Har MeToo äntligen nått alternativhögern?

Alternativhögern är en något svårdefinierad högerradikal ideologisk miljö som sträcker sig från området strax till höger om partier som Sverigedemokraterna och nästan ändå bort till de öppet nationalsocialistiska grupperna längst ute på högerkanten. Även om mycket skiljer sig åt inom alternativhögern så har jämställdhetsfrågor aldrig stått särskilt högt i kurs och så gott som alla företrädare är mer eller mindre antifeministiska vilket faktiskt inte sällan övergår i ren misogyni. Nu tycks det dock, lite oväntat, som att MeToo sent omsider nått alternativhögern.

Det finns dock inom alternativhögern, av förklarliga skäl, väldigt få kvinnor att göra ovälkomna sexuella närmanden mot. När jag hösten 2015 besökte alternativhögerkonferensen Identitär Idé var den manliga övervikten frapperande. Ska det tafsas på konferenserna så måste alltså männen tafsa på varandra.

Det råder för övrigt ingen tvekan om att det finns homoerotiska undertoner inom alternativhögern med sina utpräglat homosociala miljöer, sitt mansdyrkande och ständiga tjat om att män ska slå sig samman i männerbund.

Det som nu hänt är hur som helst att det släppts ett smyginspelat telefonsamtal mellan en ung man och Greg Johnson, central gestalt inom den amerikanska alternativhögern och chefredaktör för publikationen och förlaget Counter Currents. Den unge mannen berättar i inspelningen för Johnson att han i alternativhögersammanhang utsatts för sexuella närmanden av diverse män vilket han har för avsikt att tala ut om i en gayfientlig alternativhögerpodd. Greg Johnson avråder honom dock från detta vilket utlöst ett ramaskri inom delar av alternativhögern eftersom man menar att Johnson försökt mörklägga det hela.

Skandalen har blivit något av veckans snackis också i den svenska högerradikala sfären. I avsnitt 75 av organisationen Nordisk Alternativhögers podd Vita Pillret var Christoffer Dulny och Daniel Friberg mäkta upprörda båda två. Friberg sade indignerat om Johnson att: ”Han trivialiserar homosexuell grooming av en ung förvirrad man!”. Dulny fördömde också Johnson för att han försökte:

förmå honom [den unge mannen] att inte ställa upp i det här programmet [den amerikanska gayfientliga alternativhögerpodden] för att inte avslöja att det finns folk som är homosexuella som går runt på konferenser och tafsar på folk. Det tycker jag är extremt allvarligt!

Att Dulny och Friberg skulle komma att verka för ett alternativhögerns MeToo var något oväntat då de tidigare inte uppvisat den typen av engagemang. Det är egentligen bara en grej som de saknar och det är såklart en vitsig hashtagg unik för alternativhögerns MeToo.

Skandalen handlar dock inte enbart om sexuella närmanden på alternativhögerkonferenser utan även om att det ska finnas en sluten facebookgrupp för altrightande homo- & bisexuella, och att det i förlängningen pågår någon form av homosexuell entrism riktad mot alternativhögern med målet att den ideologiska kompassen ska styras i en mindre gayfientlig riktning. Greg Johnson och Counter Currents har faktiskt också intagit förhållandevis gayvänliga ståndpunkter även om de kan vara mycket högerradikala i andra frågor. Daniel Friberg uttalade sig i Vita Pillret också om den påstådda böginfiltrationen inom alternativhögerkretsar:

Här ser vi konkreta bevis för att det finns en bögmaffia i altright-rörelsen, en internationell bögmaffia, som håller varandra om ryggen och när någon vill blåsa i visselpipan och varna för vissa element som går över gränsen och tafsar på andra män på nationella tillställningar, då får man ett telefonsamtal av Greg som förklarar att det är en dålig idé – att man borde hålla tyst om det!

Det är dock mycket som är oklart rörande vad som faktiskt har hänt och frågan är väl hur mycket av en skandal det inspelade telefonsamtalet egentligen utgör. I slutändan handlar det kanske om helt andra saker. Man måste ha i bakhuvudet att bland andra Daniel Friberg och Greg Johnson har en gammal, bitter konflikt som ligger och pyr under ytan, och det har exempelvis publicerats en artikel om Daniel Friberg på Counter Currents där denne inte framställs i någon vidare god dager. Vidare är Friberg och hans förlag Arktos konkurrent med Greg Johnsons Counter Currents på en liten, nischad marknad vilket kanske inte är helt irrelevant i sammanhanget.

I Sverige är nog Frodi Midjord den som står närmast Greg Johnson och Counter Currents. Midjord brukar bland annat bjuda in Johnson till sin återkommande skandinaviska konferens Scandza Forum. I slutet av mars är det dags för Scandza Forum i Stockholm igen, och som så ofta förr står Johnson på talarlistan. Friberg försökte i Vita Pillret inför konferensen sätta press på Midjord och tvinga denne att ta ställning i gayfrågan och den pågående konflikten, men det återstår att se om Midjord har ett intresse av att bli en del av alternativhögerns stora bögbråk.

       

       

Moralpanik på Politism när traditionellt normbrytande utmanas

Nyligen hade SVT:s Rapport ett inslag som handlade om hur antalet könsidentitetsutredningar ökat markant. Reportaget blev ganska omtalat här och där på nätet. Mest fokus blev det kanske på den person som intervjuades i inslaget; 21-åriga Emma som under några år levde som kille, tog testosteron och planerade att operera bort sina bröst. Hon kom dock med tiden att ompröva sin könstillhörighet, återgick till att leva som kvinna och väntar idag barn tillsammans med sin pojkvän.

En av de mer negativa reaktionerna på inslaget stod transaktivisten och journalisten Aleksa Lundberg för som i en artikel på Politism med titeln ”Moralpanik inom SVT när traditionella könsroller utmanas” var mycket kritisk till inslagets fokus på en person som under vägen mot könskorrigering ändrat sig. Aleksa skrev:

Dramaturgin känns nästan sammansatt som i avskräckande syfte. Emmas fall skildras i en kontext där det ökande antalet ungdomar till könsidentitetsteamen antas handla om en strömning i samhället, där traditionella könsroller ifrågasätts och där fler funderar kring könstillhörigheten som en del av identitetsutvecklingen. Lite som om behovet av könsbekräftande vård egentligen är en fas som har sin grund i sociala missförhållanden (vilja bli som sin bror, sakna en farsa, inte blivit tillräckligt älskad under uppväxten und so weiter).

Det är dock inte sant att man antar detta i Rapports inslag. Den överläkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus som intervjuas i reportaget för ett mycket kortfattat men nyanserat resonemang kring de olika orsakerna till ökningen av könsidentitetsutredningar. Hon spekulerar dels i att det handlar om att fler utforskar sin könsidentitet som en del av sitt identitetsbyggande, dels i att det handlar om att kunskapen ökat och att fler vågar ta steget.

Aleksa menar vidare i sin Politism-artikel att moralpanik och en traditionell dikotom uppfattning om kön och könsroller kan ligga till grund för upplägget i Rapports inslag. Dock ser nog Aleksa inte bjälken i sitt eget öga, för är det faktiskt inte så att Emma i reportaget faktiskt är så mycket normbrytare och gränsöverskridare man kan bli med sitt utforskande åt olika håll och med sin över tid föränderliga könsuppfattning? I efterhand ser Emma för övrigt positivt på sin tid som kille och tycker att det bidrog till att göra henne till den hon är idag. På det viset utmanar Emma ju faktiskt åt båda hållen; dels utmanar hon de som förespråkar traditionella könsroller, dels utmanar hon sådana som Aleksa Lundberg som har en klar uppfattning om hur det bör gå till när man hittar sin könsidentitet, och i vars ögon det sticker ordentligt när hon får en avvikande berättelse framför sig. Det behöver ju faktiskt inte vara självklart från början vilken könstillhörighet man har och att en könsidentitetsutredning därför bara skulle handla om en resa från punkt A till punkt B.

