Global uppvärmning – Sida 2

Den konservative brittiske gentlemannen och miljöförstöringen

En bekant har haft den stora vänligheten att skänka mig en provprenumeration på kulturkonservativa Axess magasin. Nu ska man nog vara en lillgammal man kring trettio som innehar medlemskap i någon herrklubb samt ha en åsiktsprofil som en borgerligt sinnad nittioåring för att uppskatta tidskriften fullt ut. Dock hade även jag behållning av det första numret som kom häromveckan. I det fanns bland annat en intervju med den konservative filosofen Roger Scruton. Han är tydligen aktuell med en bok senare i höst där han utifrån ett konservativt perspektiv angriper miljöproblemen. Han ska där, enligt Axess magasin, föreslå lösningar som i mångt och mycket avviker från miljörörelsens huvudfåra.

Miljörörelsens vänsterperspektiv, tron på internationella avtal och förlitandet på experter, borde ersättas av en politik som baseras på lokala och nationella identiteter. Vi måste börja lösa miljöproblemen på hemmaplan.

Visst är Scrutons förhållningssätt inte helt utan poänger. Man kommer att tänka på nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning om hur man framgångsrikt förvaltar allmänningar. Ett av hennes resultat är ju att det är en nackdel om gruppen som ska bruka allmänningen, till exempel ett fiskbestånd, är alltför heterogen. Antagligen är det därför enklare att bevara en allmänning om det kan lösas inom ett lokalsamhälle eller en nation.

Tyvärr är dock verkligheten oförskämd nog att ställa till problem som inte låter sig lösas inom ramen för Scrutons nationella och lokala identiteter. Främst, men långt ifrån enbart, klimatförändringarna är av sådan natur. Scruton tycks, om än ovilligt, kunna acceptera mänskligt orsakad global uppvärmning. Ovilligt gissningsvis för att hans universalrecept, de naturliga gemenskaperna och lojaliteterna som håller dem samman, inte biter på ett sådant globalt problem.

Han är dock kritisk och menar att många i hysterin kring den globala uppvärmningen ser chansen att tjäna pengar och göra karriär. Han erkänner dock att klimathotet skulle kunna vara reellt även om han hellre fokuserar på lokal miljöförstöring. Pressad att komma med en lösning på vår tids största miljöproblem kommer han dock med ett förslag till lösning utan direkt koppling till hans lokala och nationella identiteter. Förslaget lämnar en hel del i övrigt att önska, han menar att en ren energikälla skulle fixa det.

Vi vet också att om energiproblemet ska lösas så kommer det att ske i USA. Det är det enda landet i världen där investeringar av det slaget kan fungera. Vi borde uppmuntra dem till det men också uppmuntra våra egna forskare att delta. När väl en billig och ren energikälla upptäcks är jag övertygad om att amerikanerna kommer att göra den tillgänglig i resten av världen. Jag har ännu inte sett ett övertygande alternativ till att en sådan politik lanseras av någon miljöorganisation.

Vad den rena energikällan är för något framgår inte under intervjun. Det är i vilket fall som helst inte vindkraft som Scruton anser är en låtsaslösning som förfular landskapet. Hur amerikanerna ska uppmuntras att ta fram denna nya energikälla och hur de ska kunna göra det på beställning framgår heller inte. Kanske blir man klokare om man läser hans kommande bok.

I samma nummer av Axess magasin recenserar man en bok om experter och framtidsprofetior. En av huvudpoängerna i den ska tydligen vara att de experter som är försiktiga och utgår från ett bredare material oftare har rätt än de som högmodigt utgår från en enda stor teori. Nu är förvisso Scrutons tankar i detta fall inte någon utsaga om framtiden utan snarare ett recept för densamma. Dock tycks han ha en hel del gemensamt med den senare kategorin experter i sin envishet att låta sin dogmatiska konservatism och vurmande för gemenskaper som nation och hembygd vara lösningen på problem som uppenbarligen går över både nationsgränser och kontinenter.

Roger Scruton, brittisk gentlemannafilosof.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Axess magasin, Roger Scruton, Konservatism, Förnyelsebar energi, Allmänningar.

Miljöekonomi

Jag har läst Runar Brännlunds och Bengt Kriströms Miljö ekonomi eftersom jag ville sätta mig in i vad nationalekonomisk teori har att säga om porlande bäckar, skogsgläntor och små ulliga harungar. I avdelningen nationalekonomiskt skolade herrar räddar miljön har jag tidigare läst Klas Eklunds mer nischade Vårt Klimat.

