Film – PKJonas

Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

       

       

Uppsala Filmstudio hösten 2014

Det blev tyvärr inte att se så många filmer på Uppsala Filmstudio denna säsong och de få jag såg hörde heller inte till de filmer i programmet jag allrahelst ville se. Jag såg blott de som livspusslet och dagisbacillerna tillät mig att se.

Den första film jag gick för att se var Det våras för Frankenstein, en Mel Brooks-klassiker från 1974. Nu vill jag verkligen inte sätta näsan i vädret men humorn i filmen kändes tyvärr ganska daterad. Precis som datorerna från 70-talet står sig rätt slätt idag gör också många av skämten från samma årtionde det. (Betyg 3/5)

Nästa film, Flickan från tredje raden, är en saga om en ring men den utspelar sig i 40-talets Stockholm och inte i Tolkiens Middle Earth. Det finns heller inga hobbitar, orcher eller alver i filmen. Huvudpersonerna är istället den svenska huvudstadens kulturarbetare, societet och borgerskap. Aragorn är vidare utbytt mot en bedragen man spelad av Sigge Fürst. Filmen har nog egentligen inte mer gemensamt med Sagan om ringen än att en ring står i handlingens centrum. (Betyg 3/5)

Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget utspelar sig i Norrlands inland på 1800-talet. Stellan Skarsgård har rollen som en slemmig handelsman som snärjer människorna runtomkring honom i krediter. Kvinnorna i hushållen som inte har pengar nog för att kunna betala tillbaka får istället betala handelsmannen in natura. Annie Lööf borde uppskatta detta förfarande då det ju är ett exempel på hur civilsamhället kan lösa problem med armod, fattigdom och sexuell nöd. Man skulle också kunna se filmen som en 1800-talsversion av TV3:s Lyxfällan. En fiol är dock det allra lyxigaste som införskaffas på kredit. (Betyg 4/5)

Purfärska filmen Her utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Joaquin Phoenix spelar en man som blir kär i sitt nya, med artificiell intelligens utrustade, operativsystem. Förutom artificiell intelligens och kärlek berör filmen bland annat sådant som livets föränderlighet samt gränserna mellan äkta och konstgjort. (Betyg 4/5)

Film

Tidigare inlägg om Uppsala Filmstudio:
Hösten 2013 avnjöt jag fyra filmer, däribland Den gröna cykeln, regisserad av något så ovanligt som en kvinnlig saudisk regissör.
Första halvan av årets vårsäsong såg jag science fiction-dystopin Never let me go, kritikerrosade Turinhästen, stumfilmsklassikern Sista skrattet och queerfilmen Laurence Anyways.
Under vårsäsongens andra halva såg jag den på Slas verk baserade På palmblad och rosor, hårdkokta westernfilmen Harmonica – En hämnare, Storstadshamn med Marlon Brando i huvudrollen samt 50-talsklassikern Flugan

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, Ekonomisk liberalism, Science fiction, Kärlek, Artificiell intelligens.

       

       

Fulltid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Det har blivit dags att summera andra halvan av Uppsala Filmstudios vårprogram, första halvan skrev jag ju om i slutet av mars. Precis som under den tidigare delen hann jag under den senare med att se fyra av de filmer som bjöds.

På palmblad och rosor är en filmatisering från 1976 av Slas roman med samma namn. Det är 70-tal, det är lite naket men framförallt är det Janne ”Loffe” Carlsson som far ut i långa absurda existentiella monologer. Handlingen kretsar kring en gammal lam tant som ”Loffes” karaktär hittar i en stuga i skogen. Stundtals känns det som stor film men lite störande är samtidigt några episoder som verkar vara inlagda för att roa men närmast andas pilsnerfilm. I slutändan får dock Slasmonologerna, omisskännliga för den som vuxit upp med statstelevisionens barnprogram, fälla avgörandet och betyget blir därför en fyra. (Betyg 4/5)