Märkligt i Aleksa Lundbergs text är också att hon anser att det är fel att ta upp Emmas fall för att hon avviker från majoriteten som genomgår könsidentitetsutredningar. Aleksa skriver:

Trots att en mycket liten klick ångrar ingrepp, väljs en person som avstått korrigering som ”ansiktet utåt” i rapporteringen.

Även om det skulle vara så att Emma representerar en minoritet så kan ju det knappast vara en anledning till att hennes historia inte bör berättas i ett inslag om könsidentitetsutredningar. Även minoriteters berättelser måste ju faktiskt också få höras ibland och det är i alla fall första gången jag ser ett inslag om någon som varit på väg mot en könskorrigering men i slutändan avstått detta.

Någon som likt Aleksa Lundberg har en stereotyp uppfattning om hur ett utforskande av könsidentiteten bör se ut samt är avogt inställd till minoriteters berättelser låter märkligt likt en rabiat reaktionär. Det skulle dock inte vara första gången en identitetspolitisk riddare hamnar i samma position som ytterligheterna på andra sidan av den politiska skalan.

       

       

Hin håles queera plan

sommarens Livets Ord-konferens köpte jag teologen Olof Edsingers bok När minoriteten tar majoriteten som gisslan. Edsinger har en mycket flitig penna och har gett ut en rad böcker utöver den på konferensen inköpta. Han är också en av de som skriver på bloggen Efter Kristus och har där bland annat haft utläggningar om vilka kroppsöppningar som är lämpliga att penetrera under sexakten och vilka samlagsställningar som är att föredra. Även om han måste sägas vara vän av en gammaldags sexualmoral verkar han överlag ändå inte vara någon förespråkare av absoluta förbud. Edsinger konstaterar exempelvis på bloggen att ”Analsex är sannolikt en ganska onödig aktivitet” som om han helt enkelt bara är mycket omtänksam av sig och vill förhindra att värdefull älskogstid slösas bort till ingen nytta.

Förutom att skriva så har Edsinger länge varit aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och på senare år har han även varit en av frontfigurerna i Nätverket för samlevnad och sexualitet som engagerar kristna som är kritiska till sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Tydligen var När minoriteten tar majoriteten som gisslan från början en rapport från just Nätverket för samlevnad och sexualitet.

I boken beskriver Edsinger hur efterkrigstidens identitetsprojekt lett till osäkerhet och vilsenhet i tillvaron. Det som oroar honom mest är det faktum att gamla uppfattningar kring kön och sexualitet börjat luckras upp. Det är dock ingen utveckling som skett av sig själv, det är nämligen en normkritisk agenda som ligger bakom. Med genuspedagogik och normkritisk sex- och samlevnadsundervisning formar RFSL, RFSU och myndigheter dagens barn och ungdomar, något som Edsinger menar kan komma att inverka negativt på deras psykiska hälsa.

När Edsinger mot slutet av boken går djupare in på vem som till syvende och sist är ansvarig för den rådande utvecklingen visar han hur stort allvar han förtjänar att tas på. Det visar sig nämligen vara varken RFSU eller RFSL som i slutändan drar i trådarna. Det är istället den hornförsedda karaktär som alltid är skurken i de här sammanhangen, och som man ofta lyfter fram i interna frikyrkliga diskussioner men sällan utåt i debattartiklar och liknande. Edsinger skriver:

Därmed kan det även vara dags att presentera den tredje och sista personligheten i det bibliska dramat, nämligen den Onde. Det finns många namn i Bibeln för denna gestalt, och de har alla någonting att säga om hur ondskan breder ut sig i den här världen. Allra vanligast i vardagligt tal är antagligen benämningen ”djävulen”, som i sin tur kommer av det grekiska diabolos och som kan översättas med ord som ”förtalare” eller ”den som kastar isär”. Utifrån detta kan man också säga att det finns något genuint ”djävulskt” över det sätt som normer och identitet har kommit att luckras upp under de senaste decennierna.

(Källa: Edsinger O, När minoriteten tar majoriteten som gisslan, s. 100-101)

Satan, ständigt denne Satan!

När minoriteten tar majoriteten som gisslan
Bokens framsida pryds av en ung kvinna som ser ut att ha fått huvudvärk av den regnbågsfärgade samtiden.

Liknande inlägg på denna blogg:
Jag har tidigare skrivit om Arne Imsens antifeministiska kampskrift Fortsätt kampen! och Arne Imsens antihomoerotiska kampskrift Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian.

       

       

Dror Feiler och de onämnbara bögarna, flatorna och transorna

En ny stjärna på den svenska poddhimlen är podden Kalifatet med Rashid Musa, ordförande för Sveriges Unga Muslimer, och Mohammed Amin Kharraki, före detta ordförande för samma organisation. Sveriges Unga Muslimer är ju en organisation som varit i blåsväder en del de senaste åren. Man har till exempel haft ovanan att bjuda in ökända hatpredikanter som bland annat haft mycket kontroversiella åsikter rörande homosexualitet. Organisationens krishantering när sådant belysts har genomgående varit usel och man har bemött kritik genom att spela kränkthetskortet och hävda att man är utsatta för rasism för att i vissa fall kort därefter återkalla inbjudan till den kontroversielle gästen. Sveriges Unga Muslimer tycks ha haft minne som guldfiskar eftersom samma misstag begåtts om och om igen.

Kanske bör man dock nyansera bilden av Sveriges Unga Muslimer litegrann för de har faktiskt som en del av projektet ”Alla lika alla olika” tydligen deltagit i en skolturné tillsammans med bland andra RFSL Ungdom. Vad samarbetet i praktiken inneburit får dock vara osagt.

Om man ska återgå till podden Kalifatet så har det varit en del israelkritik i de tre första avsnitten och när man i fjärde avsnittet gästades av den för israelkritik kände vänsterpartisten Dror Feiler blev det föga oväntat ännu mer av den varan. Det blev dock också en hel del annat snack. Till exempel gav sig Feiler vid två tillfällen in i utläggningar om vikten av att olika minoriteter förenades i sin kamp och stöttade varandra. Nedan återges delar av en av Dror Feilers två utläggningar på temat.

Jag hoppas att vi verkligen känner att vi kan tillsammans sätta stopp för den mörka flod som håller på att svämma över oss faktiskt. En rasistisk, islamofobisk, antisemitisk våg som vi tillsammans måste stoppa, för vi kan inte stoppa den ensamma. Man kan inte jobba mot antisemitism bara judar och man kan inte jobba mot islamofobi bara muslimer och man kan inte jobba mot rasism bara för att man är svart. Alltså, vi måste alla tillsammans! Och jag tror att det är det, jag uppmanar alla: om du ser din vän som utsätts för något rasistiskt påhopp, eller antisemitiskt påhopp, eller islamofobiskt, hjälp den, oavsett om du kommer från samma community eller krets, eller vad det än är. Vi måste hålla ihop!

Det är fullt förståeligt att Feiler inte kan nämna alla minoritetsgrupper som existerar men det är ju en grupp man brukar nämna i samma andetag som de ovan men som han taktiskt nog utelämnar i sina båda utläggningar, nämligen hbt-personer. Dror Feiler, som ju är känd för att vara en kontroversiell motvallsperson som inte är rädd för att vara obekväm, kunde faktiskt visat lite ryggrad och sant mod genom att uppmana Musa, Kharraki och Sveriges Unga Muslimer att gå först i Pridetåget i sommar med plakat där de kräver gayimamer, samkönade islamska vigslar och HBTQ-certifierade moskéer! Att vara lite obekväm hos sina vänner och allierade kan nog på vissa sätt faktiskt vara modigare än sådant som att störa SD-möten och delta i ”Ship to Gaza” även om man förvisso riskerar brysk behandling och frihetsberövande i det senare fallet.

