyneaux som jag precis läst ut. Molyneaux var pastor i Kreativistens kyrka, en högerextrem rörelse grundad i USA av Ben Klassen i början av 70-talet. Rörelsen, som idag för en tynande tillvaro, är en märklig blandning av rasdyrkande religion, radikal högerextremism och alternativa idéer om kost och hälsa såsom raw food och solterapi.

Boken White Empire utspelas runt år 2050 och man har redan upprättat ett rasrent imperium i vilket Kreativistens kyrka är statsreligion. Huvudstaden har fått namnet Klassengrad efter rörelsens grundare. Imperiet utkämpar ett krig mot de ickevita i syfte att erövra hela planeten åt den vita rasen och man har redan över halva världen under sina fötter. Tillämpandet av Klassens idéer har gjort att man lever i en paradisisk guldålder. De vita har futuristiska vapen som plasmagevär och neutronmissiler samtidigt som den underlägsna fienden på sin höjd har vår tids vapen. Allt är därför upplagt för en promenadseger för de ljushyllta. Precis som i The Turner diaries försöker dock de förslagna judarna sätta käppar i hjulen för bokens vita hjältar.

Strävandet efter raskrig är mycket centralt för Kreativistens kyrka. Deras hälsningsfras och stridsrop är RAHOWA som står för ”racial holy war”, det heliga raskriget. Ordet förekommer också mycket rikligt i boken, som exempelvis i konversationen nedan där en av huvudpersonerna, som är stridspilot på ett uppdrag, kontaktar sambandscentralen:

John switched off the auto-pilot and regained control of the Bolt fighter plane. His anger and hatred for these primitive enemies of his own White Race continued to swell as he radioed in to the dispatch.

”RAHOWA! Airman Granger reporting,” John roared into radio.

”RAHOWA! What is your status, airman?” replied the calm voice of the dispatch.

”I’m nearing the target site and ready to annihilate our most hated enemies.”

”Excellent work. You seem quite excited airman. Is there something wrong?”

”I observed a ritual that the natives performed that utterly disgusted me and I’m looking forward to crushing these enemies of our people!” bellowed John as he vented his anger.

”I understand your hatred, airman. That’s why it’s our holy mission to make this a Whiter, Brighter World. Proceed as scheduled with the attack and update me when you successfully complete the mission. RAHOWA!”

”Yes, sir! RAHOWA!” John shouted as the swirl of excitement concerning the upcoming battle and his enmity of his enemy swam inside his mind.

(Källa: Molyneaux K., White Empire, s. 3)

Jag har räknat och ordet RAHOWA förekommer inte mindre än 65 gånger i den 98-sidiga kortromanen. Det blir i snitt 0,66 RAHOWA per sida. Inte bara hälsningsfrasen utan också andra delar av Klassens lära har vävts in i boken. Efter att bokens mest framträdande karaktär tilldelats imperiets främsta medalj för att ha släckt livet på en massa kineser festar exempelvis han och hans bäste vän loss på raw food:

Both men let loose a jovial laugh as they proceeded towards the vast amount of food that was available in the hall. It was very similar to the enormous feasts that the knights of old held only the food here was far more healthy and nutritious.

There were several long tables of food that was totally natural as well as being extremely delicious. There were many varieties of fruits at one table. Multiple variances of apples, bananas, cantaloupes, oranges and many, many more types of fruit were neatly sliced and made the mind reel as one had a difficult choice but would be satisfied regardless of choice.

Another table was lined with salads and salad toppings to satiate anyone who enjoyed salads. Cabbage, lettuce, onions, tomatoes and anything else one might choose for a salad decorated the table while emitting a pleasant aroma.

Yet another table was filled with nuts of sizes and shapes. The larger nuts, like coconuts, were present along with the smaller nuts, like peanuts. All were freshly grown to ensure their quality and to encourage good health in the Empire.

It had taken many years with gentle urging from the Empire to get the citizens to eat healthy foods. Everyone knew what healthy foods were but they were addicted to the poisonous junk that tasted so good yet caused so much grief and sickness. The children born in the Empire were regularly put on the standard Salubrious Living diet of raw, uncooked fruits, vegetables, nuts, and grains and that’s where the snowball effect had started as successive generations were raised healthy. Today, most of the population ate healthy and finding such harmful foods as meat, dairy products, or junk food was quite difficult. These foods weren’t illegal but shunned by the Empire and the vendors of such foods were comparable to the drug dealers of years past.

Wolf really enjoyed fruits while John was more of a vegetable man as they both swooped down on the food like an eagle swooping down on a startled mouse. Therefore, Wolf proceeded to select some succulent fruit from the fruit table as John attacked the tasty vegetables.

Wolf took his time as he greedily eyed the delectable fruits. He seriously deliberated over which fruits he would eat as he scanned all the options he had available. Suddenly realizing how large he was, he decided to eat all of the fruits he desired. It took a few plates and a few trips back to his table but he had a wide variety of fruits including some apples, bananas, berries, cantaloupe, oranges, and watermelon. He wasn’t sure what kind of berries they were but they looked so good that he decided to give them a try.

Across the hall, John piled some salad on his plate as well as some beans, broccoli, and spinach. He returned to the table and was shocked at all the food that Wolf had gotten. After his initial shock, he realized how big Wolf was and didn’t give it a second thought.

When both men seated themselves, Wolf initiated the custom tradition of reciting the five fundamental beliefs of Creativity. ”We believe that our Race is our Religion. We believe that the White Race is Nature’s Finest. We believe that racial loyalty is the highest of all honors, and racial treason is the worst of all crimes. We believe that what is good for the White Race is the highest virtue, and what is bad for the White Race is the ultimate sin. We believe the one and only, true and revolutionary White Racial Religion–Creativity– is the only salvation for the White Race. RAHOWA!”

Both comrades tore into their food like the vicious lions of Rome who ripped Christians and other fools to shreds. Their bodies reveled at the supreme fuel that was being provided while their taste buds were enticed by the pleasurable taste.

(Källa: Molyneaux K., White Empire, s. 19-20)

Personporträtten är, som alltid när det gäller den här typen av litteratur, väldigt platta. Huvudpersonerna är muskulösa övermänniskor som njuter av att döda ickevita samt känner en djup längtan efter att avla massor av vita barn. För att få lite variation bland karaktärerna har författaren gjort den ena stor och kraftfull och den andra mindre och smidig. Som synes i citatet ovan har han också låtit den ena vara fruktälskare samtidigt som den andra fått vara grönsaksälskare. Det blir faktiskt lite som när man skapar en barnbokskaraktär: ”Nu ska vi ta och ge seriefiguren Bobo lite personlighet. Låt oss se, kanske ska han älska gurka.”

Faktiskt är inte bara de vuxna karaktärerna övermänniskor, även deras barn är någon sorts superbarn som till exempel älskar att gå i skolan. Man säger heller inte godnatt till sina barn när man ska natta dem, utan man säger – ja, just det:

Wolf grinned as he listened to his son talk. ”You get a good night’s rest so you will be ready for school tomorrow.” Wolf lowered his voice and whispered, ”RAHOWA!”

”RAHOWA!,” came the replying whisper. Wolf attempted to leave the room when he felt a tug on his shirt. He glanced back at his son to hear him say, ”Daddy, my teacher says we have to take a week off of school next week. How come? I like school.”

”They have a week off four times a year so that you can take a rest from all the schoolwork. That doesn’t mean you have to stop learning though as I can recommend some books for you to read. If you think having four weeks off a year is bad then you would have hated to go to school when your great grandpa went. They had to take off for virtually the whole summer. Go to sleep now and I will see you in the morning.”

(Källa: Molyneaux K., White Empire, s. 35)

Man bekämpar dock inte bara sina fiender i öppen strid. Bokens främste huvudperson blir en bit in i boken utvald för ett infiltrationsuppdrag där han måste nästla sig in i den ännu inte helt utraderade dekadenta undre världen där rasförrädarna huserar. För att förbereda sig för det tvingas han lära sig om de perversa yttringar han trodde hörde en förgången tid till. Han tvingas lyssna på rapmusik under en hel dag och han får lära sig om ett stort antal sexuella avvikelser. Han blir också instruerad hur han ska behålla alkoholen i munnen och spotta ut den vid tillfälle om han skulle bli bjuden på någon sådan under sitt infiltrationsuppdrag. Man kan i och för sig tycka att han skulle kunna tummat lite på renlevnaden för det viktiga uppdragets skull. Vad händer till exempel om han blir tillfrågad om något med munnen full av sprit?

Avslutningsvis är White Empire stundtals ganska långrandig. Det är långa beskrivningar av strider där de överlägsna vita krigarna krossar sina motståndare av olika kulörer. Det byggs monument och det delas ut medaljer. Den makabra handlingen och de fanatiska huvudpersonerna gör dock att en absurd humor ofta uppstår. Gillar man extremistisk och obskyr skönlitteratur är det svårt att hitta så många värre exempel.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Högerextremism, Raw food, Kreativistens kyrka, Antisemitism, Romaner, Science fiction.

       

       

Böcker i backspegeln

Jag har ju skrivit om en del böcker på bloggen och tänkte att det återigen var dags att lista dem alla. Så gott det går har jag försökt tussa ihop böckerna i några olika kategorier.

I kategorin böcker skrivna av författare i otakt med verkligheten har jag läst en hel del. Som en del av min bloggserie om brasilianske healern John of God och hans verksamhet läste jag två böcker skrivna av svenskar som arrangerar resor till honom, nämligen Anita Ekbergs Vad är healing och hur kan det fungera? och Ulla Alvarsdotters Min väg till högre frekvenser. Det är dock bara den tidigare som främst handlar om de påstådda miraklen hos John of God. I den senare får man läsa om en hel del annat också eftersom temat är författarinnans andliga utveckling och händelserna hos John of God är bara en del av den processen. Även i de två skrifterna Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer av Ivan Troëng pläderas för kvacksalverimetoder. I skärningspunkten mellan pseudovetenskap och religion har vi ju scientologin. Avhoppade scientologen Stefan Tunedals bok De hånfulla handlar om hans brytning med den ökända sekten. Det intressanta och motsägelsefulla är dock att trots att Tunedal tagit avstånd från scientologikyrkan så har han inte förkastat deras idéer. På Livets Ords europakonferens har jag införskaffat två böcker; Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig i vilken man intervjuar personer som varit på besök i himmelriket och När anden verkar – Om profetiska bilder och manifestationer. Konspirationsteoretikern Mats Sederholm berättar i Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld om vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande likt Sederholm själv.

Det har också blivit några böcker från yttersta högerkanten. Två av dem har varit skönlitterära. Turners dagböcker, den svenska översättningen av den nynazistiska blodiga fantasin Turner diaries, handlar om hur amerikanska nynazister inleder ett raskrig. Det andra skönlitterära alstret, Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, är en betydligt mindre blodig historia. Författaren var vid tiden för utgivningen bara sverigedemokrat men han skulle så småningom komma att visa sig vara alltför radikal för partiet. I icke skönlitterära, men självklart fortfarande verklighetsfrånvända, Bakom Kommunismen redogör författaren för konspirationsteorin om kommunismen som en del av en judisk plan. Jag har också läst lite om högerextremismens vetenskapliga underbyggnad, rasbiologin. I Dalarnas hembygdsboks upplagor från 30-talet fanns i varje års upplaga ett kapitel av rasbiologen Bertil Lundman där denne berättade om sina folktypsundersökningar i Dalarna. Efter Anders Behring Breiviks terrorattentat tittade jag på hans vansinnesmanifest 2083 – A European Declaration of Independence. Jag måste dock erkänna att jag långtifrån läste alla femtonhundra sidor utan bara gjorde nedslag på vissa ställen.

På temat sexualitet och reproduktion har jag bland annat läst Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan i vilken Kajsa Ekis Ekman granskar argumentationen för prostitutions- och surrogatmödraskapsindustrin. Jag har också läst puritanen Sylvanus Stalls Hvad en gosse bör veta från tiden kring förrförra sekelskiftet. Boken riktar sig till unga gossar och är främst till för att avhålla dem från att onanera och därmed missbruka den av gud givna könslemmen. Vidare har jag tittat på Dick Wases Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid. Jag läste förvisso inte hela boken utan bara det kapitel som handlade om pedofili. Det är dock där bokens tyngdpunkt ligger. Om Sylvanus Stalls problem är att han är alltför snar med att vilja inskränka friheten att få leva ut sina sexuella begär så är Dick Wases problem det motsatta. Den extreme sexliberalen Wase vill knappt ha några restriktioner alls, inte ens om det inkräktar på andras frihet eller inbegriper personer som knappast är tillräckligt gamla för att lämna sitt medgivande till några sexuella aktiviteter.

Det har också blivit några receptböcker som beskriver hur man ska tackla sådant som miljöförstöring, klimatförändringar och energikris. I filosofen Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat föreslås en världsregering för att ge oss möjligheten att ta itu med den globala uppvärmningen. Torbjörn Tännsjö, också filosof, pläderar i Global Democracy – The case for a world government även han för en världsregering. Den boken är dock bredare och det handlar långtifrån bara om att komma tillrätta med klimatförändringarna. I boken Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen drar Lester R. Brown upp riktlinjerna för en mobilisering av samhällets resurser för att lösa bland annat miljö-, befolknings- och klimatkris. Den föreslagna mobiliseringen är total och liknar den inför ett krig. I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons tänks det verkligen utanför boxen och författaren drar upp riktlinjerna för en helt ny typ av institutioner satta att bevara våra allmänningar. Mer jordnära och genomförbara lösningar på klimatförändringar, miljöförstöring och naturresursproblem går man igenom i Miljöekonomi av två svenska nationalekonomer.

På temat mänsklighetens utveckling har jag bland annat läst Lasse Bergs trilogi. De två senaste av hans böcker har jag skrivit om på bloggen; Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro om hur människan övergick från en jägar- och samlartillvaro till en på många sätt mer problemfylld jordbrukartillvaro och Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet om vad de senaste 50 årens utveckling betytt för det stora folkflertalet. Vad gäller mänsklighetens framtida utveckling har jag läst antologin H± Transhumanism and its critics i vilken både företrädare för transhumanismen och dess kritiker får komma till tals.

I kategorin filosofisk materialism har jag läst Michel Onfrays Antikens visdomar som är första delen i dennes bokserie Filosofins mothistoria i vilken han vill lyfta fram filosofer som haft blicken fäst på denna värld snarare än utanför den. Jag har också läst filosofen Peter Singers Marx – a very short introduction, en introduktion till en av de mest inflytelserika tänkarna genom tiderna.

I avdelningen fult tecknade serier från vänster har jag läst Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi och Pontus Lundkvists Full sysselsättning.

På temat att låta förgrämdhet och hat helt ta över ens person har jag läst Pär Lagerkvists skönlitterära klassiker Dvärgen och Karl Sundbloms av allt att döma till stor del självbiografiska bok I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, en bitter uppgörelse med personer i författarens omgivning som denne i många år gått och retat sig på.

Till sist, i den mycket smala kategorin före detta regiassistenter som skriver om kontakterna mellan Sverige och Nordkorea har jag läst blott en bok, Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Högerextremism, Filosofi, Resurshantering, Konspirationsteorier, Pseudovetenskap.

       

       

Så gör man programmet Så Mycket Bättre så mycket bättre

Vid ett par tillfällen har jag tvingats titta på det populära TV-programmet Så mycket bättre i vilket folkkära svenska musiker gör covers på varandras låtar. Jag avskyr verkligen programmet men det är nog egentligen inget fel på själva programidén. Med rätt uppsättning personer och spänningar dem emellan skulle det faktiskt kunna bli riktigt sevärt.

Årets artister är precis lika tråkiga som vanligt och jag har därför dristat mig att göra en egen önskelista på musiker jag hellre skulle vilja se. Med följande färgstarka besättning hade till och med jag kunnat tänka mig att titta på Så mycket bättre frivilligt:

1. Först ut är sverigedemokratiske riksdagsledamoten och partistyrelseledamoten Richard Jomshof som ju faktiskt varit sångare i synthpopbandet Elegant Machinery. Bandets texter är dock inte alls politiska och om man glömmer personen och bara ser till själva musiken så är faktiskt Jomshof den minst kontroversiella på min önskelista.

2. Önskeperson nummer två är Sebbe Staxx, medlem i kontroversiella hiphopgruppen Kartellen som i sina musikvideos bland annat använt vänsterextrema våldsromantikerna Revolutionära Frontens filmer på skadegörelse och misshandel. Sebbe stod ju för ett minnesvärt deltagande i Uppdrag Gransknings program om det politiska våldet från vänster och är också dömd för att ha mordhotat Jimmie Åkesson. Han och Jomshof kan säkert vara kul att ha i samma program.

3. Den brölande skåningen som var sångare i djupt obehagliga vit makt-bandet Hets Mot Folkgrupp är därnäst på önskelistan. Bandet har bland annat spelat in Rövknullande Svin som handlar om hur man dödar homosexuella män, Ett sista skjut som handlar om hur man dödar kvinnor som förrått sin ras genom att ha sex med män av annan kulör och Folkmord som handlar om hur man dödar judar. Man ser snabbt den röda tråden i bandets låtar. De extremt våldsamma texterna är så överdrivna att det blir en sorts absurd komik över det hela och den brölande skånskan gör faktiskt på något vis att det blir ännu värre. Det är dock egentligen ingenting att skratta åt då låtarna mycket väl kan ha inspirerat till verkliga våldsdåd när de spelades hos förfestande skinheads på 90-talet. Skulle man inte få tag i frontmannen i Hets Mot Folkgrupp duger det nog lika bra med någon ur vit makt-banden Pluton Svea eller Vit Aggression. Vågar man inte ta steget fullt ut kan man kanske istället ta med Ultima Thules frontfigur Jan Thörnblom, som nog har en mer folklig framtoning.

4. Någon från kommunistiska proggkollektivet Knutna Nävar skulle också vara skoj att ha med. De var verksamma på 70-talet och hyllade i flera av sina låtar aningslöst diktatorer med blodbesudlade händer, exempelvis i Sången om Stalin där de besjöng den sovjetiske diktatorn. De spelade också in den märkliga låten Lär av historien om splittringen av kommunistiska partiet KFML. För den som vill ha en introduktion till Knutna Nävar rekommenderas Kalle Linds 13 minuter långa inslag i Hej Domstol.

5. Radikalfeministiska hiphopartisten D Muttant skulle också vara spännande att ha med. Hon är den enda av mina önskeartister jag sett uppträda live, och det faktiskt två gånger. Precis som det kvinnliga könsorganet var i fokus i hennes främsta låt Lick my pussy så var det likaså alltid i fokus under hennes uppträdanden. Ja, jag minns bestämt att hon faktiskt uppträdde med framstjärten bar båda gångerna jag lyssnade till henne. För övrigt är nog D Muttant den som minst förtjänar ödet att tussas ihop med de andra artisterna men hon behövs för den ideologiska spännvidden i programmet.

6. Ett Så mycket bättre är inte perfekt om man inte också har med någon representant för ickeideologisk underlivscentrerad musik, så kallad könsrock. Det rör sig om infantil musik vars texter enbart kretsar kring snoppar, stjärtar och kroppsvätskor av alla de slag. Man kan undra vilken målgruppen för den här typen av musik egentligen är. Utan att veta gissar jag att det rör sig om förpubertala pojkar i alla åldrar. Mest kända könsrockare är kanske Onkel Kånkel med låtar som Små strålar av sperma och Bögen överraskar röven. Herr Onkel Kånkel själv dog dock för några år sedan. Det finns förvisso andra som skulle kunna vara aktuella för Så mycket bättre, exempelvis Tunnan och Moroten med låtar som Runka min bajskorv och Toalettborste i arslet. Problemet är dock att de flesta inom genren könsrock har vett nog att skämmas för vad de håller på med och därför är anonyma, så de kan bli svåra att få tag på för deltagande i TV4:s produktion.

7. Som deltagare nummer sju skulle jag vilja se tenoren Tito Beltrán; dömd för våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak. Med anledning av hans deltagande var det nog faktiskt lite dumt av mig att kasta alla årets deltagare på sophögen. Det hade nog faktiskt varit intressant att spara Carola Häggkvist och ha med henne samma säsong som Tito Beltrán. Hon var ju nämligen en av de som vittnade mot honom.

8. Sist men inte minst skulle jag vilja ha med Bert Karlsson. Det är kanske ett lite märkligt val, för även om han länge jobbat inom musikbranschen har han bara spelat in ett par låtar själv. Mest minnesvärd är nog Ny Demokratis legendariska vallåt Drag under galoscherna (Häng med, häng med) men man får heller inte glömma Berts skojtokiga låt Hoppa Hulle. Eftersom han bara spelat in två låtar får väl de andra artisterna finna sig i att göra covers på samma låtar men det spelar väl ingen roll när det rör sig om två riktigt trallvänliga stycken.

Måhända är det dumt att bränna alla dessa guldkorn samma säsong. Kanske skulle man spä ut mina önskeartister med lite ordinära, färglösa dito. Det skulle till exempel vara spännande att höra Christer Sjögren tolka Onkel Kånkel, Malena Ernman tolka Vit Aggression eller Robyn tolka Bert Karlsson, och vice versa förstås. På så vis räcker också de färgstarka artisterna två säsonger och man förlänger nöjet.

Så mycket bättre

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Musik, Högerextremism, Sverigedemokraterna, Bert Karlsson, Kommunism, Feminism.

       

       

Tvenne alternativa perspektiv på Quickskandalen

Quickaffären tycks vara ett bottenlöst hål där nya skandaler ständigt uppdagas. Man trodde kanske att inte mycket fanns att tillägga efter de gedigna granskningar som redan gjorts men Dan Josefsson har i sin nyutkomna bok kommit med nya avslöjanden, framförallt rörande det närmast sektliknande nätverket kring psykoanalytikern Margit Norell. Ännu en gång har Quickskandalen därför kommit att debatteras intensivt.

I den uppblossade debattens bakvatten finns anhängare till idésystem utanför mainstreamfåran som vill haka på och pressa in de nya avslöjandena i sina egna världsbilder. Så brukar ju inte sällan vara fallet när något hamnar i blickfånget. Eftersom denna blogg gärna rör sig bland perifera tankesystem ska vi därför titta närmare på två sådana exempel.

Det första exemplet kommer från nationalsocialistiska Svenskarnas Partis nättidning Realisten. Björn Björkqvist recenserar där Dan Josefssons bok och den får hela fyra realist-R av fem möjliga. Som den ideologiskt renlärige och ganska förutsägbare nationalsocialist Björkqvist är väljer han inte oväntat att betona vissa av de inblandades judiska påbrå och politiska hemvist på vänsterkanten.

Vi har på ena sidan en sinnessjuk homosexuell man som dömts för sexuella övergrepp mot småpojkar, dråpförsök och rån. Han nyttjar narkotika och är ideologiskt långt ut på vänsterkanten. Utan den manipulative Thomas Quick hade Sveriges kanske genom tidernas största rättsbluff inte varit möjlig.

På andra sidan har vi en judisk marxist som förläst sig på Freud och andra judiska vänsterteoretiker. Hon befinner sig långt ut på vänsterkanten och vägrar erkänna ärftlighetslära och alla andra teorier som inte inkluderar sexuella övergrepp i barndomen som förklaring till kriminalitet i vuxen ålder. Hon har en besatthet av perversitet och som handledare för Thomas Quicks psykoanalytiker lyckas Margit Norell plantera in sin ovetenskapliga marxism i svensk psykvård.

Det finns mycket som är konstigt kring dessa båda huvudpersoner. Den sjuke Sture Bergwall tycks ha upplevt hur han belönades för sina fantasier och perversioner. Efter att Sture Bergvall dömts för att ha antastat flera småpojkar i Falun och nästan lyckats döda en av dem blev han en återkommande skribent på socialdemokratiska Dala-Demokraten. När han senare började ljuga om morden belönades han med mängder av droger och uppskattning från läkarna. Många journalister hyllade hans erkännande av åtskilliga mord och den vänstervridna förklaringsmodellen som Bergwall omfamnade. En av dem var Kerstin Vinterhed, vars mormor var judinna. Hon lyfte fram Sture Bergwall på flera sätt och närmast hjälteförklarade honom. Snart anlitade Bergwall hennes bror, Claes Borgström, som advokat. Borgström tillhörde liksom de flesta inblandade i denna tragedi vänstern.

(WebCite)

Björkqvist nöjer sig dock inte med att se blott en liten judisk vänsterkonspiration i Quickskandalen utan vill självklart se det som en del av en större judisk sammansvärjning. Han tar upp Frankfurtskolan, en grupp samhällsforskare och filosofer, som från 30-talet och framåt bland annat kom att studera förekomsten av fördomar och beskriva något de kallade ”Den auktoritära personligheten”. I nationalsocialistisk historieskrivning är Frankfurtskolan en del av en judisk plan som syftar till att underminera den europeiska civilisationen.

Jag tycker att boken Mannen som slutade ljuga lämnar en del frågetecken. Bland annat framgår att Margit Norell har flera framgångsrika vänsterprofiler i sitt nät. Jag skulle gärna se en ny bok som avslöjar vilka dessa är. Hur har Norells galna idéer påverkat ledande journalister, politiker, konstnärer och debattörer? Vi har sett hur Sverige sedan 60-talet tagit till sig allt mer av Frankfurtskolans idéer som tidigare sågs som otänkbara. Det handlar om ett förakt mot kärnfamiljen, sexualisering av samhället, rasförnekelse, legitimering av homofili och mycket mera. Vilka beslutsfattare och opinionsbildare har fostrats av Norells omoral? Hon lyckades lura Sverige att vi hade en helt vansinnig seriemördare. Jag trodde också på det, kanske för att jag inte alls studerat fallet utan litade till att det behövs någon form av bevis för att döma någon för mord efter mord. Kanske hade jag fel. Men detta experiment är ändå bara en liten sak jämfört med den kvasivetenskap som i dag, i likhet med Norell, förnekar det biologiska arvet och etniska skillnader och den mångkulturalism som är etnicitetsföraktets överideologi.

Nu fördöms Norells metoder. Man vet att man inte glömmer hemska upplevelser, däremot att det är lätt att plantera minnen. De idéer som presenterades av Sigmund Freud och sedan utvecklades inom Frankfurtskolan förkastas av vetenskapen. Men dessa galna idéer är bara en lite den av den samhällsomvälvning som Frankfurtskolan ägnat sig åt. Det har handlat om att söndra familj och nationalkänsla. Många av dem som nu skrattar åt Norells psykoanalys litar blint på den helhet som Frankfurtskolan spridit och där besattheten av övergrepp på barn bara är en liten länk i en stor destruktiv kedja.

Jag tycker att man ska läsa Mannen som slutade ljuga. Det är förvisso en argumenterande bok men väldigt intressant. Boken avslöjar en enorm rättsröta och hur illa det kan gå när fel individer får inflytande. För att få en helhetsbild av Norells idéer bör man sedan läsa boken Kritikkulturen av Kevin MacDonald.

(WebCite)

Kevin MacDonalds tegelsten står oläst i min egen bokhylla men någon dag ska jag uppbåda tillräckligt med viljestyrka för att läsa den från pärm till pärm. Om Björkqvist i slutet av sin recension försöker pressa in sin egen konspirationsteori om den vänsterjudiska Quickskandalen som en del av Frankfurtskolans arv så lyfter Kevin MacDonald i sin bok det hela ytterligare en nivå eftersom han i den beskriver den stora judiska konspirationen mot västerlandet, där Frankfurtskolan påstås vara en del. Som så ofta passar allt som sker på olika nivåer in i den stora konspirationen.

Judiska Säter

Det andra exemplet på hur man kan pressa in Quickskandalen i sin egen skruvade världsbild kommer från Henning Wittes hemsida White TV, den kanske mest halsbrytande svenska konspirationssajten. Ett centralt tema i de konspirationsteorier Witte torgför är mind control, det vill säga att illasinnade människor fjärrstyr utvalda offer med hjälp av hemlig högteknologi. Witte menar, kanske föga förvånande för den som är bekant med hans tankevärld, att inte bara själva Quickskandalen utan även dess efterspel kan förklaras med mind control.

Lambertz har betett sig så märkligt att några har antytt att han blivit galen. Detta är dock nonsens. Lambertz bedriver ett skickligt förvirrspel i förhoppningen att inte alla ha läst Råstams bok och satte sig in i turerna om Quickhärvan. En galning skulle agera primitivare.

Den enda vettiga förklaringen är att Göran Lambertz har fallit offer för en mer än 60 år gammal teknologi: mind control eller tankekontroll eller hjärntvätt på svenska. Se nedan föredraget från sept 2012 från den danske experten Lars Drudgaard för att förstå hur långt teknologin har utvecklats i smyg nuförtiden.

White TV:s Henning Witte har processat i mer än 25 år i både Sverige och Tyskland och hans erfarenhet är att svenska domare är i genomsnitt betydligt sämre än tyska domare. Det är först på senare tid att han har förstått att det inte enbart beror på den sämre utbildning svenska domare fått, utan måste bero främst på tankekontroll-teknologin, som är betydligt längre och bättre utvecklat i Sverige än i Tyskland. Så förklaras också, varför man aldrig kan få rätt mot Wallenbergarnas SEB och varför Lambertz vägrade att ge prövningstillstånd till Henning Wittes bankparasitmål, som är det viktigaste principmålet i modern svensk historia.

Thomas Quick lider under multipla personligheter, vilket ger en stark misstanke om tankekontroll, som genomförs med hjälp av s.k. skalärvågor, en hemlighållen del av fysiken.

Hannes Råstam mördas med största sannolikhet med skalärvågor, i princip alltså samma teknologi som används i tankekontroll syfte.

Göran Lambertz beter sig så märkligt att vissa tror att han har blivit galen. Vid närmare efterforskning är det dock betydligt mera sannolikt att han fallit offer för samma teknologi som Thomas Quick och Hannes Råstam. Det skulle inte bli förvånande om Lambertz också skulle ha problem med röster i huvudet.

Varför skulle de som kontrollerar tankekontroll-teknologin inte använda den, när den numera blivit så fint utvecklat, att offret inte ens märker någonting och alla tankar och viljor kan styras precis efter behov?

Och varför har Thomas Quick, Hannes Råstam och Göran Lambertz motiverat den lilla gruppen som kontrollerar mind control teknologin att missbruka detta vapen mot oskyldiga? Kanske därför att man störde deras satanistiska pedofilverksamhet???

(WebCite)

Visst är det snurrigt? En sak måste man dock ge Henning Witte rätt i, Lambertz har verkligen betett sig väldigt, väldigt märkligt.

Tankekontrolls-Säter

Liknande inlägg på denna blogg:
Konspirationsteorier om kommunismen som ett judiskt verktyg för att tillskansa sig världsherravälde
Konspirationsteorier om hur Totalförsvarets Forskningsinstitut experimenterar med mind control i Sverige

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Thomas Quick, Mindcontrol, Konspirationsteorier, Antisemitism, Svenskarnas Parti, Högerextremism.

       

       

Supermysigt vit makt-sagomys

Sommaren är här och med den också lusten att i skuggan av ett träd försjunka i en spännande roman. Jag brukar sällan lyckas förmå mig att läsa skönlitteratur men när jag kunde kombinera det med mitt intresse för politisk extremism blev det äntligen av.

Den nynazistiska amerikanska organisationen National Alliance gjorde under sin storhetstid en bred kultursatsning med bland annat eget skivbolag. De gav till och med ut ett par datorspel med högerextremt budskap, bland annat ett first person shooter, Ethnic Cleansing, där man som arisk soldat fick strida mot svarta och judar. Jag spelade igenom det för ett antal år sedan men vill minnas att det inte var något vidare och datorspelet blev heller ingen hit.

Något som dock skulle komma att bli klassiker i den högerextrema världen var de två romaner som skrevs under pseudonymen Andrew MacDonald av National Alliance grundare och ledare under många år, William Pierce. Den första romanen, Turner Diaries, handlar om hur högerextrema revolutionärer utkämpar och vinner ett krig mot det judiskkontrollerade systemet. Till högerextrema Svenskarnas parti närstående förlaget Logik gav ut den i svensk översättning 2009. Boken fick den föga överraskande titeln Turners dagböcker och det är den översättningen jag nu läst. Det är förvånande att den översatts såpass nyligen eftersom romanen är en sällsynt blodig nynazistisk fantasi. Boken känns verkligen daterad och hör egentligen hemma i nittiotalets öppet radikala nationalsocialism med organisationer som Vitt Ariskt Motstånd. Till och med nynazisterna i Nationalsocialistisk Front har ju insett att man inte kan nå några breda skaror med en alltför radikal framtoning och känt sig nödgade att byta namn till Svenskarnas parti samt skippa de uppenbara kopplingarna till nationalsocialismen. Att man nyligen ändå valde att översätta och ge ut Turner Diaries är därför lite anmärkningsvärt.

Turners dagböcker

Som titeln antyder är romanen skriven i dagboksform. Man får genom dagboksanteckningarna följa huvudpersonen Earl Turner, en av den högerextrema motståndsrörelsens fotsoldater som redan från början är med i den vita revolutionen mot den judiskkontrollerade statsmakten i USA. I vissa avseenden råder anarki, den amerikanska staten har till exempel kapitulerat inför vågen av våldtäkter som sköljer över landet. Samtidigt har de dock utökat kontrollen över medborgarna på andra sätt. Vapen har konfiskerats och man söker ständigt nya sätt att övervaka medborgarna.

Turner är en del av en liten operativ enhet i Organisationen, som den nynazistiska revolutionära rörelsen kort och gott kallas. Han är bland annat delaktig i det dåd som är startskottet för revolutionen, en bombning av en FBI-byggnad. Just den episoden ska tydligen ha inspirerat Timothy McVeigh till bombdådet i Oklahoma City 1995.

Turners enhet slår även till mot mindre mål såsom liberala tidningsredaktioner. Aktionerna leder dock inte någonstans. Organisationen är tvungen att revidera sin strategi eftersom man inte får det stöd från befolkningen man hoppats på. Man inser att man istället måste få hela samhället att kollapsa för att ur de rykande ruinerna kliva fram och skapa en ny helvit stat. Kriget går in i en ny fas. Genom den nya strategin och en framgångsrik infiltration av militären lyckas man erövra Kalifornien och upprätta den första självständiga vita enklaven.

Kriget blir en mycket blodig historia och man skyr inga som helst medel i kampen. Motståndsrörelsen använder så småningom till och med beslagtagna atombomber för att utplåna New York. Man avfyrar även kärnvapenmissiler mot Israel och Sovjetunionen. Därigenom pressar man den amerikanska statsmakten att även de avfyra sina kärnvapen mot Sovjetunionen eftersom ryssarna annars kommer att slå tillbaka med full kraft. De kärnvapenmissiler Sovjet hinner avfyra drabbar systemet hårdare än motståndsrörelsen och så småningom segrar Organisationen över den gamla amerikanska statsmakten.

I bokens långa epilog får man läsa om händelserna efter Turners fiktiva dagbok. William Pierce låter där de nynazistiska runkfantasierna sluta i en enorm utlösning. Asien görs obeboeligt genom en kombination av biologisk, nukleär och kemisk krigföring och den vita rasen vinner herraväldet över planeten.

Svampmoln

Förutom att romanen är välskriven så är den också väldigt genomtänkt, och det på mer än ett sätt. Det märks att Pierce under författandet beaktat både strategi och ideologi, de två ben varpå politiken stå.

Strategiskt så är romanen något av en instruktionsbok i hur man startar och genomför en revolution. Man får i romanen ta del av de olika strategiska val den högerextrema organisation gör för att slutligen nå makten. Man kan förvisso diskutera hur realistisk och bra manualen är, men likväl är det någon form av manual.

När det gäller det ideologiska så följer verklighetsbeskrivningen i romanen den nationalsocialistiska ideologin väl. Det märks att romanen är skriven av en ideologiskt mycket medveten person. Pierce låter Turner i de fiktiva dagboksanteckningarna ofta fara ut i ideologiska resonemang. Som hos alla renläriga nationalsocialister är det alltid den förslagne juden som lurar bakom skeendena. Judarna har på ett målmedvetet sätt tagit kontroll över den vita befolkningen och skapat det korrupta system som de högerextrema revolutionärerna bekämpar. Nationen Israel tar också aktiv del i kampen mot de vita frihetskämparna och Turner får när han blir tillfångatagen stifta närmare bekantskap med en av deras ditsända tortyrexperter. Beskrivningen av judarna är ofta som antisemitiska karikatyrer hämtade ur nynazistiska propagandapamfletter, till exempel handlar judarna med tillfångatagna vita sexslavar.

Lösningen på judefrågan tycks alltjämt vara densamma. I de fiktiva dagboksanteckningarna presenterar huvudpersonen Turner den slutliga slutgiltiga lösningen. Efter att Sovjetunionen och Israel angripits med kärnvapen kan den ickejudiska befolkningen i världens länder släppa lös sin undertryckta vrede mot judarna. Det ska dock tydligen bara vara början enligt Turner. Organisationen kommer se till att avsluta jobbet hävdar han bestämt.

Inom 24 timmar efter det att vi träffat Tel Aviv och ett halvdussin andra israeliska mål förra månaden svärmade hundratusentals araber in över gränsen till det ockuperade Palestina. De flesta av dem var civilister och bara beväpnade med knivar eller tillhyggen, och judiska gränsvakter mejade ner tusentals av dem innan deras ammunition tog slut. Arabernas hat, uppdämt i 45 år, drev dem framåt – över minfält, genom judisk kulspruteeld och in i det radioaktiva kaoset i brinnande städer med den enda tanken att dräpa det folk som hade stulit deras land, dödat deras fäder och förnedrat dem i två generationer. Inom en vecka hade den sista judiska överlevande i den sista kibbutzen och i den sista, rykande ruinen i Tel Aviv fått halsen avskuren.
Nyheterna från Sovjetunionen är mycket knapphändiga, men rapporterna hävdar att de överlevande ryssarna har behandlat judarna där på ungefär samma sätt. I Moskvas och Leningrads ruiner samlade folket under de första dagarna ihop alla judar de fick tag på och slängde dem i brinnande byggnader eller brinnande högar av bråte.
Och antijudiska upplopp har brutit ut i London, Paris, Bryssel, Rotterdam, Bukarest, Buenos Aires, Johannesburg och Sydney. Frankrikes och Nederländernas regeringar, båda genomruttna av judisk korruption, har fallit och folket håller överallt på att göra upp räkningen i städerna och byarna där.
Det är förstås ungefär samma sak som hände gång efter annan under medeltiden – varje gång judarna fått folkets bägare att rinna över med sina tricks. Olyckligtvis avslutade de aldrig jobbet, och det kommer de inte att göra nu heller. Jag är säker på att judarna redan gör upp planer på en comeback så fort folk har lugnat ner sig och glömt bort. Folk har så korta minnen!
Men vi kommer inte att glömma! Det är i sig nog för att se till att historien inte kommer att upprepa sig. Oavsett hur lång tid det tar och oavsett hur långt vi måste gå, kommer vi att kräva en slutgiltig uppgörelse av räkningen mellan två raser. Om Organisationen överlever kraftmätningen kommer ingen jude att göra det – någonstans. Vi kommer att jaga dem till världens ände för att få tag i de sista av denna satans avkomma.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 232-233)

Om judarna beskrivs som förslagna och målmedvetna så är de svarta deras raka motsats. De beskrivs som djuriska våldtäktsmän som blott är verktyg i judarnas händer. När samhället väl brakar ihop och matbrist uppstår blir de inom kort kannibaler och börjar kalasa på vita barn. Det enda som tycks vara till deras fördel är att de är så inkompetenta att de gjort den militär och statsapparat i vilken de inkvoterats otroligt ineffektiv vilket motståndsrörelsen kan dra nytta av.

Man skulle kunna tro att de vita i en nynazistisk roman skulle beskrivas i mer positiva ordalag. I boken ges dock uttryck för något man inte sällan ser på den yttersta högerkanten, ett förakt för det egna folket som förfallit, låtit judarna ta kontroll över dem och inte inser att kampen för rasen är överordnad allt annat. I samband med att den högerextrema motståndsrörelsen omprövar sin strategi, långt innan kärnvapenkriget i referatet ovan, far Turner i sina dagboksanteckningar ut i en svada mot sina förtappade rasfränder.

Organisationen tvingades alltså att trappa ner kriget tillfälligt, medan vi ännu hade en tillräckligt stark kärna för ett annat tillvägagångssätt. Hela vår strategi mot Systemet var på väg att misslyckas. Den var på väg att misslyckas eftersom de flesta vanliga amerikaner inte svarade på situationen på det sätt vi hoppats. Vi hade hoppats på ett positivt gensvar och att somliga skulle ta efter vår ”handlingens propaganda”, men det hände aldrig.
När vi föregick med exemplet att göra motstånd mot Systemets tyranni, hade vi hoppats att fler skulle haka på. Vi hade hoppats att vi genom dramatiska attacker mot Systemets framträdande personligheter och viktiga anläggningar, kunde inspirera andra amerikaner att börja utföra liknande aktioner själva. Men mestadels satt de kräken bara kvar i sina TV-soffor.
Visst brändes ett dussin synagogor eller så och det politiskt motiverade våldet ökade i omfattning, men det var i regel missriktat och ineffektivt. Sådana aktiviteter ger ingenting om de inte är samordnade, såvida de inte är mycket omfattande och kan upprätthållas under en längre period. Och Systemets svar på Organisationens aktiviteter gjorde många irriterade och orsakade en massa muttrande i leden, men kom inte ens i närheten av att provocera fram ett uppror. Vi har fått inse att tyranni faktiskt inte är så impopulärt hos det amerikanska folket.
Det verkligt viktiga för den genomsnittliga amerikanen är inte hans frihet eller ära eller hans ras framtid, utan hans lönekuvert. Han klagade för 20 år sedan när Systemets skolbussar började köra hans barn till svarta skolor, men han fick behålla sin bil och sin fritidsbåt, så han kämpade inte. Han klagade när de tog ifrån honom hans vapen för fem år sedan, men han hade fortfarande sin färg-TV och grillen på bakgården, så han kämpade inte emot. Och han klagar idag när svarta män våldtar hans kvinnor som de behagar och Systemet tvingar honom att visa upp ett passkort för att handla i affären eller hämta tvätten, men han har fortfarande magen full för det mesta, så han kämpar inte emot.
Han har inte en enda idé i huvudet som han inte fått från sin TV-apparat. Han har en desperat längtan efter att vara ”välanpassad” och att göra, tänka och säga precis vad han tror förväntas av honom. Kort sagt har han blivit precis vad Systemet försökt göra honom till under de senaste 50 åren; en massmänniska, en medlem av det stora hjärntvättade proletariatet, ett flocken, en sann demokrat.
Detta är tyvärr bilden av den genomsnittlige vita amerikanen. Vi kan önska att det inte vore så, men det är det. Den enkla, fruktansvärda sanningen är att vi har försökt uppväcka en anda av hjältemodig idealism som helt enkelt inte finns kvar. Den har rensats ut ur 99 procent av vårt folk genom en flod av judisk-materialistisk propaganda som de varit nedsänkta i under praktiskt taget hela sina liv.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 120-121)

Vissa av de vita har dock sjunkit djupare än andra vilket de får plikta för. Detta blir man varse när den vita enklaven i Kalifornien upprättats. Svarta och mexikaner deporteras till de delar av landet som fortfarande kontrolleras av den amerikanska staten för att utgöra en belastning för dem. De används alltså som någon sorts demografiskt vapen. Judar och rasblandade skickas däremot ner i en dalgång för att möta döden. Inte ens de vita i enklaverna går dock säkra från de nya nationalsocialistiska herrarna. I utdraget nedan berättar Turner hur han går runt i ett område som rensats från ickevita.

Jag var tvungen att gå genom ett två kvarter långt, oupplyst bostadsområde mellan högkvarteret och mitt sovkvarter efter förbandsmötet ikväll. Mitt i ett av de oupplysta kvarteren fick jag syn på vad som tycktes vara en person som stod på trottoaren rakt framför mig. När jag närmade mig den tysta skepnaden, vars ansiktsdrag doldes av skuggan från ett stort träd som sträckte sina grenar över trottoaren, förblev den orörlig i min väg. Jag började känna mig lite nervös, och lossade min pistol ur dess hölster. Sedan, när jag var kanske fyra meter från skepnaden som hade haft ansiktet bortvänt från mig, började den sakta att vända sig mot mig. Det låg något obeskrivligt kusligt över rörelsen, och jag stannade mitt i steget medan skepnaden fortsatte att vända sig. En lätt bris prasslade genom lövverket och föll rakt över den tyst roterande skepnaden framför mig.
Det första jag såg i månljuset var plakatet med dess inskription i stora tryckbokstäver: ”Jag besudlade min ras.” Ovanför plakatet hängde en ung kvinnas vidrigt uppsvällda, lilaaktiga ansikte med öppna, utstående ögon och gapande mun. Till slut kunde jag urskilja den tunna, lodräta linjen av ett rep som försvann bland grenarna ovanför. Tydligen hade repet lossnat delvis eller grenen som det satt fast i givit vika ända tills kvinnans fötter vilade mot trottoaren, vilket gav det spöklika intrycket av att liket stod upprätt av egen vilja.
Jag ryste och gick därifrån med snabba steg. Det hänger många tusen kvinnolik som detta i den här staden i natt, alla med likadana plakat runt halsen. Det är de vita kvinnor som var gifta eller sammanboende med svarta, judar eller andra icke-vita män. Det finns också ett antal män som bär jag-besudlade-min-ras-plakaten, men kvinnorna är sju eller åtta gånger fler. Å andra sidan är ungefär nittio procent av kropparna med jag-förrådde-min-ras-plakaten män, och sammantaget verkar könen vara ganska jämnt representerade.
Bärarna av de sistnämnda plakaten är de politiker, jurister, affärsmän, nyhetsuppläsare, tidningsjournalister och redaktörer, domare, lärare, rektorer, kulturpersonligheter, byråkrater, präster och alla andra som för att främja sin karriär eller sitt anseende eller sitt röstantal eller vadhelst det må vara, har hjälpt till att främja eller realisera Systemets raspolitik. Systemet har redan betalat dem deras 30 silverpenningar. Idag betalade vi dem.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 190-191)

Författaren Pierce verkar ha ett särskilt agg mot kvinnor som besudlat sin ras och idkat rasblandning. I några av bokens episoder beskriver han hur kvinnor som begått denna synd får lämna jordelivet och Pierce tycks då extra gärna frossa i detaljer på ett sätt som han annars bara gör när han beskriver hur judar tas av daga.

Den vita rasen tycks alltså ha sjunkit mycket djupt. I bokens epilog som utspelar sig efter Turners död redogör man dock för en åtgärd som kan göra att man kommer tillrätta med den vita rasens dekadens och på sikt höjer den rasliga standarden. Man låter nämligen inte alla vita få tillträde till de erövrade vita enklaverna, något som på sikt kommer att rensa ut de lågkvalitativa delarna av den vita rasen.

De som släpptes in – och det betydde endast barn, kvinnor i fruktsam ålder, och vapenföra män som var beredda att strida i Organisationens led – utsattes för en mycket hårdare raslig gallring än den som använts för att skilja vita från icke-vita i Kalifornien. Det räckte inte längre att bara vara vit; för att få mat måste man vara bärare av särskilt värdefulla gener.
Det var i Detroit man först införde regeln (vilken senare togs upp på andra håll) att förse varje vapenför vit man som sökte inträde i Organisationens enklav med ett varmt mål mat och en bajonett eller annat eggvapen. Hans panna märktes sedan med en icke vattenlöslig färg, och han släpptes ut och kunde bara vinna återinträde permanent genom att ha med sig huvudet från en nydräpt neger eller annan icke-vit. Denna praxis såg till att värdefull föda inte slösades på sådana som inte ville eller kunde bidra till Organisationens stridskapacitet, men utkrävde en fruktansvärd tribut från de vekare och mer dekadenta vita elementen.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 242)

Svarta, judar och den stora vita massan framställs alltså inte i särskilt god dager i Turners dagböcker. Dock är inte ens de vita frihetskämparna särskilt sympatiska, även om det nog egentligen är tänkt att de på något sätt ska framstå som det. De beskrivs som iskallt beräknande maskiner som inte tycks ha några andra tankar i huvudet än den vita rasens herravälde över planeten och de är redo att låta hur mycket blod som helst flyta för att nå sitt mål.

Triss i svastikor

Min relativt nykläckte son är fortfarande i den ålder när det inte spelar så stor roll vad man läser, det viktiga är snarare hur man läser. Det gör inget att man läser sådana passager som de jag citerat ovan så länge man gör det med en mjuk och vänlig röst. Vi har därför haft lite vit makt-sagomys i pappsens knä med högläsning ur den spännande boken.

Jag har hört sägas att snabbmatskedjan McDonalds med sin satsning på barnmål och tillhörande leksaker söker så ett frö i småttingarnas sinnen som ska ge ännu mer avkastning senare. De positiva associationerna till snabbmatskedjan de får som barn kommer nämligen att ligga kvar där i själens källarnivåer och göra att de även som vuxna söker sig till McDonalds. Utan att veta det kommer de undermedvetet att associera varumärket med de mysiga stunderna med föräldrarna på snabbmatsrestaurangen. Skulle detta vara något som fungerar så bör jag kanske se till att sluta med vit makt-sagomyset i tid. Det skulle annars kunna sluta i förskräckelse med både spontanheilande och oresonligt agg mot judar i vuxen ålder för min lilla gosse.

Nasse läser nassebok
Nasse läser nassebok: ”Åh, kära nån! Den judiskkontrollerade amerikanska statsmakten slår tillbaka mot de ariska frihetskämparna i Kalifornien!”

Liknande inlägg på denna blogg:
Dit älgarna inte längre går, om ett skönlitterärt alster från samma politiska väderstreck, dock långtifrån så extremt som det ovan.
Ett helvete på steroider, om bilden av helvetet hos de muslimska fundamentalisterna bakom Ibn Abbas Centret. Precis som i Turners dagböcker frossar man i fiendernas ihopfantiserade blodiga öden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Högerextremism, Antisemitism, Svenskarnas parti, Romaner, Konspirationsteorier, Ideologi.

       

       

Dit älgarna inte längre går

Jag läser pinsamt lite skönlitteratur. För att råda bot på detta stegade jag fram till min bokhylla och tog fram ett skönlitterärt alster av överkomligt omfång. Det blev Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, en 40-sidig novell utgiven av Sverigedemokratisk Ungdom vid millenieskiftet.

Windeskog hade en väldigt flitig penna och producerade under denna tid mycket av partiets ideologiska material. Sverigedemokraternas reningsprocess där man rensade ut mer radikala element som hindrade partiet från att vinna breda väljarskaror skulle dock komma att drabba honom. Efter att Windeskog haft åsikter om en partikollegas val av kulör på adoptivbarn blev han utkastad trots att han bara uttryckt det som kort dessförinnan varit partiets officiella linje.

Numera huserar herr Windeskog i borttynande Nationaldemokraterna. Det partiets dagar lär vara räknade efter uppslitande interna stridigheter. Det finns nog inte heller något utrymme för ett parti som Nationaldemokraterna; dels på grund av Sverigedemokraternas framgångar, dels på grund av att det radikalare alternativet Svenskarnas parti putsat fasaden något och därmed klivit närmare Nationaldemokraternas position. Svenskarnas Parti är dock mer framgångsrika när det gäller att dra till sig de som är för radikala för Sverigedemokraterna.

Novellen Dit älgarna inte längre går handlar om gården Solgången och hur allt förändras när främlingar flyttar in. Gården ska uppenbarligen symbolisera Sverige. På Solgången är alla inledningsvis av samma sort, jobbar mot samma mål och tar hand om sina gamla. Allt blir dock annorlunda när en ny ägare tar över gården. Man börjar ta in arbetskraft från andra närliggande gårdar och dessutom sätter man igång med att skicka mat till avlägset belägna gårdar för att hjälpa dem. Huvudpersonen Towa är redan från början misstänksam mot nymodigheterna.

Detta är dock ingenting mot vad som komma skall. Riktigt illa blir det när man börjar ta in människor från de avlägset belägna gårdarna. De nya människorna visar sig vara arroganta och krävande. Barnens undervisning blir stökig, man ändrar på de gamla ceremonierna av hänsyn till de nyanlända och man tvingas skära ned på matransonerna och tillsynen av de äldre vilket i slutändan leder till att en av dem dör. Alla besluten fattas ovanför huvudet på gårdens invånare. Towa försöker försiktigt motsätta sig förändringarna på de gemensamma mötena men hon skuldbeläggs och tystas. När gården börjar gå sämre tvingas Towa dessutom att arbeta mer på gården istället för att vara hemma och ta hand om sina barn som hon egentligen hade velat.

När Windeskog skrev sin novell följde han den sverigedemokratiska historieskrivningen väl och det är inte svårt att räkna ut hur det kommer att sluta, nämligen i knivmord och våldtäkt. Där passeras Towas gräns och på ett av gårdens möten släpper hon ut allt det hon hållit inne. På sätt och vis sammanfattar hon nog då faktiskt också den sverigedemokratiska problembeskrivningen.

Det var Towa själv som bröt tystnaden. Paniken och chocken försvann helt och ersattes av vrede, ilska, hat och hopplöshet, ”Förstår ni inte vad svinen har gjort!?!” Orden ekade genom lokalen medan Towas gråt nu tilltog hysteriskt. Hon beskyllde dem för att det gick dåligt för gården, för problemen i skolan, för känslan att känna sig som en främling vid sitt eget köksbord! Hon beskyllde dem för Hildurs död, för att grannar nu tittade snett på varandra, för att banden som förut kallades för familjen höll på att knytas upp. Hon beskyllde främlingarna för allt ont på jorden. Vilka av orden, om ens något, som kunde höras kunde hon inte avgöra – men hon fortsatte konstant.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 37)

Novellen är nog knappast någon blivande klassiker. Den hade kunnat vara skriven av vilken välformulerad Ultima Thule-lyssnande gymnasist som helst. Personporträtten av de infödda på gården är ganska platta. De är dock oerhört komplexa jämfört med beskrivningen av de nyanlända, de är nämligen bara en mörk, namnlös massa. Det är bara vid ett tillfälle i novellen som man faktiskt kan ana att de ens har namn. Det är när den gamle läraren, som blivit misshandlad, ska ersättas och det visar sig att en av de nyanlända utsetts till ny lärare.

Det var nog inte bara Towa som gjorde stora öron och ögon när de hörde Svensson säga namnet och sedan se en av de mörka främlingarna resa på sig. Är det verkligen, kan det verkligen vara??? Jodå, visst var det det, konstaterade Towa medan hon tyst försökte repetera mannens namn för sig själv, det var sannerligen inte det lättaste.

(Windeskog, J. (2000), Dit älgarna inte längre går s. 32)

Metaforerna är överlag övertydliga. En sak som dock inte är helt tydlig är varför Windeskog valt att ge det hus där den rebelliske huvudpersonen Towa och hennes familj bor nummer 14. Numret på huset nämns flera gånger i novellen så det är nog rimligen en tanke bakom det. Den högerextrema miljön är ju fylld av symboler och talet 14 brukar i dessa kretsar stå för den amerikanske morddömde nazisten David Lanes fjorton ord: ”We must secure the existence of our people and a future for white children”. Det är inte omöjligt att den högerradikale Windeskog faktiskt valde nummer 14 av just den anledningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Noveller, Högerextremism, Svenskarnas Parti, Integration.

       

       

Medborgarpartiets närradiosändningar

Medborgarpartiet var ett högerextremt, kristet enmansparti som tycks ha varit som mest aktivt på 90-talet. Partiets verksamhet verkar främst ha bestått av partiledaren Percy Brunströms närradiosändningar över vilka det verkar ligga ett mytiskt skimmer. De som hört dem och skriver om dem på nätet prisar dem för deras episka underhållningsvärde. Närradio var gamla tiders internet där allsköns idioter fritt fick lufta sina tankar. Av diverse flashbackinlägg att döma verkar Brunström dessutom ha utsatts för en närradions motsvarighet till internettroll.

Någon har i vilket fall som helst gjort en politiskhistorisk välgärning och bevarat några av Brunströms sändningar från tidigt 90-tal och lagt upp dem på Youtube.

I del 1 får vi veta att Brunström sökt jobbet som radiochef och är upprörd över att Anna-Greta Leijon istället fick tjänsten.

I del 2 blir vi upplysta om hur Palme och facket förstört Sverige. Brunström redogör också för Medborgarpartiets program. De är mot massaborter, mot massinvandring, mot EG/EU samt för ett avskrivande av statsskulden. Han har också en lösning för att komma tillrätta med massarbetslösheten. Dock tänker Brunström inte berätta hur han ska göra eftersom de andra partierna då kommer att stjäla hans lösning.

I del 3 slår det helt slint i Percys huvud, han får hysteriska skrattanfall och blir extremt repetativ när det gäller invandrare som kommer till Sverige och förföljer svenskar. Han avslutar med att spy en massa galla över favorithatobjektet Bengt Westerberg.

I del 4 oroar sig Brunström över utvecklingen i Sverige.

Klart mest underhållande är dock klippet jag bäddat in nedan. Den gode partiledaren tycks ofta ha varit lite småberusad i studion. Denna gång har det dock blivit ganska många glas för mycket.

Om man inte fått nog av Brunström efter att ha lyssnat på ovanstående klipp så har samme youtubeanvändare som lagt upp dem även lagt upp några ”blandband” med olika underhållande högerextrema närradioprofiler. Brunström figurerar i några av de klippen. Bland annat hänvisar han till Bibeln och berättar att när man dör kommer en film att spelas upp där det avslöjas om man röstat på Socialdemokraterna. Han har också kreativa bortförklaringar till att han verkat berusad under sändning. Mycket nöje!

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Småpartier, Medborgarpartiet, Högerextremism, Närradio, Ideologi, Arbetsmarknaden.

       

       

Att räkna judar är en sport

Judehat tycks vara på tapeten igen. Expressen hade till exempel ett uppmärksammat reportage om den tilltagande antisemitismen i Malmö nyligen. Ja, det känns nästan som om antisemitism är det nya svarta, eller kanske är det snarare det ständigt svarta. Antisemitismen tycks ju ständigt ligga och pyra där under ytan, för att flamma upp med jämna mellanrum. Man vill ju vara i fas med samtiden så jag tog mig tid att läsa en antisemitisk klassiker från början av 50-talet, nämligen Bakom kommunismen av amerikanen Frank L Britton.

Nordiska förlaget gav 2003 ut boken i svensk översättning. Nordiska förlaget var en del av en bred, svensk högerextrem kultursatsning som var tänkt att bli något mer beständigt och djupgående än alla högtflygande men kortlivade projekt som skådats på den högerradikala arenan de senaste årtiondena. Initiativet blev dock ännu en av högerextremismens dagsländor, man lade helt ned verksamheten häromåret. Under sin levnad hann dock förlaget ge ut en hel del egna publikationer och översätta en del utländska verk. En av böckerna man fann värda att översätta var just Bakom kommunismen.

Boken verkar vara någon sorts försök att exploatera McCarthy-erans kommunistskräck och kleta den på judarna. Britton menar nämligen att kommunismen är en judisk konspiration. Konspirationsteorin om kommunismen som uttryck för en judisk agenda är dock äldre än så, det är inte författarens eget påfund.

Tyngdpunkten i Bakom kommunismen ligger främst på den ryska revolutionen, Sovjetunionen och den judiska inblandningen däri. Britton skriver bland annat om när judarna i landsflykt återvände för att ta ledningen över revolutionen och menar, föga underbyggt, att de påföljande grymheterna var någon sorts judiskinitierat folkmord.

Snart kom dessa horder av återvändande judar att hålla 150 miljoner kristna ryssars liv och död i sina händer. Snart kom varje fabrik, varje regeringsinstans, varje skoldistrikt, och varje arméregemente att stå under hungrig bevakning av en judisk kommissarie. Snart kom människors blod att sippra ut från kommunisternas avrättningskamrar när tiotusentals kristna män och kvinnor slaktades likt boskap. Snart kom fem miljoner landägare att avsiktligt svältas till döds som en del av en noga övervägd plan. Snart kom ansatsen att utplåna nationens hela ickejudiska ledarklass, genom att mörda varje kristen fabriksägare, varje advokat, varje myndighetsperson, varje arméofficer, och var och en som hade varit, eller skulle kunna bli, en potentiell ledare.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 89)

Boken är rakt igenom en sådan där juderäknarbok, där författaren letar judar och judiskt inflytande överallt. På bokens 160 sidor berättar Britton om kommunister som är judar, kommunister som är halvjudar och kommunister som är gifta med judar. Hans sökljus lyser inte bara över Sovjet, han letar även i andra delar av det forna östblocket samt på hemmaplan i det amerikanska kommunistpartiet. Han hittar alltid vad han söker och man känner sig, föga förvånande, ytterst tveksam till om han gjort ett objektivt urval.

Vill man ha en motvikt mot Brittons juderäknande så verkar den engelskspråkiga wikipediaartikeln som avhandlar myten om kommunismen som judisk konspiration vara en kortfattad men gedigen genomgång där man dessutom kvantifierar på ett sätt som Britton inte gör i sin bok. Bilden man får av wikipediaartikeln är att judarna förvisso var överrepresenterade bland de ryska revolutionärerna men långtifrån i sådan utsträckning som Britton vill ge sken av. Som urbana, relativt välutbildade och varande en av de förtryckta minoritetsgrupperna i tsarens rike så är det föga förvånande att de tog stor del i kampen mot det gamla styret.

Bakom Kommunismen består, som sagt, i stort sett nästan bara av uppräkningar. Hur de judiska konspiratörerna samordnar sina planer eller vad slutmålet är går författaren aldrig djupare in på. Det är först i bokens sista ord som man anar vad Britton menar att judarnas fruktansvärda slutmål är, och det är alltjämt detsamma som i de klassiska antisemitiska konspirationsteorierna.

och vare sig de är kommunister eller sionister bibehåller de ofta sin judiska identitet, och står enade i relationen till andra folk. Fastän de färdas längs olika spår menar många att både kommunismen och sionismen har samma slutmål – världsdominans; att båda verkar och planerar för den dag då ”det utvalda folket” ska ”besitta världen.”

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 161)

Efter denna dos av hatpropaganda så vill jag gärna avluta med något trivsamt och roande, ungefär som de där avslutande nonsensinslagen i nyhetsprogrammen om noshörningsungar och liknande som de hade förr i tiden för att väga upp allt elände. Britton får själv stå för lustigheterna, han avslöjar i en av fotnoterna hur de förslagna judarna skapar en kvinnlig judisk Hollywoodstjärna.

Filmindustrin kan ta en koppärrig, flatbystad judinna direkt från Polens ghetton och göra henne till en skönhetsdrottning, avundad och imiterad av miljoner kvinnor. De rätar ut hennes näsa, fixar hennes tänder, bleker håret, ger henne en ny hy med lera och smink, målar på nya läppar, fyller ut hennes byst och höfter, och justerar mikrofonerna för att förändra hennes röst. En miljondollarkampanj gör resten. Ofta är det just så en stjärna föds.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 165)

Jaha, är det så det går till…

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, mer konspirationsteorier om kommunismen och Sovjetunionen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, <Konspirationsteorier, <Antisemitism, Kommunism, Högerextremism, Sovjetunionen, USA.