Ett av säsongens teman var westernfilmer. Det blev dock bara en sådan för min del, Harmonica – En hämnare, en klassiker från slutet av 60-talet. Filmen är den typ av western där männen är hårda som flinta och eventuella kvinnliga karaktärer är prostituerade. Harmonica – En hämnare fixar knappast bechdeltestet. Filmen är dock mycket välgjord med vackert foto ackompanjerat av Ennio Morricones särpräglade musik. (Betyg 4/5)

Man skulle nästan kunna tro att filmen Storstadshamn från 1954 med Marlon Brando i huvudrollen fått sitt manus skrivet av Uppsalas mörkblått borgerliga studentförening Heimdal. I filmen är facket en maffiaorganisation som belönar de som lyder dem med jobb där de inte behöver göra något och de goda människorna är kyrkans folk. (Betyg 3/5)

När det gäller Flugan, en annan klassiker från 50-talet i vilken en vetenskapsman råkar förvandla sig till delvis fluga, skulle man om man vill fortsätta spekulera i konspirationer kunna mena sig se att den amerikanska kristna högern haft ett finger med i spelet. Filmen handlar nämligen om hur vetenskaplig strävan kan vara destruktivt och farligt. Kanske är det lite långsökt, men vidare skulle man i filmen också kunna finna en kritik av gränsöverskridande och förvirrande mellanformer, såsom den österrikiska schlagervinnaren häromsistens. (Betyg 4/5)

Slottsbiografen exteriör

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, Genus, Science Fiction, Slas, Konspirationsteorier.

       

       

Halvtid för Uppsala Filmstudio våren 2014

Jag har ju efter en tids bortavaro gjort comeback på Uppsala Filmstudio som på torsdagar visar kvalitetsfilm av olika slag. Tyvärr har det denna säsong inte blivit att gå på så många filmer som jag tänkt mig. Trots att man är halvvägs in i vårens program har det bara blivit fyra filmer för min del. Här följer dock några ord om var och en av dem.

Vårens första film, Never let me go, utspelar sig i en alternativ version av det nutida England där man lyckats förlänga medellivslängden till över hundra år, dock inte utan att det har ett högt pris. Filmen handlar bland annat om hur människans tid på jorden är utmätt och hur vi förhåller oss till detta. Eftersom genren dystopisk science fiction hör till mina favoriter har sådana filmer ett betygsgolv på fyra och det är också vad filmen får. (Betyg 4/5)

Vårens största behållning hitintills är definitivt Turinhästen av den ungerske regisörren Béla Tarr. Filmen är dock verkligen inte för alla. Att mäkta med att se och uppskatta Turinhästen får sägas vara cineastens motsvarighet till den finske alkoholentusiastens bedrift i den där videon där denne tömmer en flaska sprit rätt upp och ner. Det är alltså inget för amatörer. Den svartvita filmen handlar om en far och hans dotters torftiga liv på en enslig gård. Hästen, med vars hjälp de skaffar sin brödföda, har börjat matvägra och undergången nalkas. Det är eländigt och monotont och först efter över tjugo minuter kommer filmens första replik. Det låter som en parodi på finkulturell film och stundtals kommer jag faktiskt på mig själv med att sitta och småle lite åt det hela. Om man skippar fnissandet och ger sig hän så är det dock en stor, stor film av episka mått. (Betyg: 5/5)

Sista skrattet, en tysk stumfilm från 1924 är den äldsta film jag sett på ett bra tag. Måhända är jag lite samtidsnormativ men jag har faktiskt lite svårt att ha någon jättestor behållning av filmen i sig när jag tittar på gamla stumfilmer, filmkonsten har ju ändå gjort en del framsteg med åren. Man kan ju dock ha behållning av det hela på andra sätt. Det är ändå ett stycke filmhistoria man får ta del av. Sista skrattet var för sin tid en väldigt innovativ film och det är spännande att se hur de med enkla medel lyckades skapa filmens scener. Vidare är hela Uppsala Filmstudios arrangemang med levande musik på piano framförd av Edward von Past mycket lyckat. Att det dessutom sker i Slottsbiografens sekelgamla lokaler gör att man får prova på hur det kändes att gå på bio i filmens barndom. Betyget får bli på helhetsupplevelsen snarare än den enskilda filmen. (Betyg 4/5)

Den fjärde filmen, Laurence Anyways av den kanadensiske regissören Xavier Dolan, såg jag igår. Den handlar om Laurence som hela sitt liv känt att han är född i fel kropp och egentligen är kvinna. Man får följa Laurence förvandling från man till kvinna och se hur det påverkar honom och människorna runtomkring, främst hans älskade fästmö. Filmen ska tydligen vara kritikerrosad men mig lyckades den tyvärr inte fånga. Jag vet inte vad det är med mig och film från den franska kultursfären men vi tycks inte komma överens. Det är så illa att jag tyvärr har ett betygstak på tre för filmer på franska och det är också vad filmen får då de fina, drömska sekvenserna med musikvideoestetik som då och då bryter in ändå räddar filmen. (Betyg 3/5)

Slottsbiografen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Uppsala, HBTQ, Science fiction, Döden, Kärlek.

       

       

Dogtooth

I helgen såg jag den prisbelönta och kritikerrosade grekiska filmen Dogtooth som handlar om en inte alltför vanlig familj på den grekiska landsbygden. Föräldrarna har byggt upp ett litet slutet universum med sina egna bisarra lagar åt de tre fullvuxna barnen som kontrolleras hårt. Världen utanför beskrivs som farlig och endast pappan lämnar hemmet för att sköta om fabriken han driver. För att inte göra barnen alltför nyfikna på världen utanför har föräldrarna bland annat ändrat ords betydelser. Ord som refererar till sådant som bara finns bortom trädgårdens staket ges en helt annan mening som barnen kan relatera till. Något som dock tycks värt att riskera allt för är sonens spirande sexualitet som pappan betalar en kvinna utifrån för att tillfredsställa. Filmen är värd att se och ställer frågor om sådant som frihet, kontroll och människans formbarhet.

Att skapa ett eget universum är nog en skruvad fantasi som väl säkert dykt upp i en och annan förälders huvud. Hur roligt vore det egentligen inte att skapa sin helt egna värld åt den lille, som dataspelet The Sims fast på riktigt och med betydligt fler valmöjligheter.

När man ser filmen går tankarna givetvis till sådana som Josef Fritzl. Förutom honom kommer man dock kanske också att tänka på personer som gjort liknande saker i större skala, till exempel religionsstiftarna L Ron Hubbard och Muhammed.

Jag tycker slutligen filmen påminner ganska mycket om den minst lika absurda och störande australiensiska filmen Bad Boy Bubby som handlar om en man som vuxit upp i en helt sluten, av modern skapad värld. Där Dogtooth utspelas i det absurda klaustrofobiska fängelset så handlar dock Bad Boy Bubby om tiden efter frigörandet från detsamma. Båda filmerna kan rekommenderas den som är ute efter något annorlunda men de är inte något för den lättstötte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Frihet, Sekter, Barn, Makt, Religion.

       

       

Feministisk saudisk film på Uppsala Filmstudio

I många år hade jag för vana att på torsdagar besöka Uppsala Filmstudio som visar alternativ film av alla de slag. Efter att i ett par år haft ett uppehåll från denna goda vana så var det i torsdags dags att återuppta den igen.

Kvällens film var Den gröna cykeln av Saudiarabiens första kvinnliga regissör, Haifaa Al-Mansour. Filmen är frukten av ett tysk-saudiskt samarbete och handlar om en 10-årig flickas kamp för att få vara sig själv i en värld där man som flicka eller kvinna har mycket begränsade valmöjligheter. Wahhabismen, den strikta variant av Islam som är statsideologi i Saudiarabien, innebär nämligen i princip könsapartheid.

Det som i filmen får stå som symbol för flickans egenvalda liv är den gröna cykel hon trängtar efter. Problemet är dock att det inte alls anses passande för flickor att cykla.

Förutom de ständiga begränsningarna man möter som kvinna tycks det mesta dock vara som varsomhelst i världen. Den gröna cykeln lyckas fånga den stämning som Robert Gustafssons karaktär Roland i filmen Torsk på Tallin beskriver när han ser Estland för första gången: ”Det är ju som hemma, fast annorlunda”.

Haifaa Al-Mansour hade för övrigt lite problem när hon skulle regissera scenerna på Riyadhs gator eftersom det inte var okej att beblanda sig med männen i teamet. Hon fick därför finna sig i att med hjälp av monitor och walkie-talkie regissera från en skåpbil. Man kan dock se det som hoppingivande att regimen ens tillät att filmen spelades in i landet. Än mer hoppingivande är att Den gröna cykeln faktiskt är landets officiella bidrag till 2014 års Oscarsnomineringar. Kritik av könsförtrycket tycks faktiskt vara okej om det finns nationell stolthet att vinna.

Grön cykel

När vi ändå är inne på saudisk kultur så vill jag gärna slå ett slag för Saudiarabiens ölkultur som tyvärr är ännu fattigare än filmkulturen. På ölsajten RateBeer finns Saudiarabiens öl listade. Det rör sig om ett fåtal öl, alla i kategorin ”Low alcohol” och i dessa fall är ”Low” lika med ingen. Någon mikrobryggarkultur tycks inte existera, om det inte mäskas, lakas, vörtkokas och jäses i lönndom i Riyadhs källare det vill säga.

Liknande inlägg på denna blogg:
I våras skrev jag ett inlägg om kvinnosynen hos wahhabismens företrädare i Sverige.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Wahhabism, Islam, Uppsala, Öl, Feminism.

       

       

Jag har sett en film

Igår var jag och såg Duncan Jones Source Code på en av det privata Svenska Filmmonopolets biografer. Jag hade höga förväntningar eftersom jag avnjöt hans utmärkta Moon för något år sedan. Den filmen påminner också i många avseenden om Source code. I båda filmerna upptäcker en ensam man att makten använder honom som ett verktyg men vägrar finna sig i det.

Jag blev inte besviken. Source Code är som bra science fiction ska vara, där finns häpnadsväckande teknologi som dock inte tillåts ta över filmen utan bara är en fond mot vilken tidlösa frågeställningar avhandlas. Det är dock en film som man ska se utvilad och nykter eftersom det hoppas fram och tillbaka mellan alternativa verkligheter. Huvudpersonen, spelad av Jake Gyllenhaal, vaknar upp på ett tåg i en annan mans kropp åtta minuter innan en bomb dödar alla passagerare. Där hade filmen kunnat vara slut och SF hade garanterat tagit 95 spänn för biobesöket ändå. Det visar sig dock att han får fler chanser eftersom han ingår i ett hemligt militärt projekt där man har möjligheten att i en alternativ verklighet återuppleva en död persons sista åtta minuter. Han återvänder gång på gång till tåget för att hitta bombmannen och därmed förhindra ett kommande större terrordåd.

Det attentat som filmen kretsar kring påminner i många avseenden om det norska och terroristen har likheter med Breivik. Tänkte därför att premiären av Source Code nog blivit inställd i Norge eftersom opassande populärkulturella uttryck som samvarierar med aktuella katastrofer och terrordåd brukar plockas bort. Vill minnas att så till exempel var fallet efter 11:e september. Det visade sig dock att vårt broderfolk i väster, till skillnad från oss, var betrodda att se filmen redan i maj.

Media: DN, AB, Expressen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Kultur, Film, Konspirationsteorier, Terrorism, Science Fiction, Anders Behring Breivik, Privata monopol.

       

       

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Apokalypsen, Konspirationsteorier, Left Behind, Film.