       

       

Ny högerextrem sportpodd

Det fina med poddosfären är att det finns så många nischade poddar. Mitt senaste fynd i djungeln av poddar är Passningen, en nationalistisk och högerradikal podcast om sport. Det låter som en ganska skruvad och oväntad kombination men tittar man på bakgrunden så är det faktiskt inte så märkligt ändå. Passningen är nämligen en del av högerextrema webradiokanalen Motgifts storsatsning. Motgift, som ju numera har dagliga sändningar, tillämpar en strategi det länge talats om bland yttersta högerns sympatisörer, nämligen att sträva efter att bygga sin egen samhälleliga struktur bortom den etablerade i vilken man inte längre tror sig kunna nå framgång med sina idéer. Dessa svårigheter att nå framgång i huvudfåran blev för övrigt väldigt uppenbara i och med Svenskarnas Partis kollaps, ett parti som Motgift ju också alltid stått väldigt nära och som försökte nå makten på hyfsat konventionellt vis. I den alternativa strukturen har hur som helst också en sportpodd varje vecka sin plats då sportintresserade högernationalister kan lyssna på den istället för mainstreammedias sportsändningar som man säkerligen menar är styrda och alltför politiskt korrekta.

Jag har nyligen lyssnat på avsnitt sju av Passningen och det var en på flera sätt intressant upplevelse. Det blir lite av Flashbacks underforum för integration och invandring möter valfri sportkrönikör. Efter lite inledande ordinärt kallprat kring hockey halkar man in på den nyvalde ordföranden för svenska hockeyförbundet, Anders Larsson. Denne blev tydligen vald på bland annat Peter Forsbergs bekostnad. Jimmy och Henrik, killarna bakom Passningen, tycks inte vara alltför förtjusta över valet av Larsson som ordförande.

Jimmy: Anders Larsson trettioåtta, han är bög såklart! Och därav att han går ut och säger att han är öppet homosexuell. Och ja, han anser ju att samhället förändras och att vi inom hockeyn har sagt i många år att mångfaldsfrågor ligger högt på vår agenda och han tycker att det här då är ett symboliskt värde och lite så där då va. Det som retar mig är… Alltså för det första skulle jag vilja säga att jag skiter i vem han ligger med och jag är inte intresserad av hans sexliv. Jag bryr mig inte speciellt mycket om han är bög eller inte heller för den delen. Men det som jag blir så jävla upprörd på är att man fattar att de tar honom på grund av hans läggning. Jag menar, vem ska konkurrera med Peter Forsberg?

Henrik: Nej, det är precis som du säger. Vem fan kan det? Jag menar, Foppa är ju en sådan hockeylegend i det här landet så det liknar ingenting. Han är den perfekta galjonsfiguren och allting, att ha som ordförande. Men, men, det dög ju inte. Nu är det ju så att Peter Forsberg är ju faktiskt heterosexuell så att han har ju uppenbarligen inte samma kvalifikationer som Anders Larsson.

De två herrarna på Passningen tycks alltså vara helt övertygade om varför Larsson valdes till ordförande. Frågan är dock om man ska tro Jimmy när han påstår att han inte bryr sig om den nye ordförandens sexuella läggning, han verkar faktiskt ha en del åsikter om den.

Jimmy: Han har ju varit verksam inom förbunden en herrans massa år, som han säger, och han har aldrig stött på någon som tyckt att det var konstigt att han är bög då va, utan tvärtom har han då snarare fått uppmuntrande ord från kollegor. Och där är det ju också så här: när går jag till mitt arbete och får uppmuntrande ord för att jag har barn och familj!?

Henrik: Hahaha. Men nej som sagt, du är ju en sådan där normupprätthållare du vet.

Jimmy: Ja, just det.

Henrik: Han är ju en normbrytare Anders Larsson.

Jimmy: En duktig människa med andra ord då alltså?

Henrik: Ja, men hela grejen är ju helt bisarr. Det står ju väldigt, väldigt klart faktiskt tyvärr, att hade han inte varit bög hade han inte blivit förbundsordförande för svenska ishockeyförbundet.

Jimmy: Inte en jävla chans, inte en chans!

Henrik: Då snackar vi faktiskt om att det förekommer en… Återigen så kommer det samma människor som står och hyllar det här och säger: ”Åh, vi är så förtryckta och vi blir så undantryckta på grund av heteronormen bla bla”. Fan heller! Då har vi ännu ett exempel på att ni får en sådan jädra silversked rätt i munnen! Eller ja, ni kanske inte vill ha den i munnen, men skit samma!

Jimmy: Hahaha

Att den nye ordföranden dessutom gjort uttalanden om att det behövs större etnisk mångfald inom hockeyn gör honom inte populärare hos Henrik och Jimmy. Den utvecklingen riskerar tydligen att förstöra något väldigt rent, fint och skört enligt Henrik.

Henrik: Han är ju uppenbarligen inte intresserad av att förbättra hockeyn. Han är intresserad av att få in mer bögar och invandrare i hockeyn, det är ju det han säger! Men nej som sagt, det här är ju genomgående för hela samhället och man ska inte vara förvånad att ishockeyförbundet är påverkat med. Just hockeyn är en väldigt, väldigt vit sport och det vet vi alla. Det är en väldigt, väldigt svensk sport och det är en sport som har den här lite machoattityden. Den finns väl lite överallt, men jag tycker inte hockeyn haft den riktigt på samma sätt för att man är liksom karlar fast mer på normalt sätt, inte det här uppblåsta som vissa fotbollsspelare kanske präglas av, utan det har varit väldigt naturligt med hockeyn som vit och tydligt manlig men ändå väldigt ödmjuk sport sådär, tycker jag, som har präglats mycket av en skön och öppen attityd. Och det är precis det som blir tvärtom nu när han vill tvinga på de här grejerna. Hur ska man få in de med annan etnisk bakgrund? De kommer väl att kvotera till slut där med då. Det kommer ju att vara en massa ”tokens” i landslaget, sådana som inte håller egentligen men de är av en annan etnisk bakgrund än svensk och då måste de få spela liksom.

Man undrar vad det är Henrik ser för sin inre blick när han i sin dystopi ser framtidens kvoterade svenska landslag. Måhända är det ett gäng nyanlända somaliska flyktingar som inte kan stå på ett par skridskor. Hur som helst tycks den nye ordföranden Larsson få skylla sig själv om han får en drös med hatmejl på grund av sina uttalanden.

Henrik: Han har valt att politisera det här nu något så in i helvete. Då ska han ju fan inte stå och vara förvånad om han får en massa skit. Skulle han nu få en massa tveksamma mejl, jag uppmuntrar ingen att skriva sådana, jag tänker inte skriva några heller men jag menar, man förstår ju folk som gör det och då får han ju ta det!

Efter att ha beklagat sig över valet av ordförande i hockeyförbundet är det istället dags för lite fotbollssnack och man fortsätter kampen mot gaylobbyns inflytande genom att ondgöra sig över IFK Göteborgs deltagande i Göteborgs pridefestival. Jimmy visar sig vara en mycket besviken blåvittsupporter och Henrik uttrycker sitt deltagande.

Henrik: Nuförtiden så stödjer du ett lag som helt öppet går med och hyllar prideparad, hyllar ett fenomen där vuxna karlar fan går och visar upp sig så gott som nakna för fan och viftar med sina könsorgan i ansiktet på alla som de kan tänkas gå förbi oavsett om de är män, kvinnor eller barn. Det är ju på den nivån, det är ju för jävligt! De tvingar ju dig liksom att du inte kan vara en vanlig supporter längre. Du får ju inte vara det för dem, utan du måste vara en del i deras gemenskap av kärlek och blablabla. Fy fan, det är ju ren splittring och hat de sprider!

Att klaga på damfotboll verkar för övrigt vara något av en favoritsyssla hos Jimmy och Henrik, de högerextrema sportpoddarnas motsvarighet till Beavis and Butthead. Så sker också i detta avsnitt och de inleder snacket om damfotboll genom några ”höhö” kring Sundhages sexuella läggning.

Henrik: Eftersom vi nu är inne på fotboll och homosexuella, Pia Sundhage, kommer hon att få sparken nu eller?

Jimmy: Jag vet inte om han kommer att få det?

Henrik: Hahaha, han!?

Även om damfotboll inte är de två herrarnas kopp av te skulle man kunna tro att två sporttokiga nationalister i alla fall är svenska herrlandslaget i fotboll trogna intill döden. Den samhälleliga utvecklingen i vårt land har dock tyvärr fått dem att bli quislingar och hålla på andra landslag än moder Sveas. Efter att ha försvarat någon italienare som klagat på för många svarta spelare i italienska fotbollsklubbar kommer Henrik och Jimmy osökt in på svenska landslagets etniska sammansättning.