Brännlunds och Kriströms bok levererade det jag ville ha. Man avhandlar på ett pedagogiskt och systematiskt vis grunderna i miljöekonomi. Ett par kapitel handlar om hur man beräknar värdet på olika naturresurser. Det ligger nära till hands att fråga sig hur man kan sätta ett värde på sådant som biologisk mångfald eller ekosystem överhuvudtaget. Det är dock ingenting som författarna fördjupar sig i. De är ju ekonomer gubevars, självklart har allt ett monetärt värde. Och, som de också påpekar, att låta bli att sätta ett värde på något för att man finner det ovärderligt kan innebära att värdet i slutändan blir intet.

Boken är tryckt 1998 och någon ny upplaga har inte kommit. Även om jag gissar att det rör sig om ett område där det händer mycket så borde det dock inte spela någon större roll när det rör sig om såpass grundläggande insikter i de nationalekonomiska sambanden. Dock känns till exempel texterna om klimatförändringarna en aning daterade. Vidare så ler man också lite när man i en faktaruta där hotet om en annalkande resursbrist ifrågasätts redovisar tidsserier med fallande livsmedelspriser. Tidsserierna slutar 1994. De visste icke vad som komma skulle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Resurshantering, Global uppvärmning, Livsmedelsförsörjning, Miljövärdering, Biologisk mångfald.

Penisbilder mot klimatförändringar

Orden ”penisbilder” och ”kukbilder” förekommer lite då och då på denna blogg, till exempel när jag i förbifarten nämnde Mapplethorpes utställning efter mitt besök på Fotografiska museet tidigare i sommar. Det kan tyckas vara omoget att nämna den typen av avbildningar och tidigare har det kanske legat en del sanning i det. Numera har det dock ett högre syfte. Då jag har tillgång till statistik för webbplatsen och vet vilka ord personer googlar på för att komma hit kan jag bestämt säga att ordet ”penisbilder” drar hit en del folk, inom kort kommer det att vara det sökord som drar hit flest läsare.

Långt fler hittar hit genom att söka på ”penisbilder” än ”global uppvärmning” eller ”biologisk mångfald” trots att de orden förekommer betydligt oftare på bloggen. Det är tyvärr så illa ställt med världen att människorna är mer intresserade av köttet mellan en mans ben än vad vi gör mot moder jord. Det är lätt att ge upp hoppet. Dock, kanske kan man få någon som egentligen är intresserad av manslemmar att istället intressera sig för den globala uppvärmningen eller utfiskningen av haven. Det är också mitt högre syfte med språkbruket, att locka med ögongodis, kanske få dem att läsa vidare och uppmärksamma dem på miljöproblemen. Om jag så bara skulle lyckas konvertera en så har det faktiskt varit värt allt besvär.

I och för sig skulle det kunna bli tvärtom också. Den sista som bryr sig hittar hit via ”global uppvärmning” men får engagemanget riktat mot manlig fägring i de nedre regionerna istället.

Tre ståndaktiga soldater i kampen mot miljöförstöringen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Sökmotoroptimering, Opinionsbildning, Global uppvärmning, Penisbilder, Webbsökning.

Plan B

I den trasiga, bruna plastväskan jag burit med mig i tio år har jag de senaste veckorna haft ännu en bok med storslagna planer om hur världen ska räddas, nämligen Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen där han tar sig an resurshushållningen och miljöproblemen på vår jord.

Tittar man på bokens baksida ser man en bild på författaren där han ser så där Gandalfaktigt förtroendeingivande ut, som bara en grånad anglosaxisk man kan göra. Om inte den här karln vet hur vi ska fixa världsproblemen så vet nog ingen, tänkte jag innan jag gav mig i kast med bokens innehåll. Senare visade det sig att han var amerikan, men jag skulle kunna sätta de få slantar jag har undanstoppade på att han stammar från de brittiska öarna.

Brown inleder med att peka på livsmedelsbristen som tornar upp sig vid horisonten. Precis som många tidigare civilisationer kollapsat på grund av att de slagit undan benen för sin livsmedelsproduktion är det också där vi slutligen kommer att falla om vi inte gör något i tid. Brown är dock ingen undergångsprofet utan presenterar ett alternativ till att köra på som tidigare, en plan B för vår civilisation. Hans plan B har fyra huvudmål; radikalt sänka koldioxidutsläppen, stabilisera folkmängden, utradera fattigdomen samt rädda ekosystemen. Detta menar han sig kunna fixa med en budget på 187 miljarder dollar om året, blott en åttondel av världens samlade militärutgifter.

