Filosofi – PKJonas

Hur kan sparvar kontrollera en uggla?

Nick Bostroms Superintelligens: vägar, faror, strategier lär vara boken man måste läsa när det gäller existentiella risker med artificiell superintelligens. Man skulle kunna hävda att scenarier med artificiell intelligens som löper amok är science fiction-fantasier som, om de någonsin kommer att bli en verklig risk, ligger långt in i framtiden. Det vet vi dock egentligen inte så mycket om, och även om det skulle vara så att det inte är något som kommer att bli aktuellt de närmaste hundra åren så är det högst rimligt att ta frågan på allvar och börja fundera över den redan nu.

Blogginläggets rubrik syftar på en kort oavslutad fabel som Bostrom inleder sin bok med. Fabeln handlar om några sparvar som kommer på att det skulle vara förträffligt om de hade en uggla som kunde ta hand om dem, bygga deras bon och skydda dem mot faror. De inleder därför försök att införskaffa ett uggleägg eller en liten uggleunge. En vresig gammal sparv invänder dock att innan man skaffar sig en uggla bör man säkerställa att man faktiskt kan kontrollera den. Kontrollproblemet är också centralt i Bostroms bok. Hur ska sparvarna (mänskligheten) kunna kontrollera ugglan (den artificiella superintelligensen som vi nog en dag, högst oklart när, kommer att skapa)?

Bostrom argumenterar övertygande för att när vi väl får artificiell superintelligens kan det komma att ske mycket snabbt, närmast explosionsartat, när vår skapelse väl kan börjar använda sina resurser för att förbättra sig själv. Och när den artificiella superintelligensen väl fått övertaget talar det mesta för att den kommer att vara en ohotad hegemon som med lätthet kommer att kunna göra sig av med mänskligheten om den så önskar, vilket den skulle om vi på något sätt står i vägen för dess slutmål. Och stå i vägen för dess slutmål skulle vi göra även om det rör sig om så banala saker som att räkna ut decimalerna i pi eller tillverka så många gem som möjligt. Mänskligheten upptar ju bland annat resurser som skulle kunna användas för att skapa mer beräkningskraft eller tillverka fler gem. Att försöka få in mänsklighetens välgång i superintelligensens slutmål är heller inte det lättaste, ty slutmålen kan lätt perverteras. Ett slutmål att göra mänskligheten lycklig kan exempelvis resultera i att superintelligensen helt enkelt planterar elektroder i människornas lustcentrum.

När det gäller kontrollproblemet föreslår Bostrom en rad åtgärder, av vilka alla har sina nackdelar och svaga punkter. Och om simpla människor kan se möjliga vägar förbi säkerhetsåtgärderna, vad ska då inte en vida överlägsen superintelligent artificiell intelligens kunna göra? Kanske är nyckeln att reducera riskerna genom designval, såsom att istället för att skapa en agent låta superintelligensen vara någon form av orakel som enbart besvarar frågor eller endast fungera som ett verktyg för oss människor. Det är dock inte så enkelt som man först skulle kunna tro och de olika designvalen är i slutändan inte skarpt avgränsade mot varandra.

Det går inte att komma ifrån att superintelligensen på något vis måste laddas med värden vilket kommer att vara en mycket stor utmaning. Det går knappast att skriva ned värdena i datakod utan värden är något den artificiella intelligensen troligen först kan omfamna fullt ut när den tagit språnget ikapp och förbi människan, och då kan det mycket väl vara för sent att ändra på något eftersom den artificiella intelligensen sannolikt kommer att motsätta sig att man ändrar på dess slutmål. Bostrom diskuterar i boken ett antal olika metoder för värdeladdning, men precis som med säkerhetsåtgärderna har var och en av dem sina möjliga baksidor och svagheter.

Skulle man lyckas lösa värdeladdningsproblemet så återstår frågan vilka värden den artificiella superintelligensen bör laddas med. Man kan ju leka med tanken att värdeladdningen av superintelligensen hade skett i någon tidsepok när man hade helt andra värderingar än nu för att inse att vår moraluppfattning av framtida människor nog kommer att anses vara förkastlig i vissa avseenden. Kanske är lösningen att ge den artificiella intelligensen slutmålet att förverkliga vår koherenta extrapolerade vilja, vår vilja såsom den skulle komma till uttryck hos en idealiserad version av mänskligheten.