Henrik: Man bygger inga trevliga och bra och positiva känslor runt klubben. Det blir artificiellt, till slut blir supportrarna artificiella också. Det är vad man får om man tar bort själen och hjärtat och det gör man genom att bara ha en massa utlänningar i laget, så enkelt är det, det är inte svårare än så. Vad gäller utlänningar i laget så var det ju faktiskt inte så många i Sveriges vinst över Montenegro ändå. Det var ju en ganska svensk startelva för första gången på länge i EM-kvalet som spelades i lördags va? Eller fredags va, eller vänta nu ska vi se, eller söndags menar jag. Fan, gud vad jag rör ihop dagarna. I söndags var det ja, Sverige vann mot Montenegro med 3-1, ligger nu tvåa i sin EM-kvalgrupp efter Österrike. Och ja, hur tror vi det går för landslaget? Vi följer ju inte det så slaviskt längre varken du eller jag, men jag såg matchen i alla fall.

Jimmy: Det gjorde inte jag.

Henrik: Du gjorde inte det? Du är en hårding. Jag följde inte matchen noga men jag hade på den och tittade lite sådär och ja, jag var inte så exalterad, kan jag ju inte säga.

Jimmy: Nej, jag skulle se matchen men tyckte det var roligare att spela dator. Det är ju ungefär de känslorna jag ligger inne med för tillfället mot landslaget, mot SVFF överhuvudtaget. För att jag känner ingen samhörighet med det, faktiskt. Jag tycker inte det är kul att titta på dem överhuvudtaget, då gör jag inte det. Jag kollade däremot på England istället som började två och en halv timma innan tror jag, 18:00.

Henrik: Det kan man ju göra. Jag har vissa andra lag som man tycker är roliga, Island till exempel följer jag med behållning och tycker är kul. De går ju väldigt bra också. Men det är skoj, jag håller mer på Island än på Sverige nästan. Hahaha.

Jimmy: Men det är ju lite så. Landslaget avspeglar ju samhället, det är ju uppenbart. Det är trasigt, det är trött och det är… Det finns ingen… Nej jag vet inte… Kärleken försvinner.

Henrik: Den gör det. Ja, usch ja.

Först tänkte jag att det skulle bli svårt att fylla en sportpodd varje vecka med främlingsfientlighet, homofobi och utfall mot politisk korrekthet. Nu har jag förvisso bara lyssnat på del sju i sin helhet, som också verkar vara det mest politiskt orienterade avsnittet. Jag har dock gjort lite kortare nedslag i andra avsnitt och man verkar faktiskt ro projektet i hamn. Det blir dock oftast väldigt förutsägbart. När man till exempel i avsnitt åtta pratar om en rugbyturnering i Sydafrika är det inte svårt att lista ut att det kommer att sluta i att man landar i slutsatsen att allt nog ändå var bättre under apartheidregimen.

       

       

Homosexmaffian och den kristna högerns svar på Björn Ranelid

Maranatarörelsen var en kontroversiell kristen sekteristisk rörelse som under de år Arne Imsen ledde den gjorde en hel del väsen av sig. De var bland annat minst sagt negativt inställda till homosexuella och man genomförde ett antal uppmärksammade manifestationer.

Maranatarörelsen existerar förvisso fortfarande men de måste sägas föra en tynande tillvaro och det har varit väldigt tyst om dem på sistone. För att stilla mitt maranatabehov är jag därför i färd med att läsa igenom maranataavdelningen i min bokhylla. Det har nu blivit dags för Arne Imsens lilla pamflett Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian i vilken han avhandlar ett av sina favoritämnen.

Jag läste kampskriften för ett antal år sedan och det är ytterst sällan jag dristar mig att återigen läsa litteratur jag redan läst. I fallet med Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian var jag dock tvungen att göra ett undantag. De som är överintresserade av klassisk litteratur brukar ju fråga sig vad de upplevde när de exempelvis läste Dostojevskijs Idioten eller Kafkas Processen för andra gången. Vad upptäckte jag då när jag läste Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian för andra gången. Ja, jag upptäckte att den är helt fantastiskt bra, till och med bättre än vad jag minns den. Redan skriftens baksidestext skvallrar om vilken episkt läsvärd liten pamflett man har i sin hand:

RIKSDAGENS PÅSTÅENDE att homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel form för samlevnad, vittnar om en inkompetens utan historiskt motstycke och ger auktorisation åt en process som slutar i kaotiska revolter och anarki. Den laglöshet som har riksdagen som sitt främsta språkrör konkretiseras snabbt i perversa handlingar och egocentrerade levnadsformer.

VERKLIGHETEN ÄR JU DEN att den homosexuella rörelsen är farligare än knark för den mentala hälsan och sociala ordningen. Den är farligare än nazism för alla politiska processer och organ, och den är farligare än någon hedendom för all moral och all sant religiöst liv. Den är i allt vad den representerar asocial, amoralisk och antikristlig.

DE FLESTA HAR accepterat ett homosexuellt beteende utan att fördenskull äga en genomarbetad livsåskådning eller några etiska normer eller politiska ambitioner. De är helt enkelt mediala exponenter utan ideologisk förankring, exploaterade av en skrupelfri maktgalen ledarmaffia, vars hemlighållna privata intentioner kolliderar med alla officiella proklamationer och program.

Imsen tar verkligen i så han spricker i baksidestexten och faktiskt hela pamfletten igenom. Han sparar inte det minsta på krutet i angreppen på de homosexuella. Visst rör det sig om obehaglig hatpropaganda men det går samtidigt inte att låta bli att älska Imsens säregna stil. Han strävar efter att låta profetisk men det blir oftast teatraliskt och högtravande. Det går heller inte många sidor innan Godwins lag är uppfylld och Imsen kopplat homosexualiteten till nazismen. Imsen går faktiskt så långt som att mena att de homosexuella faktiskt inte bör ses som förintelsens offer på samma sätt som andra grupper som gick döden till mötes i förintelselägren utan de bör snarare anses vara en del av orsaken till nazisternas maktövertagande:

Det är sanning att tidpunkten kom, då Führern själv av flera välgrundade orsaker gav direktiv om att bekämpa de homosexuella till döds. Men det är också sanning att de homosexuella och andra asociala grupper marscherade fram i läderstövlar i ett initialskede och brutalt beredde väg för Hitler till den attraktiva makten.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 13)

Jämförelsen med andra drabbade minoriteter är inte korrekt, och det berättigade kravet på en likvärdig upprättelse kan minst sagt ifrågasättas. Vad som däremot är helt uppenbart för varje saklig bedömare är att i den homosexuella rörelsen har tendenserna från nationalsocialistiska partiets pionjärtid återuppstått. Vi har sett det i Stockholm, Oslo, Malmö och Uppsala, och vi har hört det i deras stämplingar mot oliksinnade.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 15)

Den homosexuella rörelsen är en säkerhetsrisk, långt farligare för en nation än den fruktade nazismen någonsin har varit eller kommer att bli. Inkörsporten till enskilda och kollektiva tragedier. Den bär genom sin tillbytta onatur katstrofen i sin perverseggande barm.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 31)

Ibland, måhända av en tillfällighet, utmynnar Imsens högtravande, lite styltiga stil ändå i någon sorts poesi. Ja, Imsen blir kanske något av den kristna högerns Björn Ranelid. Så är till exempel fallet i skriftens avslutande ord:

Supermänniskan med sitt hyper-komplex har snart lagt allt som är naturligt och normalt bakom sig och stressar vidare mot nya toppresultat och världsrekord. Spärrar, vallar och gränser forceras på livets alla tänkbara och otänkbara områden, men samtidigt degenereras skapelsens krona till teknokrater, animaliska driftvilddjur och muskelmaskiner.
Det är kamp om bråkdels sekunder, meter och planeter, mänskliga rättigheter och perversiteter. Nya övermänniskor matchas fram med vetenskaplig precision av penningstinna profitörer, korrumperade institutioner och organisationer samt tidens stora och små reklamdrakar.
Den ”mogna” människan erövrar ständigt nya världar men förlorar i språnget framåt – sig själv… Demonin grinar ur blixtrande ögon från hennes besatta själ; ockuperad av den fiende och förgörare hon förnekar i sin livsfilosofi men förhärligar med egoism och otrons döda gärningar.
Den moderna människan är uttråkad av alla heta lustretningar men tvingas ändå vidare för att inte duka under för plågsam livsleda. Ångan hålls uppe med kemisk förbränning av piller och preparat, som frigör all inre energi från hämningar och sätter lustarnas hjul i rörelse mot allt mer avancerade missbruk.
Det är illa ställt med det samhälle som tror sig eliminera olyckor genom att skrota ner beprövade normer för mänsklig samlevnad. Man uppskjuter endast kollisionen för en tid, men den blir samtidigt mycket värre då den inträffar.
En Sodomsnatt väntar obevekligt det folk, som istället för att bekämpa pornografi och homosexualitet, legaliserar och premierar abnormiteterna och integrerar det med sitt norm(löshets?)-system. Sunda människors helt berättigade motreaktioner neutraliseras, och det går till sist att grisa ned sig och andra med snusket utan något psykologiskt motstånd. Det är den sista fasen för sex- och njutningskulturen vars främsta kännetecken – nu som förr – kan ses i mängder av miljöskadade och ”könlösa” människotyper den alstrar och släpar fram.
Långhåriga veklingar av feminina män och snaggade tuffingar av maskulina kvinnor är sannerligen mer än oskyldiga och isolerade tillfälligheter. Det är allvarliga symptom på rubbade människors djupa anpassningsproblem. Ett fenomen, som oftast har religiös orsak och förklaring trots all ”expertis” akademiska bortrationaliseringar.
Synden trollar man inte bort genom att bagatellisera den eller ge den moderna och oanstötliga namn, och verkningarna blir ingalunda mindre för utövarna därför att samhället gör det lätt att leva ut i sedliga förvillelser och förbrytelser. Det ser faktiskt ut som om kloka gubbar på allvar menar att orgier och orgasmer är bästa terapin för personlighetens frigörelse och lycka.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 44-45)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian är så läsvärd att jag egentligen skulle vilja citera skriften i sin helhet men tyvärr förbjuder mig ju upphovsrätten att så göra. Innan jag avslutar blogginlägget vill jag dock klämma in ännu ett litet, litet Imsencitat. Han berättar om någon form av reklamkampanj som i alla fall jag hade missat:

För att locka, mana och förleda till homosexuella äventyr, sensuellt presenterade såsom ”det mjuka sättet att leva tillsammans, utan kladdiga kondomer och ovälkomna graviditeter”, garanteras riskfrihet åt osäkra, okunniga, svaga och nyfikna debutanter, vilka dras in i samma sfär av liderlighet och stinkande förrutnelse. Världsvant, fräckt och självsäkert propageras för en avvikande livsstil.

(Källa: Imsen A., Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian!, s. 7)

Låt dig inte skrämmas av homosexmaffian

Tidigare inlägg på denna blogg om Maranatarörelsens publikationer:
I Fortsätt kampen ger sig Imsen bland annat i kast med ett av sina andra hatobjekt, nämligen feminismen.
Om boken Maktkamp har någon sagt att det är ”Den sakligaste och bästa bok jag läst om ondskans andemakter”. Det måste jag hålla med om men jag har nog förvisso bara läst en bok om ondskans andemakter.

       

       

Halvtid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Jag har ju efter en tids bortavaro gjort comeback på Uppsala Filmstudio som på torsdagar visar kvalitetsfilm av olika slag. Tyvärr har det denna säsong inte blivit att gå på så många filmer som jag tänkt mig. Trots att man är halvvägs in i vårens program har det bara blivit fyra filmer för min del. Här följer dock några ord om var och en av dem.

Vårens första film, Never let me go, utspelar sig i en alternativ version av det nutida England där man lyckats förlänga medellivslängden till över hundra år, dock inte utan att det har ett högt pris. Filmen handlar bland annat om hur människans tid på jorden är utmätt och hur vi förhåller oss till detta. Eftersom genren dystopisk science fiction hör till mina favoriter har sådana filmer ett betygsgolv på fyra och det är också vad filmen får. (Betyg 4/5)

Vårens största behållning hitintills är definitivt Turinhästen av den ungerske regisörren Béla Tarr. Filmen är dock verkligen inte för alla. Att mäkta med att se och uppskatta Turinhästen får sägas vara cineastens motsvarighet till den finske alkoholentusiastens bedrift i den där videon där denne tömmer en flaska sprit rätt upp och ner. Det är alltså inget för amatörer. Den svartvita filmen handlar om en far och hans dotters torftiga liv på en enslig gård. Hästen, med vars hjälp de skaffar sin brödföda, har börjat matvägra och undergången nalkas. Det är eländigt och monotont och först efter över tjugo minuter kommer filmens första replik. Det låter som en parodi på finkulturell film och stundtals kommer jag faktiskt på mig själv med att sitta och småle lite åt det hela. Om man skippar fnissandet och ger sig hän så är det dock en stor, stor film av episka mått. (Betyg: 5/5)

Sista skrattet, en tysk stumfilm från 1924 är den äldsta film jag sett på ett bra tag. Måhända är jag lite samtidsnormativ men jag har faktiskt lite svårt att ha någon jättestor behållning av filmen i sig när jag tittar på gamla stumfilmer, filmkonsten har ju ändå gjort en del framsteg med åren. Man kan ju dock ha behållning av det hela på andra sätt. Det är ändå ett stycke filmhistoria man får ta del av. Sista skrattet var för sin tid en väldigt innovativ film och det är spännande att se hur de med enkla medel lyckades skapa filmens scener. Vidare är hela Uppsala Filmstudios arrangemang med levande musik på piano framförd av Edward von Past mycket lyckat. Att det dessutom sker i Slottsbiografens sekelgamla lokaler gör att man får prova på hur det kändes att gå på bio i filmens barndom. Betyget får bli på helhetsupplevelsen snarare än den enskilda filmen. (Betyg 4/5)

Den fjärde filmen, Laurence Anyways av den kanadensiske regissören Xavier Dolan, såg jag igår. Den handlar om Laurence som hela sitt liv känt att han är född i fel kropp och egentligen är kvinna. Man får följa Laurence förvandling från man till kvinna och se hur det påverkar honom och människorna runtomkring, främst hans älskade fästmö. Filmen ska tydligen vara kritikerrosad men mig lyckades den tyvärr inte fånga. Jag vet inte vad det är med mig och film från den franska kultursfären men vi tycks inte komma överens. Det är så illa att jag tyvärr har ett betygstak på tre för filmer på franska och det är också vad filmen får då de fina, drömska sekvenserna med musikvideoestetik som då och då bryter in ändå räddar filmen. (Betyg 3/5)

Slottsbiografen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Prästens lilla kråka skulle ut och åka

Uppsalabon Mohamed Omar är i startgroparna för att starta en progressiv och homovänlig moské som inte ska ha skilda avdelningar för kvinnor och män, vilket Metro, QX och TV4 rapporterat om. Ett sådant projekt är givetvis mycket lovvärt och välbehövligt. En progressiv, liberal och livsbejakande moské som inte tillämpar könssegregering är något varje svensk stad med tillräckligt stor andel muslimer borde ha.

Lite anmärkningsvärt är det dock då Omar tidigare torgfört rakt motsatta idéer. Han inledde förvisso sitt kändisskap som av kulturetablissemanget omfamnad poet. Han blev dock paria när han under en period kallade sig islamist, samarbetade med högerextremister, var allt annat än homovänlig och arrangerade föredrag med antisemiter och förintelseförnekare. Nu verkar han dock sugen på att återvända till ursprungsläget och har tagit avstånd från de destruktiva idéer han tidigare gett uttryck för. Det progressiva mosképrojektet får väl ses som ett led i denna återpositionering. Nog för att det alltid ska finnas möjligheter till bot och bättring men det är inte annat än att man blir lite misstänksam när personer i rask takt byter mellan diametralt motsatta ståndpunkter.

