Det blevo ej endast att på inhägnat område njuta av sol, bad och drinkar serverade av underbetalda mexikaner. Självklart skulle jag också bese samma sak som alla andra turister på Yucatanhalvön beser, nämligen lämningarna efter Mayafolket. Mayakulturen var under sin storhetstid kontinentens främsta med miljontals invånare. Dock, vid tiden för spanjorernas ankomst var de blott en skugga av sitt forna jag. Under några skälvande århundraden kollapsade nämligen den en gång stolta civilisationen. Saker och ting sker sällan blott av en orsak allena, sammanbrottet var komplext och hade självklart många orsaker. En av dem var dock att Mayafolket inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt.

På en blogg av grönt snitt kan det tyckas förutsägbart och bajsnödigt att vid åsynen av några stenhögar från en forntida civilisation höja ett varningens finger och hävda att detta kan en dag bli vårt öde om vi fortsätter att förbruka våra resurser på ett ohållbart sätt. Ändock, jag gör det! För hur skulle man kunna låta bli? Där står jag i ruinerna efter en civilisation som inte förmådde hantera sina resurser på ett långsiktigt hållbart sätt, inte långt från staden Cancún där vår egen civilisation vid klimatmötet 2010 misslyckades med samma sak. Visst kan det anses vara långsökt att dra sådana paralleller mellan vår moderna civilisation och ett tekniskt underlägset samt av religiöst vansinne hårt anfrätt samhälle men i grund och botten handlar det givetvis om samma problematik.

Mayacivilisationen är också ett av exemplen i Jared Diamonds bok Undergång – Civilisationernas uppgång eller fall om samhällen som fallit samman delvis beroende på miljöförstöring. Jag läste hans bok för några år sedan och inför resan till Mexiko läste jag ånyo kapitlet om Mayarikets undergång. Diamond menar att Mayafolket slog undan benen för sig själva genom att orsaka avskogning, jorderosion och försämrade matjordar. Tillsammans med andra faktorer ledde det till kollapsen.

Lämningarna från Mayafolkets storhetstid är möjligen inte de enda ruinerna. I min själ tronar möjligen ruinerna av min moral eftersom jag uppenbarligen inte tog amerikabåten till Mexiko utan det smutsiga flyget. Jag antar att man för att bli fri från synd borde klimatkompensera, vår tids motsvarighet till avlatsbrev.

Liknande inlägg på denna blogg: Tallinn och jag, om min resa till Östersjöns pärla och de tankar det väckte uti mitt sinne.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global Uppvärmning, Resurshantering, Mayafolket, Apokalypsen, Resor, Flygtrafik.

För något halvår sedan kom uppföljaren, Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro men det har inte blivit av att läsa den förrän nu. Som titeln antyder handlar den om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- och samlarliv till ett av hårt arbete och sjukdomar präglat jordbrukarliv i ett konfliktfyllt och hierarkiskt samhälle.

Även om en stor del av boken avhandlar övergången fortsätter Lasse Berg också att predika sin positiva människosyn. Jag har knappast hans förra bok i färskt minne men Berg tycks mig något försiktigare i denna bok. Jag vill minnas att han i Gryning över Kalahari: hur människan blev människa mer självsäkert marknadsförde sin syn på människans sanna natur. I sin nya bok betonar han relativt ofta att det är svårt att säga något säkert.

Utan att ha någon djupare biologisk skolning än gymnasiekurserna slår dock en provocerande tanke mig, tänk om de senaste årtusendena ändå hunnit sätta avtryck i vår natur. Kan inte en evolutionär förändring ändå komma ganska snabbt ibland? Under hårt selektionstryck kan ju förändringar ske på relativt kort tid och arter verkar förändras språngvis. När herr Berg letar efter vår sanna natur hos jägare och samlare så finns inte hela sanningen där utan vår natur är även till viss del präglad av de senaste årtusendenas jordbrukarliv. Förmågan att i vuxen ålder kunna dricka mjölk har vi ju bevisligen tillägnat oss, skulle det inte kunna finnas annat? Det som känns mest provocerande i den tanken är att sådana förändringar i människans natur inte skulle vara enhetliga världen över, precis som laktostoleransen. Jag låter mig dock lugnas av Bergs ord:

Vi är helt enkelt alldeles för lika för att det skall vara riktigt nyttigt – som en enda världsåker med bara en sorts vete. Därmed faller vi lättare offer för små klimatförändringar eller härjande farsoter.