Han tar ett imponerande helhetsgrepp på resursfrågorna och miljöproblemen. Han fokuserar inte bara på klimatförändringarna även om några kapitel självklart ägnas åt problematiken. Brown lyckas också visa på hur allt hänger ihop och hur de olika problemen går in i varandra. Befolkningsökning, livsmedelsbrist, klimatförändringar, vattenförsörjningsproblem, förlust av biologisk mångfald och smutsig energiproduktion är intimt sammankopplade och tar man itu med ett problemområde hjälper det till när man ska ge sig i kast med de andra.

Brown tycks fråga sig vad man skulle göra om man hade samma befogenheter som i dataspelet Civilization, det vill säga total kontroll över samhällets olika delar. Ja, till och med större makt än så ty Browns plan B inkluderar hela världen. Angreppet sker på alla fronter, energibesparande åtgärder, omställning till förnybar energi, förändringar av städerna, omstrukturering av jordbruket samt återställande av skogar, jordmån och fiskbestånd. Vad som sägs vara politiskt möjligt tycks inte intressera honom. Han är mer intresserad av vad som bör göras än vad man tror sig kunna göra.

Brown tänker sig att hans plan B ska kunna bli verklighet genom en total mobilisering, likt den inför ett krig. Han pekar på den snabba och totala omställning USA gjorde från fredsekonomi till krigsekonomi under andra världskriget. Brown menar att den omställningen skulle kunna tjäna som exempel för hela världens övergång till ett hållbart samhälle. Han tänker sig att omstruktureringen skulle drivas fram av en allians av medvetna gräsrötter och politiska eliter. Det märks att Brown hyste ett mycket stort hopp till Obamaadministrationen när boken skrevs sommaren 2009. Ett hopp som än så länge inte infriats vilket väl tyvärr kan innebära att vi måste börja fila på plan C.

Browns bok lutad mot den bruna plastväska som jag burit med mig så länge att jag inte vet var min kropp slutar och väskan börjar.

Liknande inlägg på denna blogg: Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Biologisk mångfald, Resurshantering, Förnyelsebar energi, Livsmedelsförsörjning, Barack Obama.

Det är inte tillväxten dumbom

Jag provade dumplings häromdagen men som vanligt när jag försöker vara inne så fick jag veta att det tyvärr redan hunnit bli ute. Något som fortfarande är inne är dock tillväxtkritik och igår besökte jag därför Tillväxtforum på Kulturhuset i Stockholm i ett nytt fåfängt försök att hänga med i svängarna.

Egentligen tycker jag att det är rätt ointressant att problematisera tillväxten. Problemet är snarare att vi inte har kostnaderna för förbrukningen av naturresurserna integrerade i de ekonomiska algoritmerna. För vore så fallet skulle vi kunna vara fanatiska tillväxtdyrkare och ändå rädda planeten. Exakt hur lösningarna skulle se ut är en öppen fråga. Man kan tänka sig allt från den kanske mest genomförbara lösningen handel med utsläppsrätter till enhetliga koldioxidskatter eller möjligen den radikala lösningen att placera förvaltningen av naturresurserna hos stiftelser fria från både politikernas och företagens inflytande.

Jag får känslan av att delar av vänstern i klimatkrisen och de kollapsande ekoresurserna ser chansen till grundläggande systemkritik, bland annat i form av problematisering av tillväxten. Dock har jag aldrig hört något bra argument om varför tillväxt är ett problem i sig.

Jag hörde förhoppningar om grundläggande kulturförändringar nämnas några gånger under tillväxtforum. Kulturförändringar och systemskiften i all ära men de problem vi står inför ger oss inte tid till den typen av lösningar. Vi får helt enkelt se oss om efter inomsystemliga lösningar, var nu gränsen går mellan lösningar inom systemet och utanför det, det är givetvis en definitionsfråga.

Under Tillväxtforums inledande paneldebatt var det illustrativt när realpolitikern Allan Larsson frågade den mer idealistiske Anders Wijkman hur vi skulle kunna genomföra ett systemskifte när vi inte ens kan komma överens om små förändringar och inte fick något bra svar. För det är faktiskt där vi har själva problemet, hur vi ska komma överens på det globala planet. Just nu känns det som om den mest realistiska lösningen är att gröna utomjordingar stiger ned på jorden, riktar sina strålpistoler mot världens ledare och tvingar fram en överenskommelse.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Andra bloggar om Tillväxtforum: Effektbloggen – Bilder från Tillväxtforum, Schlaug.se – Tillväxtforum 2011.

Media: MND1, MND2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Tillväxt, Global uppvärmning, Resurshantering, Biologisk mångfald, Tillväxtforum, Nationalekonomi.

Global demokrati

Nu bär det av upp i det blå igen. Jag läst ännu en bok som avhandlar riktigt storslagna idéer, nämligen Torbjörn Tännsjös Global Democracy – The case for a world government. Som titeln antyder argumenterar Tännsjö i skriften för en världsregering. Boken är en del av projektet Gränslös demokrati som leddes av Folke Tersman. Jag har tidigare skrivit några rader om Tersmans eget bidrag, boken Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Världsregering, Global uppvärmning, Torbjörn Tännsjö, Allmänningar, Biologisk mångfald, Demokrati.

Sandlådan är min

Siten Blogipedia sammanställer enligt egen utsago fakta och åsikter från svenska bloggar. Det går rent praktiskt till så att den automatiskt registrerar textstycken från bloggar innehållande ordet ”är”. Användarna på siten Blogipedia klassificerar sedan dessa citat som positiva (gröna), neutrala (gula) eller negativa (röda) omdömen, samt eventuellt som fakta (blå). Man kan också, om man vill, klicka sig vidare till den blogg citatet är hämtat från.

Blogipedias samlade fakta om Feminismen.

Blogipedias samlade fakta om Klimathotet.

Blogipedia är dock ännu en av de hypade siter som aldrig lyfte. Googlar man på ”Blogipedia” så får man upp en del lyriska blogginlägg från starten 2009. ”Lite som Wikipedia, fast bättre”, skrev en bloggare, vilket är som att kalla en tallrik bajs för ”Lite som mat, fast bättre”. Det visade sig, föga förvånande, inte vara speciellt meningsfullt att plocka ut lösryckta citat ur sitt sammanhang och samla dem på ett ställe.

Av nyfikenhet kollade jag upp vad siten insamlat om mitt lilla krypin på nätet. På pkjonas.se finns tyvärr inga fakta att inhämta. Däremot finns det ett positivt, ett neutralt och ett negativt omdöme. Jag vet dock inte om jag tycker att citaten ger någon rättvis bild av åsikterna på min blogg, men här är de i alla fall.

Liknande inlägg på denna blogg: Min nya bloggbästis och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Blogipedia, Bloggande, Bloggosfären, Pedofili, Feminism, Global uppvärmning.

Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.

Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Allmänningar, Global uppvärmning, Kapitalism, Demokrati, Resurshantering, Kollektiva dilemman.

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).

Framtiden och jag

Häromveckan satte jag mig ner för att se hur det gick för de två olika former av tvångssparande jag är ålagd att ägna mig åt, nämligen premiepensionen och avtalspensionen. Det visade sig ha gått riktigt uselt, mitt sparande hade tappat en hel del i värde sedan sist jag kollade. Alla fonder hade gått ned under det senaste året. Min sämsta fond hade faktiskt tappat hela tjugo procent, och det alltså bara i år.

Det var dock inte helt oväntat att det skulle gå nedåt, mitt pensionssparande är nämligen en särdeles sorglig historia. Man kan undra vad det är jag satsat mina fondpengar på som går så fruktansvärt dåligt. Bananplantager på Island? Pubverksamhet i Saudiarabien? Nej, det är faktiskt något ännu hopplösare, nämligen olika typer av klimatfonder. Det innebär, mer konkret, främst förnyelsebar energi. Observera att jag inte har satsat på de lightvarianter av miljö- och etikfonder där det räcker med något luddigt eget systematiskt arbete med sådana frågor. ”Fondbolagen kan dock ha olika definitioner av hur de tar hänsyn till miljö och etik. Det innebär att urvalskriterierna skiljer sig åt mellan olika fondbolag.” stävar pensionsmyndighetens hemsida om de fonderna. Ja det tror jag det, när företag som till exempel BP finns med bland innehaven hos de fonderna.

Nej, jag har såvitt jag kan bedöma satsat på de fonder som investerar i företag som faktiskt ägnar sig åt sådant som gör skillnad när det gäller klimatförändringarna och det är väl antagligen också därför det gått så jävla dåligt. Mina satsningar på dessa fonder får närmast liknas vid någon sorts välgörenhet. Jag gör alltså som många skeptiker till förnyelsebar energi menar att vissa stater gör, nämligen skyfflar in pengar i en bransch som inte tycks bära sig under de rådande ekonomiska förutsättningarna.

Även bland dessa fonder finns det dock en del luddiga formuleringar. En av mina klimatfonder investerar bland annat i företag som är ”väl positionerade att möta de nya behov som uppstår vid förändrade klimatförhållanden”. Det skulle ju i princip kunna innebära aktier i vapenindustrin eftersom behovet av skjutattiraljer troligen kommer att öka på grund av sinande resurser och migrationsströmmar orsakade av klimatförändringarna.

Jag har alltså gått ”all in” och lagt alla ägg i samma korg, det får bära eller brista. Jag har inga andra fonder än dessa, mina sol, vind & vatten-fonder. Det strider mot alla fondexperters grundtips och kan tyckas helt vansinnigt men är egentligen fullständigt rationellt. Även om jag kanske inte tror på branschen på kort sikt så tror jag att satsningarna på en koldioxidsnål energiproduktion är nödvändig. Skulle inte världens ledare ta sig samman och genomföra de nödvändiga förändringarna kommer det nämligen inte att spela någon roll om jag har världens mest genomtänkta fondsparande. Vi kommer då att leva i en värld liknande den i Mad Max-filmerna. Civilisationen kommer att ha kollapsat och jag kommer att ha åtsittande läderbrallor, köra runt i en Volvo 240 med kanon på taket och döda för en dunk bensin och en burk hundmat. Några fondpengar kommer jag däremot inte att ha nytta av.

Skulle det däremot, mot förmodan, visa sig att man gör de nödvändiga satsningarna så kommer inte bara världen att bli räddad utan jag kommer även att få guldkant på min ålders höst. Mina till synes vansinniga fondval är alltså fullständigt rationella.

I den här framtiden kan fondpengar inte hjälpa dig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Apokalypsen, Global uppvärmning, Fondsparande, PPM, Förnyelsebar energi, Resurshantering.

Valet 2010 och jag

Ända sedan jag för första gången fick förtroendet att gå och välja vilka som ska bestämma åt mig har jag troget gått och röstat på det före detta statsbärande socialdemokratiska arbetarepartiet. Nu är det dock dags att bryta den traditionen. Jag har låtit miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet styra mitt partival. Nej, det är inte Moderaterna som ska få mitt förtroende, det är faktiskt Miljöpartiet. Jag går alltså med strömmen och kommer att bli en del av väljarflykten från Socialdemokraterna och en del av väljartillströmningen för Miljöpartiet.

Det finns dock några saker som gör att det kommer att knyta sig i magen när jag petar ned valsedlarna i kuverten imorgon. För det första är det kärnkraftsmotståndet hos de gröna. Fission är definitivt ett sätt att göra så att det kommer fram elektroner ur vägguttagen hemmavid som har sina baksidor. Något måste vi dock ha innan vi når det där fantastiska sol, vind och vatten-paradiset som vi alla längtar efter och kärnkraften är en högproducerande och koldioxidsnål källa till energi.

För det andra har de gröna en inte obetydlig falang med en avog inställning till vetenskap och beprövad erfarenhet, främst inom sjukvårdspolitiken. Är det något parti som sticker ut när det gäller vurmande för sådant som homeopati, antroposofi och elallergiker så är det just Miljöpartiet. Av den anledningen tänker jag göra en skarp markering och rösta på Socialdemokraterna i landstingsvalet. Återstår att se om Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tar notis om min lilla markering och rensar upp i partiet.

För det tredje kan de ibland vara lite så där fräckt frihetliga och till exempel inte problematisera friskolor så mycket som man skulle kunna önska.

Slutligen finns också risken att man röstar på ett parti som i händelse av en sverigedemokratisk vågmästare eventuellt kommer att agera samarbetsparti åt de borgerliga. Jag är dock redo att ta även den risken, förhoppningsvis kommer de att sälja sig dyrt och vi får i alla fall en hyfsad miljöpolitik.

Det är alltså mycket som gör att det bär mig emot att rösta på Miljöpartiet men de tveksamheterna är ändå petitesser jämfört med miljöfrågorna i allmänhet och klimatfrågan i synnerhet. Miljöfrågorna innefattar ju egentligen allt annat, tar vi inte hand om miljön, vår gemensamma resurs, kommer det i sinom tid att slå mot ekonomi, sysselsättning och andra sekundära frågor som hamnat i förgrunden i valdebatten. Miljöpartiet är de som står för de mest radikala lösningarna och de får därför min röst i riksdags- och kommunalvalet.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB, Expressen1, Expressen2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Val 2010, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Global uppvärmning, Pseudovetenskap, Kärnkraft.