Det finns många anledningar till att det är viktigt att börja fundera över implementationen av artificiell superintelligens så tidigt som möjligt. Även om skapandet av en artificiell superintelligens skapar en existentiell risk så minskar den samtidigt andra risker markant. Dock kan vissa teknologier kanske göra att vi har större möjligheter att minimera riskerna med superintelligensen och det skulle därför vara önskvärt att vi anammade dem först. Det kan därför vara avgörande i vilken ordning nya teknologier utvecklas av mänskligheten.

I bokens sista kapitel argumenterar Bostrom slutligen för att vi bör förbereda oss genom att förbättra vår strategiska analys och bygga upp kapacitet för att möta det som måste anses vara mänsklighetens mest betydelsefulla utmaning, där vi antingen förgörs av vår skapelse eller går en lysande framtid till mötes.

       

       

Böcker i backspegeln

Jag har ju skrivit om en del böcker på bloggen och tänkte att det återigen var dags att lista dem alla. Så gott det går har jag försökt tussa ihop böckerna i några olika kategorier.

I kategorin böcker skrivna av författare i otakt med verkligheten har jag läst en hel del. Som en del av min bloggserie om brasilianske healern John of God och hans verksamhet läste jag två böcker skrivna av svenskar som arrangerar resor till honom, nämligen Anita Ekbergs Vad är healing och hur kan det fungera? och Ulla Alvarsdotters Min väg till högre frekvenser. Det är dock bara den tidigare som främst handlar om de påstådda miraklen hos John of God. I den senare får man läsa om en hel del annat också eftersom temat är författarinnans andliga utveckling och händelserna hos John of God är bara en del av den processen. Även i de två skrifterna Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer av Ivan Troëng pläderas för kvacksalverimetoder. I skärningspunkten mellan pseudovetenskap och religion har vi ju scientologin. Avhoppade scientologen Stefan Tunedals bok De hånfulla handlar om hans brytning med den ökända sekten. Det intressanta och motsägelsefulla är dock att trots att Tunedal tagit avstånd från scientologikyrkan så har han inte förkastat deras idéer. På Livets Ords europakonferens har jag införskaffat två böcker; Himlen är mycket mer än du kan föreställa dig i vilken man intervjuar personer som varit på besök i himmelriket och När anden verkar – Om profetiska bilder och manifestationer. Konspirationsteoretikern Mats Sederholm berättar i Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld om vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande likt Sederholm själv.

Det har också blivit några böcker från yttersta högerkanten. Två av dem har varit skönlitterära. Turners dagböcker, den svenska översättningen av den nynazistiska blodiga fantasin Turner diaries, handlar om hur amerikanska nynazister inleder ett raskrig. Det andra skönlitterära alstret, Dit älgarna inte längre går av Jimmy Windeskog, är en betydligt mindre blodig historia. Författaren var vid tiden för utgivningen bara sverigedemokrat men han skulle så småningom komma att visa sig vara alltför radikal för partiet. I icke skönlitterära, men självklart fortfarande verklighetsfrånvända, Bakom Kommunismen redogör författaren för konspirationsteorin om kommunismen som en del av en judisk plan. Jag har också läst lite om högerextremismens vetenskapliga underbyggnad, rasbiologin. I Dalarnas hembygdsboks upplagor från 30-talet fanns i varje års upplaga ett kapitel av rasbiologen Bertil Lundman där denne berättade om sina folktypsundersökningar i Dalarna. Efter Anders Behring Breiviks terrorattentat tittade jag på hans vansinnesmanifest 2083 – A European Declaration of Independence. Jag måste dock erkänna att jag långtifrån läste alla femtonhundra sidor utan bara gjorde nedslag på vissa ställen.