Vi har all anledning att glädjas varje gång någon ny genetisk skillnad mellan olika folkgrupper påvisas.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 65)

Bokens intressantaste delar är nog annars Bergs spridda tankar i de avslutande kapitlen om den mänskliga naturens betydelse i vår tid. Dagis, att kollektivt ta hand om barnen, är till exempel något som verkar ligga helt i linje med vår ursprungliga tillvaro. Hos de spillror av jägar- och samlarfolk som fortfarande befolkar vår jord är barnen hela gruppens angelägenhet. I förstone inte lika sympatiskt är att stenhård jantelag och avund mot den som har mer också är något som präglar de samhällena. En tanke som slår mig när jag läser är att det på sätt och vis känns som om det moderna sosse-Sverige är i relativt god harmoni med människans sanna jag. Med påstått hård jantelag, kollektiv barnuppfostran och jämlikheten som ledstjärna är det kanske ett modernt samhälle i hyfsad samklang med vårt ursprung och natur.

Berg tar också i slutet av sin bok upp klimatförändringarna. Han menar att det oftast är när vi väl ser de skadliga effekterna av något som vi reagerar och när det gäller koldioxidutsläppen är det nog då redan för sent. Likaså finns det ingen global institution med möjlighet att agera. Berg avslutar med att varna för att alla de andra människoarterna, till exempel våra kusiner neanderthalarna, dog ut under klimatförändringar. Han avslutar effektfullt med att påpeka att huruvida vi löser problemen handlar om hur väl vi lyckas använda vår arts kanske främsta evolutionära fördel:

Vår stora fördel gentemot de andra, som var mer robusta och tycktes bättre rustade för hårda tider, var vår större förmåga till samarbete. Den hängde samman med att vi var långt bättre på att kommunicera med varandra, prata och tillsammans hitta på lösningar.

Den stora frågan är om vi nu kan snacka oss ut ur drivhuset.

(Källa: Berg, L. (2011), Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro, s. 283)

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Människans natur, Lasse Berg, Evolutionspsykologi, Global uppvärmning, Jämlikhet, Samarbete.

Miljörörelsens vänsterperspektiv, tron på internationella avtal och förlitandet på experter, borde ersättas av en politik som baseras på lokala och nationella identiteter. Vi måste börja lösa miljöproblemen på hemmaplan.

Visst är Scrutons förhållningssätt inte helt utan poänger. Man kommer att tänka på nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning om hur man framgångsrikt förvaltar allmänningar. Ett av hennes resultat är ju att det är en nackdel om gruppen som ska bruka allmänningen, till exempel ett fiskbestånd, är alltför heterogen. Antagligen är det därför enklare att bevara en allmänning om det kan lösas inom ett lokalsamhälle eller en nation.

Tyvärr är dock verkligheten oförskämd nog att ställa till problem som inte låter sig lösas inom ramen för Scrutons nationella och lokala identiteter. Främst, men långt ifrån enbart, klimatförändringarna är av sådan natur. Scruton tycks, om än ovilligt, kunna acceptera mänskligt orsakad global uppvärmning. Ovilligt gissningsvis för att hans universalrecept, de naturliga gemenskaperna och lojaliteterna som håller dem samman, inte biter på ett sådant globalt problem.

Han är dock kritisk och menar att många i hysterin kring den globala uppvärmningen ser chansen att tjäna pengar och göra karriär. Han erkänner dock att klimathotet skulle kunna vara reellt även om han hellre fokuserar på lokal miljöförstöring. Pressad att komma med en lösning på vår tids största miljöproblem kommer han dock med ett förslag till lösning utan direkt koppling till hans lokala och nationella identiteter. Förslaget lämnar en hel del i övrigt att önska, han menar att en ren energikälla skulle fixa det.

Vi vet också att om energiproblemet ska lösas så kommer det att ske i USA. Det är det enda landet i världen där investeringar av det slaget kan fungera. Vi borde uppmuntra dem till det men också uppmuntra våra egna forskare att delta. När väl en billig och ren energikälla upptäcks är jag övertygad om att amerikanerna kommer att göra den tillgänglig i resten av världen. Jag har ännu inte sett ett övertygande alternativ till att en sådan politik lanseras av någon miljöorganisation.

Vad den rena energikällan är för något framgår inte under intervjun. Det är i vilket fall som helst inte vindkraft som Scruton anser är en låtsaslösning som förfular landskapet. Hur amerikanerna ska uppmuntras att ta fram denna nya energikälla och hur de ska kunna göra det på beställning framgår heller inte. Kanske blir man klokare om man läser hans kommande bok.

I samma nummer av Axess magasin recenserar man en bok om experter och framtidsprofetior. En av huvudpoängerna i den ska tydligen vara att de experter som är försiktiga och utgår från ett bredare material oftare har rätt än de som högmodigt utgår från en enda stor teori. Nu är förvisso Scrutons tankar i detta fall inte någon utsaga om framtiden utan snarare ett recept för densamma. Dock tycks han ha en hel del gemensamt med den senare kategorin experter i sin envishet att låta sin dogmatiska konservatism och vurmande för gemenskaper som nation och hembygd vara lösningen på problem som uppenbarligen går över både nationsgränser och kontinenter.