Mohamed Omar är dock inte ensam om moskéinitiativet utan det ska tydligen röra sig om ett tiotal personer som står bakom det. Den enda som nämns vid namn på Omars blogg är en Pontus Näslund. Omar har alltid haft en grupp anhängare. Under hans tid som paria kallades de Studiegruppen Aguéli men namnet förpassades till sophögen i samband med Omars avståndstagande från hat och extremism. Man kan rimligen undra vad för sorts personer som uppskattar hundraåttiograderssvängarna á la Omar. I och med denne Näslund kom svaret till mig. Det rör sig givetvis om personer som själva har en förkärlek för att hoppa runt mellan olika idésystem och trosföreställningar.

Om det rör sig om samme Pontus Näslund som Omar intervjuat på sin blogg och som Omars lilla sammanslutning arrangerat konstutställning med så har denne nämligen tidigare figurerat i Sveriges Radios Övernaturligt där han berättade hur han ingått ett förbund med djävulen. Av Näslunds blogg att döma är han dock numera socialdemokrat och muslimsk revertit. Nu finns det väl förvisso ingen direkt motsättning mellan att ha en pakt med Hin håle och att vara socialdemokrat. Däremot borde det vara svårt att få det att gå ihop med att vara muslim då ju karaktären Satan i Koranen är ondskan personifierad. De konservativa muslimer som inte uppskattar idén med en frihetlig, gayvänlig moské kommer tyvärr att finna det logiskt att någon med ett sataniskt förbund i bagaget är med som initiativtagare till projektet.

För övrigt är tydligen herr Näslund också juridikstudent vilket borde ha räckt att nämna för att den diaboliska pakten skulle vara underförstådd. Jag var nämligen av uppfattningen att en pakt med Satan var ett av juristutbildningens obligatoriska moment, precis som notarietjänst.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Axess magasin slår ett slag för porrberoende

Mina Axess magasin har börjat samlas på hög vilket väl är ett tecken på att jag nog inte bör förnya prenumerationen. Skyndsamt har jag fått bläddra igenom de senaste numren så att inga träds liv spillts i onödan.

I näst senaste numret (2012-7) var temat sexuella revolutioner. Johan Lundberg ondgör sig i ledaren, försedd med rubriken ”Behovet av sexuella tabun tycks konstant”, över det sätt på vilket makten alltid lyckas få sin sexualsyn att genomsyra samhällets breda folklager. Han tycks mena att var tid har sina moralister och sina sexuella tabun, så också dagens Sverige. Efter att ha konstaterat detta förirrar sig Lundberg in i en märklig utläggning till försvar för bland annat porrberoende.

För dagens svenska motsvarigheter till forna tiders prästerskap är det svårt att tänka sig mer socialt stigmatiserande brott än att på frivillig grund komma överens med en annan person om att ha sex och därefter ersätta den andra personen med någon form av gåva eller ekonomiskt belopp. Att betala för sex, konsumera stora mängder pornografi eller att ägna sig åt sexuellt vidlyftigt leverne, anses vidare falla in under sjukdomsbeteckningen ”sexmissbruk”, för vilken flera olika vårdformer idag erbjuds.

En paradox i sammanhanget blir tydlig om vi riktar uppmärksamheten mot dem som idag mest fanatiskt propagerar för lagar och sjukdomsförklaringar i syfte att upprätthålla nutidens sexuella tabun. Inte sällan finner vi att samma personer är väldigt upprörda över de förbud, lagar och sjukdomsförklaringar, som fanns i 1900-talets Sverige rörande exempelvis homosexualitet.

Lundberg angriper motståndaren på ett vis som känns närmast postmodernistiskt och moralrelativistiskt när han menar sig genomskåda vår tids sexuella tabun som blott ännu en spegling av maktens intressen. Att porrberoende är ett problem skulle blott vara en subjektiv uppfattning bland andra, tycks Lundberg mena. I vanliga fall skulle den typen av argumentation förkastas i den liberalkonservativa tidskriften men när det gäller att näpsa de politiskt korrekta meningsmotståndarna så är det tydligen helt okej.

Man har i samma nummer också en artikel skriven av Göran Burenhult om biologiska könskillnader när det gäller sexuella beteenden. Burenhult har precis som Lasse Berg skrivit populärvetenskapliga böcker om människans ursprung och natur. Burenhult är dock något av Lasse Bergs onda tvilling då han relativt ofta intar politiskt inkorrekta ståndpunkter.

Det är uppenbart att Burenhult även denna gång lyckats provocera en del. Tydligen har hans artikel utlöst en så kallad ”twitterstorm”. Som jag förstått det så är ”twitterstorm” den moderna motsvarigheten till det gamla uttrycket ”storm i ett vattenglas”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i Burenhults text, den har tydligen redan fått mer uppmärksamhet än den förtjänar. Ett litet nedslag ska jag dock göra. Burenhult hävdar i sin text bland annat att männen är mindre selektiva i sitt val av sexpartner än kvinnorna eftersom det varit gynnsamt för gruppen på lång sikt. Burenhult skriver: ”En populations överlevnad är beroende av kvinnornas trygghet, medan unga, starka män kan användas som kanonmat, delvis därför att män generellt sett är mindre viktiga än kvinnor när det gäller produktion av avkomma.” Gruppen har alltså kunnat klara sig även om man förlorat ett stort antal män i exempelvis ett krig eftersom de kvarvarande männen skaffat barn med flera kvinnor. Att de kvarvarande männen då har varit mindre nogräknade i sitt val av sexpartner har helt enkelt varit nödvändigt för gruppens fortlevnad. Burenhult tycks alltså förespråka gruppselektion vilket väl ska vara relativt kontroversiellt. Burenhult illustrerar hur som helst sitt resonemang kring könens olika sexuella beteenden med ett exempel.

Enligt en studie i USA 1978, före AIDS-epidemin, hade 75 procent av alla vita homosexuella män haft mer än 100 sexpartners, 15 procent hade haft mellan 500 och 1000, och hela 28 procent hade haft över 1000. Senare gjorda studier i USA har visat att var tjugonde homosexuell man har haft fler än tusen sexpartners, medan inte mer än var hundrade lesbisk kvinna haft fler än hundra.

Burenhult vill betona hur könens sexuella beteende anpassats för att bäst utnyttja sina respektive förutsättningar när det gäller fortplantning. Hans exempel är dock lite illa valt eftersom det i dessa fall handlar om sex som aldrig leder till avkomma, och exemplet illustrerar snarare att människans sexuella beteende är någonting utöver och mer komplicerat än en simpel fortplantningsdrift.

Liknande inlägg på denna blogg: Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög

I detta inlägg tänkte jag berätta om hur jag låter de helande krafterna från John of God och hans entiteter hela min påhittade ändtarmscancer. Tycker du detta låter snurrigt så beror det på att det är det. Läs de tre tidigare inläggen i följetongen för att saker och ting ska klarna något, först om introduktionen till John of God på Studieförbundet Vuxenskolan samt därefter de två inläggen om svenskarna som arrangerar resor till hans Casa.

Jag har under några månaders tid tittat närmare på den svenska grenen av den brasilianske healern John of Gods verksamhet. Det finns ett antal svenskar som arrangerar resor till hans tillhåll i Brasilien och förmedlar hans tjänster. När jag försökte få en uppfattning om omfattningen av verksamheten mejlade jag de svenska researrangörerna och ställde lite frågor kring resorna och möjligheterna att bli helad från min, förvisso påhittade, ändtarmscancer hos John of God. En av researrangörerna föreslog då i sitt svar på eget bevåg att vi skulle ses. ”Jag jobbar själv med energimedicin och kan prata mig varm om ämnet. Jag träffar dig dock gärna för ett personligt samtal (om du bor i Sthlm), alt. att vi pratas vid per telefon.”