På temat sexualitet och reproduktion har jag bland annat läst Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan i vilken Kajsa Ekis Ekman granskar argumentationen för prostitutions- och surrogatmödraskapsindustrin. Jag har också läst puritanen Sylvanus Stalls Hvad en gosse bör veta från tiden kring förrförra sekelskiftet. Boken riktar sig till unga gossar och är främst till för att avhålla dem från att onanera och därmed missbruka den av gud givna könslemmen. Vidare har jag tittat på Dick Wases Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid. Jag läste förvisso inte hela boken utan bara det kapitel som handlade om pedofili. Det är dock där bokens tyngdpunkt ligger. Om Sylvanus Stalls problem är att han är alltför snar med att vilja inskränka friheten att få leva ut sina sexuella begär så är Dick Wases problem det motsatta. Den extreme sexliberalen Wase vill knappt ha några restriktioner alls, inte ens om det inkräktar på andras frihet eller inbegriper personer som knappast är tillräckligt gamla för att lämna sitt medgivande till några sexuella aktiviteter.

Det har också blivit några receptböcker som beskriver hur man ska tackla sådant som miljöförstöring, klimatförändringar och energikris. I filosofen Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat föreslås en världsregering för att ge oss möjligheten att ta itu med den globala uppvärmningen. Torbjörn Tännsjö, också filosof, pläderar i Global Democracy – The case for a world government även han för en världsregering. Den boken är dock bredare och det handlar långtifrån bara om att komma tillrätta med klimatförändringarna. I boken Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen drar Lester R. Brown upp riktlinjerna för en mobilisering av samhällets resurser för att lösa bland annat miljö-, befolknings- och klimatkris. Den föreslagna mobiliseringen är total och liknar den inför ett krig. I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons tänks det verkligen utanför boxen och författaren drar upp riktlinjerna för en helt ny typ av institutioner satta att bevara våra allmänningar. Mer jordnära och genomförbara lösningar på klimatförändringar, miljöförstöring och naturresursproblem går man igenom i Miljöekonomi av två svenska nationalekonomer.

På temat mänsklighetens utveckling har jag bland annat läst Lasse Bergs trilogi. De två senaste av hans böcker har jag skrivit om på bloggen; Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro om hur människan övergick från en jägar- och samlartillvaro till en på många sätt mer problemfylld jordbrukartillvaro och Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet om vad de senaste 50 årens utveckling betytt för det stora folkflertalet. Vad gäller mänsklighetens framtida utveckling har jag läst antologin H± Transhumanism and its critics i vilken både företrädare för transhumanismen och dess kritiker får komma till tals.

I kategorin filosofisk materialism har jag läst Michel Onfrays Antikens visdomar som är första delen i dennes bokserie Filosofins mothistoria i vilken han vill lyfta fram filosofer som haft blicken fäst på denna värld snarare än utanför den. Jag har också läst filosofen Peter Singers Marx – a very short introduction, en introduktion till en av de mest inflytelserika tänkarna genom tiderna.

I avdelningen fult tecknade serier från vänster har jag läst Sara Granérs All I want for christmas is planekonomi och Pontus Lundkvists Full sysselsättning.

På temat att låta förgrämdhet och hat helt ta över ens person har jag läst Pär Lagerkvists skönlitterära klassiker Dvärgen och Karl Sundbloms av allt att döma till stor del självbiografiska bok I detta bögfeministiska ”Saudiarabien”, en bitter uppgörelse med personer i författarens omgivning som denne i många år gått och retat sig på.

Till sist, i den mycket smala kategorin före detta regiassistenter som skriver om kontakterna mellan Sverige och Nordkorea har jag läst blott en bok, Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Högerextremism, Filosofi, Resurshantering, Konspirationsteorier, Pseudovetenskap.

       

       

Transhumanismen och dess kritiker

Som alla andra moderna pappor är jag numera hemma med min lille gosse om dagarna. På de flesta sätt är väl vår vardag som andras med sysslor såsom blöjbyten och barnvagnspromenader. Vi har dock, i alla fall för ett slag, valt att vända de öppna förskolorna ryggen då vi funnit att de med sina infantila sånger om spindlar i regnoväder och andra tramsigheter blott avspegla samtidens enfald. Istället har jag och min pojke fäst blicken vid horisonten och fördjupat oss i en framåtblickande idéströmning som andas science fiction, nämligen transhumanismen. Kortfattat kan man säga att transhumanisterna menar att vi både kan och bör använda olika teknologier, exempelvis genteknik och informationsteknologi, för att förbättra oss människor fysiskt, intellektuellt och psykiskt samt för att förlänga våra liv.

Vi har valt att inleda vårt utforskande av transhumanismen med antologin H± Transhumanism and its critics som jag funnit via en recension på bloggen Häggström hävdar. Som namnet antyder så låter man i boken inte bara ideologins förespråkare komma till tals, utan även dess kritiker.

Då jag är lite intresserad av konspirationsteorier så är det faktiskt främst i det sammanhanget jag tidigare kommit i kontakt med transhumanismen. Den grupp av människor som ser konspirationer i allt brukar nämligen ofta mena att även transhumanismen är en del i den stora planen att förslava mänskligheten. Det är dock inte den sortens kritiker som kommer till tals i H± Transhumanism and its critics utan det är personer med lite olika bakgrund; såsom filosofer, teologer och sociologer.

Ett genomgående problem i texterna som kritiserar transhumanismen, och för all del i viss utsträckning i de som försvarar den, är att det är att det är ganska svårt att säga exakt vad transhumanismen står för. Det gäller väl i och för sig alla idéströmningar men det torde särskilt gälla en färsk sådan som transhumanismen, en ideologi som kanske ännu inte funnit sina former.

I en text argumenterar filosofen Mark Walker för att transhumanismen och skapandet av en ny sorts människor som är smartare, lever längre och är mer moraliska är det bästa valet. De människorna står nämligen bäst rustade att tackla de utmaningar vi står inför och det är faktiskt mer riskabelt att inte genomföra den förändringen av mänskligheten än att så göra. När jag läser hans text kan jag dock inte låta bli att tänka en kritisk tanke. Låt oss säga att vi hade möjlighet att öppna en stjärnport ur vilken det skulle komma invaderande utomjordingar som liknade oss men var smartare, mer långlivade och mer moraliska. Skulle verkligen Walker även se en sådan invasion som önskvärd och öppna stjärnporten? Måhända är tankeexperimentet med en invasion orättvist på grund av de krigiska antydningarna men utfallet blir ju trots allt detsamma.

Ett annat problem med transhumanismens genomförande som bara bemöts i förbifarten i en text av transhumanisten Nick Bostrom är att det ju ofta förefaller oundvikligt att nästa generation med barn vid någon tidpunkt programmeras genetiskt snarare än att man avlar fram dem naturligt och låter dem delta i det genetiska lotteriet. Bostrom skriver:

if the alternative to parental choice in determining the basic capacities of new people is entrusting the child´s welfare to nature, that is, blind chance, then the decision should be easy. Had Mother Nature been a real parent, she would have been in jail for child abuse and murder. And transhumanists can accept, of course, that just as society may in exceptional circumstances override parental autonomy, such as in cases of neglect or abuse, so do too may society-imposed regulations to protect the child-to-be from genuinely harmful genetic interventions – but not because they represent choice rather than chance.

(G.R. Hansell, W. Grassie, N Bostrom m fl (2011), H± Transhumanism and its critics, s. 63)

Är dock inte det genetiska lotteri vi idag ”utsätter” barnen för egentligen ett förhållandevis förutsägbart lotteri? Det är ju ändå ett lotteri som pågått i miljarder år och i vilket vi trots allt inte riskerar några större obehagliga överraskningar.

Avslutningsvis kan man konstatera att transhumanisternas texter i antologin överlag är mer stringenta och tydliga än kritikernas men man kan inte låta bli att undra hur det skall gå om transhumanisternas högtflygande idéer en dag får möta den komplexa och svårförutsägbara verkligheten.

Transhumanism & its critics

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Transhumanism, Filosofi, Ideologi, Moralfilosofi, Konspirationsteorier, Barn.

       

       

Karl Marx – snabbversionen

Jag har aldrig uppskattat att läsa originaltexter av gamla tänkare. Texterna är ofta färgade av sin tid och hopplöst pratiga. Bättre då att läsa en kondenserad sammanfattning av någon kunnig som förmår fokusera på det väsentliga. När jag kände ett behov av att fräscha upp min Marx så blev det alltså inte Das Kapital i original utan istället Marx – A very short introduction av den australiske filosofen Peter Singer, världens motsvarighet till Torbjörn Tännsjö.

Singer har på blott 100 sidor försökt sammanfatta Marx tänkande, perfekt för den stressade revolutionären som har svårt att få livspusslet att gå ihop. Det går undan, men det är väl också själva poängen. Trots det begränsade antalet sidor redogör Singer pedagogiskt för hur Karl Marx fogar samman bitarna en och en till den marxistiska världsbilden, via arvet från Hegel och Feuerbach genom proletariatets, ekonomins, mervärdets och alienationens roller till det kommunistiska drömsamhället.

De allra intressantaste bitarna i boken är nog dock de där Singer frågar sig huruvida Marx tankar på något sätt fortfarande kan anses vara fruktbara. Efter att ha konstaterat att Marx hade fel på en rad punkter om kapitalismens natur och framtida utveckling skriver Singer:

Does this mean that the central theses of Capital are simply mistaken, and that the work is just another piece of crackpot economics – as we might have expected from a German philosopher meddling in a field in which he has not been trained? If this view seems at all plausible, Marx himself, with his emphasis on the scientific nature of his discovery, must bear the blame. It would be better to regard Capital, not as the work of ’a minor post-Ricardian’ (as a leading contemporary economist has appraised Marx as an economist) but as the work of a critic of capitalist society. Marx wanted to expose the deficiencies of classical economics in order to expose the deficiencies of capitalism. He wanted to show why the enormous increase in productivity brought about by the industrial revolution had made the great majority of human beings worse of than before. He wanted to reveal how the old relationships of master and slave, lord and serf, survived under the cloak of freedom of contract. His answer to these questions was the doctrine of surplus-value. As an economic doctrine it does not stand up to scientific probing. Marx’s economic theories are not a scientific account of the nature and extent of exploitation under capitalism. They nevertheless offer a vivid picture of an uncontrolled society in which the productive workers unconsciously create the instruments of their own oppression. It is a picture of human alienation, writ large as the dominance of past labour, or capital, over living labour. The value of the picture lies in its capacity to lead us to see its subject in a radically new way. It is a work of art, of philosophical reflection and of social polemic, all in one, and it has the merits and the defects of all three of these forms of writing. It is a painting of capitalism, not a photograph.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 76-77)

Värda att citera är också Singers avslutande ord om hur det gått när Marx teorier omsatts i praktik. Först redogör han dock för hur Marx avfärdar kritik från den samtida Bakunin som varnar för att Marx tillämpade idéer kommer att innebära ett fåtalsvälde. Därefter avslutar Singer:

The tragedy of Marxism is that a century after Marx wrote these words, our experience of the rule of workers in several different countries bears out Bakunin’s objections, rather than Marx’s replies. Marx saw that capitalism is a wasteful, irrational system, a system which controls us when we should be controlling it. That insight is still valid; but we can now see that the construction of a free and equal society is a more difficult task than Marx realized.

(Singer, P. (1980), Marx – A very short introduction, s. 99-100)

Marx

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Karl Marx, Kommunism, Filosofi, Marxism, Ideologi, Nationalekonomi.

       

       

Bokrecensioner i retrospektiv

Jag har här på bloggen skrivit om ett antal böcker sedan starten. Tänkte därför att det var dags för en liten återblick och att lista dem alla.

I kategorin böcker där man kommer med förslag för att åtgärda vår civilisations bristfälliga institutioner och otillräckliga ekonomiska incitament för att hantera resursbrist och miljöproblem finner vi fem böcker där man visar vägen framåt.

Folke Tersmans Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat handlar specifikt om hur vi ska tackla klimatförändringarna. Angreppssättet är filosofens och lösningen är storslagen, en världsregering som kan lösa de kollektiva dilemman som orsakar klimatförändringarna.

Ännu en filosof, Torbjörn Tännsjö, argumenterar i Global Democracy – The case for a world government för samma lösning. Tännsjö har dock ett bredare perspektiv, han menar att en världsregering skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön.

I Peter Barnes Capitalism 3.0 – A guide to reclaiming the commons föreslås en annan lösning. Författaren vill ha en tredje sektor bredvid staten och det privata, en allmänningarnas sektor med institutioner som har till uppgift att bevara de allmänningar av olika slag som vi är så beroende av.

I Lester R. Browns Plan B 4.0 – Uppdrag rädda civilisationen dras riktlinjerna upp för en total mobilisering av samhället för att lösa miljö- och resursproblemen.

De två miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström går i Miljöekonomi igenom grunderna i, just det, miljöekonomi.

I den breda kategorin böcker där författaren borde försöka bli bättre kompis med verkligheten finner vi några böcker där de tre författarna måhända har ringa gemensamt i övrigt.

I Det enda rätta – Om att kämpa för sanningen i en förljugen värld av Mats Sederholm målas en konspiratorisk världsbild upp och man får en beskrivning av vårt korrupta samhälles månghövdade försvar mot oliktänkande och sanningssägare. Vem som i slutändan drar i trådarna är dock inte helt klart.

I Bakom Kommunismen av Frank L. Britton är det däremot uttalat vem som konspirerar mot resten av mänskligheten, det är tydligen den förhatlige juden. Gillar du böcker där man räknar upp judar så gillar du den här boken.

Ivan Troëngs skrifter Magnetterapins grunder och Magnetism ett bra medel mot cancer är båda skrämmande stycken medicinsk pseudovetenskap där författaren tror sig kunna bota det mesta med sina magneter.

I kategorin övrigt har vi slutligen fyra böcker.

Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, Kajsa Ekis Ekmans dissektion av argumentationen för Surrogatmödraskaps- och Prostitutionsindustrin, är ett finfint stycke bitsk argumentationsanalys.

Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro handlar om hur vår art gick från ett relativt idylliskt jägar- & samlarliv till en på många vis hårdare jordbrukartillvaro.

I den franske filosofen Michel Onfrays bok Antikens visdomar lyfts förment bortglömda materialistiska och hedonistiska filosofer fram ur filosofihistoriens dunkel.

Ambassaden i paradiset – Sveriges unika relation till Nordkorea av Lovisa Lamm handlar om de förvånansvärt livliga kontakterna mellan vårt avlånga land och världens kanske mest bisarra diktatur.

Nästa bokrecension som jag filar på just nu är What money can’t buy – The moral limits of markets av Michael J. Sandel. Vad jag ska läsa därefter har jag dock inte bestämt mig för. Det är flera böcker hemma i bokhyllan som längtar efter att bli lästa. Why Cooperate? – The incentive to supply global public goods av Scott Barrett är en bok som legat på ”att läsa-listan” ett bra tag. Den handlar tydligen om hur man ska gå tillväga för att kunna producera globala kollektiva varor av olika slag. En annan bok som legat och samlat damm alldeles för länge är Utsläpp och rättvisa – Redogörelser för klimatsäkra, rättvisa och effektiva utsläppsminskningar av Rikard Warlenius. Dessutom har jag från hatpropagandahyllan länge tänkt läsa David Dukes antisemitiska manifest Den judiska rasismen. Vilken det blir återstår att se.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Konspirationsteorier, Resurshantering, Världsregering, Filosofi, Kollektiva dilemman.

       

       

Antik klokskap i sanden

Jag har haft semester och det kändes då passande att läsa Antikens visdomar, första delen i hedonisten och ateisten Michel Onfrays serie Filosofins mothistoria i vilken han försöker sig på en alternativ filosofisk historieskrivning. Han vill lyfta fram de undanskuffade filosofer som inte trott på idévärldar, himlar och straffande gudar; de som intresserat sig för sinnevärlden och sinnevärlden allena. Under antiken, som behandlas i den första delen, har de kristna ännu inte hunnit skaffa sig makt över tanken. Det saknas dock inte motståndare som har blicken fäst utanför den verkliga världen, den förhatlige Platon framförallt.

Jag har tidigare läst Onfrays Handbok för ateister så jag var bekant med hans materialistiska, hedonistiska och ateistiska världsbild. Språket är målande och spirituellt på franskt vis. Man kan dock undra om de filosofer Onfray vill uppvärdera numera är så undanträngda som den gode fransmannen vill mena. En gymnasist som läser den grundläggande filosofikursen borde med största sannolikhet komma i kontakt med både Demokritos och Epikuros, två av de ”förbigådda” filosofer Onfray tar upp i sin bok. Att de var undanskuffade när Europa var täckt av kristendomens mörka filt råder det förvisso ingen tvekan om.

När jag läser om de antika hedonisternas ideal, ofta ett liv fyllt av förhållandevis enkla nöjen i jämlik samvaro med andra, kommer jag för övrigt att tänka på Lasse Bergs måhända något idealiserade beskrivningar av människans ursprungliga tillvaro.

Den filosofi som de antika hedonisterna med Epikuros i spetsen står för tycks mig dock i de flesta fall vara påfallande introvert och inte ha alltför mycket att säga om hur vi ska ta hand om våra gemensamma angelägenheter. För de flesta av Onfrays husgudar i denna bok verkar tyvärr idealet vara att dra sig undan från världen för att finna sin lycka. Hur skulle världen bliva om alla drog sig undan från den, kan man fråga sig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Filosofi, Hedonism, Ateism, Platon, Epikuros, Kristendom.

       

       

Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig?

Ute skiner solen men jag har knappt sett något av den på hela helgen. En elak halsinfektion vägrar tyvärr ge med sig. Den biologiska mångfalden i min hals skulle kunna vara en livsform fattigare kan jag faktiskt tycka.

Detta för oss osökt in på värdet av biologisk mångfald. Tillmäter vi biologisk mångfald ett värde i sig? Nja, inte ens bland de som hör hemma i den gröna ideologiska myllan brukar så många framhärda i det. Om man ser någon ta upp värdet av biologisk mångfald brukar det oftast sluta med att de pekar på hur viktig den biologiska mångfalden är för människans egen skull. Och jag håller med, egentligen är inte frågan så intressant. Det spelar ingen roll om vi tillmäter den biologiska mångfalden ett värde i sig eftersom vi har så stor nytta av de ekosystemtjänster som förutsätter biologisk mångfald för sin fortlevnad. Vi har helt enkelt ett egenintresse av att bevara den biologiska mångfalden.

Man kan dock göra ett litet tankeexperiment som min hjärna gav till mig en gång när en person menade att få tillmätte biologisk mångfald ett värde i sig. Man skulle kunna föreställa sig två universum med en viktig skillnad, i det ena finns några planeter fulla av liv. Inga medvetna varelser dock, och evolutionen på planeterna har gått in i trista återvändsgränder så något medvetet liv kommer aldrig att kunna uppstå. Vilket universum skulle man föredra? Jag tror att de flesta skulle välja det universum som har planeterna fulla med liv trots att de aldrig kommer att beträdas av en medveten varelse och det antyder att vi faktiskt ändå tillmäter biologisk mångfald ett värde i sig.

Ett motargument skulle kunna vara att många av oss faktiskt skulle föredra ett universum med några döda, karga planeter fulla med Björn Ranelid-statyer i olika storleker framför ett utan dessa planeter, så det är kanske mångfald vi uppskattar snarare än biologisk mångfald. Men jag är ganska förvissad om att så gott som alla ändå skulle värdera planeterna fulla med liv högre än de karga Björn Ranelid-planeterna om de fick välja. Så i slutändan är biologisk mångfald något som vi tillmäter ett värde i sig i alla fall.

Därmed inte sagt att den biologiska mångfaldens egenvärde alltid, eller ens ofta, övertrumfar andra värden. Jag skulle till exempel se många anledningar till att den i inledningen nämnda biologiska mångfalden i min hals fick ge vika för andra värden.

Andra bloggar om värdet av biologisk mångfald: Nyfiken Grön miljöekonomer blogg – Poängen med biologisk mångfald, Staffans blogg – Biologisk mångfald.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Biologisk mångfald, Björn Ranelid, Tankeexperiment, Filosofi, Grön ideologi, Ideologi.