Roger Scruton, brittisk gentlemannafilosof.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Axess magasin, Roger Scruton, Konservatism, Förnyelsebar energi, Allmänningar.

Brännlunds och Kriströms bok levererade det jag ville ha. Man avhandlar på ett pedagogiskt och systematiskt vis grunderna i miljöekonomi. Ett par kapitel handlar om hur man beräknar värdet på olika naturresurser. Det ligger nära till hands att fråga sig hur man kan sätta ett värde på sådant som biologisk mångfald eller ekosystem överhuvudtaget. Det är dock ingenting som författarna fördjupar sig i. De är ju ekonomer gubevars, självklart har allt ett monetärt värde. Och, som de också påpekar, att låta bli att sätta ett värde på något för att man finner det ovärderligt kan innebära att värdet i slutändan blir intet.

Boken är tryckt 1998 och någon ny upplaga har inte kommit. Även om jag gissar att det rör sig om ett område där det händer mycket så borde det dock inte spela någon större roll när det rör sig om såpass grundläggande insikter i de nationalekonomiska sambanden. Dock känns till exempel texterna om klimatförändringarna en aning daterade. Vidare så ler man också lite när man i en faktaruta där hotet om en annalkande resursbrist ifrågasätts redovisar tidsserier med fallande livsmedelspriser. Tidsserierna slutar 1994. De visste icke vad som komma skulle.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Nationalekonomi, Resurshantering, Global uppvärmning, Livsmedelsförsörjning, Miljövärdering, Biologisk mångfald.

Långt fler hittar hit genom att söka på ”penisbilder” än ”global uppvärmning” eller ”biologisk mångfald” trots att de orden förekommer betydligt oftare på bloggen. Det är tyvärr så illa ställt med världen att människorna är mer intresserade av köttet mellan en mans ben än vad vi gör mot moder jord. Det är lätt att ge upp hoppet. Dock, kanske kan man få någon som egentligen är intresserad av manslemmar att istället intressera sig för den globala uppvärmningen eller utfiskningen av haven. Det är också mitt högre syfte med språkbruket, att locka med ögongodis, kanske få dem att läsa vidare och uppmärksamma dem på miljöproblemen. Om jag så bara skulle lyckas konvertera en så har det faktiskt varit värt allt besvär.

I och för sig skulle det kunna bli tvärtom också. Den sista som bryr sig hittar hit via ”global uppvärmning” men får engagemanget riktat mot manlig fägring i de nedre regionerna istället.

Tre ståndaktiga soldater i kampen mot miljöförstöringen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Sökmotoroptimering, Opinionsbildning, Global uppvärmning, Penisbilder, Webbsökning.

Tittar man på bokens baksida ser man en bild på författaren där han ser så där Gandalfaktigt förtroendeingivande ut, som bara en grånad anglosaxisk man kan göra. Om inte den här karln vet hur vi ska fixa världsproblemen så vet nog ingen, tänkte jag innan jag gav mig i kast med bokens innehåll. Senare visade det sig att han var amerikan, men jag skulle kunna sätta de få slantar jag har undanstoppade på att han stammar från de brittiska öarna.

Brown inleder med att peka på livsmedelsbristen som tornar upp sig vid horisonten. Precis som många tidigare civilisationer kollapsat på grund av att de slagit undan benen för sin livsmedelsproduktion är det också där vi slutligen kommer att falla om vi inte gör något i tid. Brown är dock ingen undergångsprofet utan presenterar ett alternativ till att köra på som tidigare, en plan B för vår civilisation. Hans plan B har fyra huvudmål; radikalt sänka koldioxidutsläppen, stabilisera folkmängden, utradera fattigdomen samt rädda ekosystemen. Detta menar han sig kunna fixa med en budget på 187 miljarder dollar om året, blott en åttondel av världens samlade militärutgifter.

Han tar ett imponerande helhetsgrepp på resursfrågorna och miljöproblemen. Han fokuserar inte bara på klimatförändringarna även om några kapitel självklart ägnas åt problematiken. Brown lyckas också visa på hur allt hänger ihop och hur de olika problemen går in i varandra. Befolkningsökning, livsmedelsbrist, klimatförändringar, vattenförsörjningsproblem, förlust av biologisk mångfald och smutsig energiproduktion är intimt sammankopplade och tar man itu med ett problemområde hjälper det till när man ska ge sig i kast med de andra.

Brown tycks fråga sig vad man skulle göra om man hade samma befogenheter som i dataspelet Civilization, det vill säga total kontroll över samhällets olika delar. Ja, till och med större makt än så ty Browns plan B inkluderar hela världen. Angreppet sker på alla fronter, energibesparande åtgärder, omställning till förnybar energi, förändringar av städerna, omstrukturering av jordbruket samt återställande av skogar, jordmån och fiskbestånd. Vad som sägs vara politiskt möjligt tycks inte intressera honom. Han är mer intresserad av vad som bör göras än vad man tror sig kunna göra.

Brown tänker sig att hans plan B ska kunna bli verklighet genom en total mobilisering, likt den inför ett krig. Han pekar på den snabba och totala omställning USA gjorde från fredsekonomi till krigsekonomi under andra världskriget. Brown menar att den omställningen skulle kunna tjäna som exempel för hela världens övergång till ett hållbart samhälle. Han tänker sig att omstruktureringen skulle drivas fram av en allians av medvetna gräsrötter och politiska eliter. Det märks att Brown hyste ett mycket stort hopp till Obamaadministrationen när boken skrevs sommaren 2009. Ett hopp som än så länge inte infriats vilket väl tyvärr kan innebära att vi måste börja fila på plan C.

Browns bok lutad mot den bruna plastväska som jag burit med mig så länge att jag inte vet var min kropp slutar och väskan börjar.

Liknande inlägg på denna blogg: Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Global uppvärmning, Biologisk mångfald, Resurshantering, Förnyelsebar energi, Livsmedelsförsörjning, Barack Obama.

Egentligen tycker jag att det är rätt ointressant att problematisera tillväxten. Problemet är snarare att vi inte har kostnaderna för förbrukningen av naturresurserna integrerade i de ekonomiska algoritmerna. För vore så fallet skulle vi kunna vara fanatiska tillväxtdyrkare och ändå rädda planeten. Exakt hur lösningarna skulle se ut är en öppen fråga. Man kan tänka sig allt från den kanske mest genomförbara lösningen handel med utsläppsrätter till enhetliga koldioxidskatter eller möjligen den radikala lösningen att placera förvaltningen av naturresurserna hos stiftelser fria från både politikernas och företagens inflytande.

Jag får känslan av att delar av vänstern i klimatkrisen och de kollapsande ekoresurserna ser chansen till grundläggande systemkritik, bland annat i form av problematisering av tillväxten. Dock har jag aldrig hört något bra argument om varför tillväxt är ett problem i sig.

Jag hörde förhoppningar om grundläggande kulturförändringar nämnas några gånger under tillväxtforum. Kulturförändringar och systemskiften i all ära men de problem vi står inför ger oss inte tid till den typen av lösningar. Vi får helt enkelt se oss om efter inomsystemliga lösningar, var nu gränsen går mellan lösningar inom systemet och utanför det, det är givetvis en definitionsfråga.

Under Tillväxtforums inledande paneldebatt var det illustrativt när realpolitikern Allan Larsson frågade den mer idealistiske Anders Wijkman hur vi skulle kunna genomföra ett systemskifte när vi inte ens kan komma överens om små förändringar och inte fick något bra svar. För det är faktiskt där vi har själva problemet, hur vi ska komma överens på det globala planet. Just nu känns det som om den mest realistiska lösningen är att gröna utomjordingar stiger ned på jorden, riktar sina strålpistoler mot världens ledare och tvingar fram en överenskommelse.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatmagasinet Effekt och tillväxtkritiken

Andra bloggar om Tillväxtforum: Effektbloggen – Bilder från Tillväxtforum, Schlaug.se – Tillväxtforum 2011.

Media: MND1, MND2.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Tillväxt, Global uppvärmning, Resurshantering, Biologisk mångfald, Tillväxtforum, Nationalekonomi.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Världsregering, Global uppvärmning, Torbjörn Tännsjö, Allmänningar, Biologisk mångfald, Demokrati.

Blogipedias samlade fakta om Feminismen.

Blogipedias samlade fakta om Klimathotet.

Blogipedia är dock ännu en av de hypade siter som aldrig lyfte. Googlar man på ”Blogipedia” så får man upp en del lyriska blogginlägg från starten 2009. ”Lite som Wikipedia, fast bättre”, skrev en bloggare, vilket är som att kalla en tallrik bajs för ”Lite som mat, fast bättre”. Det visade sig, föga förvånande, inte vara speciellt meningsfullt att plocka ut lösryckta citat ur sitt sammanhang och samla dem på ett ställe.

Av nyfikenhet kollade jag upp vad siten insamlat om mitt lilla krypin på nätet. På pkjonas.se finns tyvärr inga fakta att inhämta. Däremot finns det ett positivt, ett neutralt och ett negativt omdöme. Jag vet dock inte om jag tycker att citaten ger någon rättvis bild av åsikterna på min blogg, men här är de i alla fall.

Liknande inlägg på denna blogg: Min nya bloggbästis och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Blogipedia, Bloggande, Bloggosfären, Pedofili, Feminism, Global uppvärmning.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.

Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Allmänningar, Global uppvärmning, Kapitalism, Demokrati, Resurshantering, Kollektiva dilemman.

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).