Ett personligt samtal med någon som pratar sig varm om energimedicin kunde jag ju inte tacka nej till och jag accepterade. Redan i sitt andra mejl till mig skulle det dock börja pumpas pengar ur min arma cancersjuka kropp. Utan att jag bett om det eller på något sätt fiskat efter det föreslog hon att vi skulle inleda med distanshealingtjänsten som flera av researrangörerna erbjuder. ”Jag åker som bekant till Brasilien den 23 juli och har möjlighet att ta med örter från ”John of God” till dig. Dem kan du ta jämte cytostatika. Jag bifogar info kring det ovan och nedan.”

Jag nappade på erbjudandet, följde till punkt och pricka instruktionerna jag fått och lät en bekant fota mig iklädd vita kläder. På baksidan av fotot skrev jag namn, adress och den åkomma jag önskade bli helad från: ”Rectal cancer”. Detta foto skulle jag sedan vid vår träff lämna över till min energiterapeut som i sin tur skulle ta med det till John of God. Med sig tillbaka skulle hon i sin tur få örtpreparat åt mig. Priset för detta var 600 kronor.

Vi kan kalla min energiterapeut för Therese trots att det inte är hennes riktiga namn. Då hon har ett unikt förnamn och jag är av den bestämda åsikten att man alltid ska underlätta för personer som försörjer sig på ett oetiskt sätt att byta jobb vill jag inte göra det möjligt för hennes eventuella framtida arbetsgivare att googla sig hit.

Therese hade bestämt att vi skulle ses på caféet Vete-katten i centrala Stockholm. Där skulle vi komma att prata allmänt om cancern och dess orsaker, om en eventuell höstresa till Brasilien samt om distanshealingen och örtpreparaten jag skulle få. Att sitta och prata om cancerdiagnoser på ett café med en främling kändes minst sagt lite speciellt men jag underskattade faktiskt hur speciellt det skulle bli. Jag har lagt upp lite ljudklipp från mötet. Vill man lyssna på dem rekommenderas man använda något bättre än laptopens högtalare för att kunna urskilja samtalet i det omgivande fikalarmet. Ett par vanliga hörlurar borde duga. Observera att det inte är något privat samtal jag spelat in. Det är en näringsidkare jag köpt varor av och som velat sälja fler, långt dyrare, tjänster till mig som hamnat på band.

Therese visade sig vara en trevlig och varm personlighet som gav intryck av att verkligen bry sig om en. Förutom energimedicin ägnade hon sig åt traditionell kinesisk medicin. Jag fick lära mig att allt var energier, varenda tanke och ord var energi. Var något inte i paritet med ens själs utveckling skapades negativa energikluster och det fanns en anledning till att sjukdomar satte sig på ett specifikt ställe som i fallet med min ändtarmscancer. I kinesisk medicin hade sorg med tjocktarmen att göra och Therese undrade om jag kanske hade mycket undermedveten sorg. Var det något jag inte ville släppa? Det kunde vara något jag inte ens var medveten om.

Det var livsviktigt att reda ut vad i mina tankemönster som var orsaken till cancern. Min erfarne energiterapeut skulle dock med ett alexanderhugg lösa gåtan, i form av en överraskande rak fråga: ”Får jag fråga rakt ut om du är gay?” Den oväntade frågan gjorde att jag tappade fattningen och blev väldigt fnittrig vilket nog bara förstärkte det omanliga intryck jag redan gett. Bland mina omanliga attribut kan exempelvis nämnas att jag bland annat har en ganska omanlig gångstil. Jag brukar ofrivilligt svanka och puta med stjärten när jag går. Jag kan gå manligt om jag tänker på det och anstränger mig, men man kan inte gå runt och tänka på hur man går hela tiden. Detta är dock ett sidospår som har väldigt lite att göra med det skrupelfria utnyttjandet av sjuka och desperata i verksamheten kring John of God som ju är det som ska avhandlas i dessa inlägg.

Möjligen kan min homoerotiska aura i kombination med att ändtarmscancer drabbar homosexuella män i större utsträckning varit det som fick Therese att våga sig på gissningen. Eftersom jag själv kommit på att min egen snabbt ihopsnickrade historia var full av luckor så kunde hon lika gärna få fylla igen dem så jag svarade jakande på den väldigt privata frågan om min sexuella inriktning.

Att så många gaykillar fick ändtarmscancer berodde på skammen de upplevt i livet, berättade Therese. Min ändtarmscancer hade med mina skam- och skuldkänslor att göra. Jag behövde därför jobba med min kärlek till mig själv och vara stolt över min förmodade sexuella identitet. John of God skulle komma att hjälpa mig att gå till botten med min skam och mina övergivenhetskänslor. Det var livsviktigt att jag inte bara opererade bort tumören utan även kom tillrätta med mina negativa tankemönster eftersom cancern skulle komma tillbaka om jag inte gjorde det. Detta gjorde givetvis att jag kände att jag hade starka incitament att verkligen genomföra resan till Brasilien så småningom.

Jag måste dock säga att Therese, även om hon var fördomsfri, hade lite förutfattade meningar när det gällde sex män emellan. Hon undrade om det inte var jobbigt att sex måste avstanna på en viss nivå nu när jag hade ändtarmscancer. Denna frågeställning verkade vila på två premisser. För det första att bögar måste ha analsex, för det andra att det självklart var jag som skulle ta emot när det var dags för detta.

Therese som nu letat sig in i min själ sade också att hon såg att jag hade mycket undertryckt ilska och aggression inom mig. Det var nog dock sant, i alla fall för stunden. Therese gav nämligen flera anledningar till ilska under vår lilla fikaträff.

Jag hade redan från början bestämt att inte fiska efter några uppmaningar om att avstå från konventionell behandling utan skrivit i mina mejl att jag även tänkte genomgå skolmedicinsk behandling. Mitt intryck var nämligen att det var standard att inte uppmana resenärerna att avbryta eventuell konventionell behandling utan att den fick ges parallellt med den andliga behandlingen.

Therese hade dock tidigare under vårt möte uttalat skepsis angående cellgifter och undrat om jag tvunget måste ta dem innan operation. Hon återkom senare till dem igen, sade att hon ogärna ville uttala sig om det men hävdade att hon var fast övertygad om att cellgiftsbehandling inte hjälpte. Operationskniven verkade dock okej.

Therese hade haft samarbete med en svensk-österrikisk alternativ cancerläkare som coachat hennes resande cancerpatienter över Skype. Therese tyckte jag skulle maila honom och fråga huruvida jag borde ta cellgifter för att få en utomståendes bedömning. Läkaren var kontroversiell och brukade själv ta med svårt sjuka steg fyra-cancerpatienter till Casan i Brasilien. Precis den sortens person man vill ha en objektiv bedömning av med andra ord.

Jag hade trott att distanshealingtjänsten som jag skulle nyttja på sin höjd var några extra tusenlappar för researrangörerna. Therese berättade dock att på senaste resan hade hon haft med sig inte mindre än 36 distanshealingfoton. För 600 kronor styck så borde detta bli en total kostnad av 21600. Om jag förstått allt rätt får hon drygt hälften av dessa pengar och Casan tar resten. Det som jag trott varit en liten sidoinkomst visade sig antagligen kunna bekosta både resa och uppehälle för guiden vilket gör att resten av överskottet från resenärerna blir ren vinst. Det verkade dock som om de flesta som betalade för denna tjänst varit på Casan tidigare.

Therese sade en hel del fina saker till mig som fick mig att rodna. Till exempel sade hon att jag hade andliga ögon och kanske skulle jobba med något inom den andliga sfären en dag. Hon trodde att jag hade en oerhörd gåva som jag skulle dela med mig till mina bröder och systrar inom gayrörelsen. Eftersom ändtarmscancer var vanligt bland gaykillar hade jag förmodligen ett uppdrag att förmedla vad det innebar för mig. Detta eftersom jag insett att man orsakade cancern genom sina egna negativa tankemönster.

Jag drömde mig bort ett slag. För min inre blick såg jag mig själv stå som pridetalare och förmedla insikterna om skam- och skuldkänslornas effekter på cancercellers tillväxt. Jag visualiserade hur jag avslutade mitt tal med att skrika ut ”Var nu stolta för Guds skull, annars får ni cancer i rumpan!” Om det nu faktiskt är så att man får cancer i stjärten av att skämmas för sin läggning så blir ju med ens pridefestivalen livsviktig igen trots att slaget tycks vara vunnet för gayrörelsen.

Det tycks mig som om det inte finns någon gräns för vad skamfylld sexualitet kan orsaka, det är inte bara ändtarmscancer. Enligt författaren Karl-Ove Knausgård är till exempel undertryckt homosexualitet en pusselbit när det gäller att förstå Breiviks psyke, så terrorism får definitivt läggas till listan.

Jag och Therese pratade sedan lite allmänt om förhållandena på Casan. Hon berättade bland annat om den ”divine guidance” som kunde leda en till Casan. Många, till exempel strokepatienter och rullstolsbundna, åkte till Casan tillsammans med sina assistenter. Den som egentligen var där för att få hjälp var dock assistenten, den svårt sjuke var bara en länk för att få dit denne.

Det var vidare omöjligt att svara på hur stor andel som blev helade i Casan. Enligt Therese hade 50 miljoner människor varit där men de skickade tyvärr inga rapporter tillbaka om hur det gick sedan. Jag fick också veta att resenärerna på de första resorna hon arrangerade åkte dit för sin personliga utveckling. Så småningom blev det dock fler och fler sjuka patienter, bland annat cancerpatienter.

Sedan hände något som gjorde att jag tappade fattningen för andra gången under vårt möte. När främmande damer visar brösten för en på café är det dock ursäktat om man blir lite ur balans. Anledningen till att Therese valde att göra det var att hon ville visa ärren efter sina fysiska operationer på Casan. Som jag nämnde i mitt första inlägg verkar John of God gilla att skära i kvinnobröst, detta oavsett om åkomman har sin plats där eller ej. Therese upplyste dock att han skar i brösten eftersom det var där hjärtat satt.

Vi skildes åt för att ses igen några veckor senare efter att hon varit i Brasilien, lämnat mitt foto och hämtat örtpreparaten. När jag kom hem på kvällen förde jag över de 600 kronor distanshealingen skulle kosta. Det kan nog ha varit mina mest bortkastade hundralappar någonsin. Vårt andra möte blev kortare än det första även om vi hann talas vid en stund. Vi sågs på Stockholms central för att lämna över örtpreparaten.

Jag fick än en gång förfasas över vilka enkla medel de som ville tro tog till intäkt för att transmediets förmågor var äkta. Therese berättade om hur John of God varit i Schweiz på något evenemang. Där hade han bland annat utfört fakirtrick. John of God hade ätit glas för att visa att allt var energier. Hade man en tillräckligt hög frekvens i kroppen så blev glaset som vatten, berättade Therese.

Sedan hade John of God som själv botat miljoner tyvärr hamnat på sjukhus eftersom han varit uttorkad och utmärglad efter europaresan. Han hade därför inte varit på Casan lika mycket som planerat under deras vistelse. Efteråt funderade jag om fakirtricket i Schweiz gått snett eller om möjligen mitt tilltag med den påhittade ändtarmscancern skapat negativa energier och gjort John of God sjuk.

Det hade blivit bråttom att bestämma huruvida jag skulle vara med på nästa resa till Casan. Therese hade trettio personer uppskrivna på höstresan och hade tänkt ta med två grupper om femton men det hade blivit strul med hotellbokningen så hon kunde bara ta med en grupp om femton. Vänlig som hon var ville hon dock prioritera sådana som mig som hade något syndrom i kroppen. Jag fick en vecka på mig att bestämma mig.

Jag fick också höra lite helandeberättelser från Casan och man fick intrycket att John of God plockade ut tumörer på löpande band där nere i Brasilien.

Therese berättade också om ett par yngre personer som följt med på resan. Förutom en trettioåring som åkt för sin andliga utvecklings skull hade en person i övre tonåren född med leukemi följt med och det var faktiskt andra gången denne åkte. Då jag nu accepterat att jag själv fått min ändtarmscancer på grund av mina egna negativa tankemönster så blev jag lite frågande hur man redan i moderlivet kunde ådra sig en sådan sjukdom. Therese berättade då att det var ett val man gjorde för att få den utmaningen i livet.

Jag trodde inte att örtpreparaten hade några som helst effekter eller bieffekter även om jag var lite tveksam på bieffekterna. Berättelsen om cancersjuke Matthew på researrangören Anitas hemsida fick mig att misstänka att de i något fall faktiskt kan ha spetsat preparaten för att få någon bieffekt och därigenom ge sken av att örterna faktiskt gör något. Therese sade också innan vi skildes åt att jag kunde få diarré i flera veckor av örtpreparaten när energierna rensades ut. Där kände jag att gränsen för min wallraffning gick och pillerburken fick sedermera bli ett ovanligt dyrt bokstöd istället. Något kvitto fick jag inte heller. Det hade jag förvisso inte väntat mig även om jag in i det sista hade hoppats att jag skulle få ett samt att min arbetsgivare skulle vara liberal med den tilldelade hälsoslanten.

Även om mötena med Therese stundtals var mycket underhållande hade jag nog ändå en klump i magen efter vårt andra möte. Man kan tänka sig hur det går för någon med till exempel cancer som griper efter halmstrån och är öppen för andliga lösningar när denne kommer i kontakt med någon sådan som Therese.

Möjligen kan hon vara välmenande och själv tro på behandlingen men det blir så fel, så fruktansvärt fel, när hon inympar sina idéer om att orsaken till cancern ligger i ens egna tankar. För hur blir det i de fall när personen inte blir frisk? Kommer inte denne att finna orsaken till det uteblivna tillfrisknandet i de egna negativa tankar som vi alla har ibland oavsett hur positiva vi försöker vara? ”Man måste vara redo” var något som Therese avslutade vår första träff med och det blir givetvis en självuppfyllande profetia. Om man inte blir frisk, ja då var man antagligen inte redo.

Pengarna som man slänger bort till ingen nytta är en sak. Ett än värre slöseri är dock att spendera tid på Casans verkningslösa behandlingar när man faktiskt kan vara i livets slutskede. Utöver det finns risken att man avstår verkningsfull behandling när man får alternativ behandling. Den risken finns alltid men är givetvis särskilt stor om alternativterapeuten som i fallet med Therese är negativt inställd till den konventionella vården. Låt vara att hon aldrig direkt uppmanade till att avstå från behandling.

Att arrangera en resa kan kanske, även om det givetvis är djupt stötande, göra att man kan tjäna pengar på cancersjuka men ändå komma undan patientsäkerhetslagen. Att i Sverige sälja örtpreparat mot den åkomma jag skrev på baksidan av mitt foto, ändtarmscancer, borde dock rimligen vara ett brott mot patientsäkerhetslagen. Att som i mitt fall behandla personer som bara hittat på att de har åkomman är dock alldeles säkert lagligt.

Denna fjärde bloggpost får avsluta den första salvan inlägg om John of God men jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återvända till affärsverksamheten. Det är en undanskymd verksamhet som verkligen förtjänar att lyftas fram i ljuset. Med allraminst ett fyrtiotal gruppresor till Casan och femhundra resenärer per år är det ändå ganska livlig trafik dit. Exakt hur stor andel som är svårt sjuka går inte att fastställa men det tycks vara många. Mitt intryck är att John of God-resorna dessutom är ett växande fenomen, nya researrangörer tillkommer och de som redan är etablerade ökar antalet resor per år. Healingresorna till Brasilien är dessutom en del av en bredare företeelse där man med flygets hjälp kan kringgå den svenska patientsäkerhetslagen som hur svag den än är på svensk mark ändå ger svårt sjuka ett visst skydd mot kvacksalvare.


Burken med örtpreparat fick bli ett dyrt bokstöd. Jag hade nämligen ingen lust att äta kapslarna med torkade örter som burken innehöll. Skulle dock vara spännande att få dem analyserade.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om ett föredrag om healingresorna som jag bevistade.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, bland annat om Casaveteranen Anita.
John of God akt 3: Fler svenska arrangörer av cancercharter, bland annat om hur det gick till när samtalsterapeuten Katja blev researrangör följt av en summering av den svenska healingresebranschen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .