Sajten pkjonas.se kommer framledes inte att ha något som helst samarbete med strippklubben Club Kino eller deras associerade verksamheter

För lite mer än fyra år sedan fick jag ett erbjudande om att mot några hundralappar i ersättning skriva ett sponsrat inlägg tillägnat erotikbutiken Kinoshopping. Jag kikade lite snabbt på deras hemsida och fann ingen anledning att avstå erbjudandet. De verkade främst saluföra sexleksaker för de som önskade krydda sexlivet en smula och jag är inte den som vill moralisera över vad folk har för sig i sovrummen i vårt avlånga land. Jag anser att allt är okej så länge alla inblandade är myndiga, allt sker frivilligt, ingen ägnar sig åt någon form av självskadebeteende och inga pengar byter ägare (såvida en kamera inte är närvarande, då blir det plötsligt okej).

Vad jag dock inte visste var att erotikbutiken Kinoshopping hängde nära samman med, och verkade i angränsande lokaler till, strippklubben Club Kino. Jag hade när jag kikade på sexshopens hemsida tyckt att det var lite märkligt att de var tillgängliga på telefon dygnet runt men tänkte att de kanske delade callcenter med andra onlinebutiker eller något åt det hållet. Efteråt insåg jag att det antagligen var den anställde i kassan på den dygnet runt-öppna strippklubben som hade hand om telefonen.

Hur som helst, när det gått upp för mig att sexshopen var direkt knuten till strippklubben kändes det givetvis väldigt sunkigt men jag teg och behöll mina smutsiga pengar. I fyra år teg jag.

Nu kan jag dock inte tiga längre då strippklubbens sunkighet nått nivåer som inte låter sig sopas under mattan. Aftonbladet och 200 sekunder har nämligen avslöjat att bland annat Club Kino pressar sina anställda att sälja sexuella tjänster. Med anledning av detta vill jag informera mina läsare om att denna sajt fortsättningsvis inte kommer att ha något som helst samarbete med Club Kino eller någon till dem knuten verksamhet.

       

       

Bok om bisarra böcker

Boken Bisarra böcker handlar om böcker som av olika anledningar ter sig annorlunda och absurda. Mer specifikt är det främst olika typer av facklitteratur från 1900-talets första halva som är i bokens fokus. Det handlar om sådant som märkliga alternativmedicinska kurer (såsom boken Bränvin och salt – Ett osvikligt botemedel mot alla slags yttre och inre åkommor), olika former av pseudovetenskap (såsom böckerna Kroppsform och själsanlag och Rasbiologi och rashygien – Nutida kultur- och rasfrågor i etisk belysning), blandade levnadsråd (såsom boken Kvinnor man ej bör gifta sig med) samt slutligen diverse moralism (såsom böckerna Strindbergs-litteraturen och osedligheten bland ungdomen och Mot dans och kortspel).

Upplägget i Bisarra böcker är följande: på varje uppslag avhandlas ganska raljerande en bok på uppslagets vänstra sida och på högersidan återfinns en bild på bokens omslag. Allt som allt rör det sig om ett femtiotal böcker och man tar sig mycket snabbt igenom den underhållande boken.

För att ge prov på den underhållande och lite raljanta stil som författarna till Bisarra böcker håller sig med så avslutar jag med två korta citat. Det första rör boken Framtidsmannen och det tjugonde århundradets problem på det sexuella området av sedlighetens riddare Newton R Riddell:

när det kommer till kritan handlar allt egentligen om hur männen försvagat sig själva genom att ”förslösa mycket av sin sexuella kraft”.
Författaren berättar att han har tagit sig igenom mängder av farlig och demoraliserande litteratur om människans sexuella väsen. ”Jag har läst nästan allt som utkommit i tryck i detta ämne. Och finge jag bestämma angående denna litteratur, skulle jag genast bränna tre fjärdedelar därav.”
Och med den bilden framför sig – författaren i sin fåtölj; försjunken i bok efter bok av vedervärdigt osedlig litteratur – så finns det verkligen skäl att tycka synd om Newton R Riddell.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 74)

Det andra citatet rör boken Landtlifvet – det bästa och härligaste lif på jorden av Martin Liljeblad som verkar vara en minst sagt varm förespråkare av ett hårt och arbetsamt liv på landet:

Att gå i skolan och lära sig saker ger inte författaren mycket för, nej, ”att stoppa in i hjärnan regler och undantag, namn och årtal, glosor och satser, sanning och osanning” är ”vanvett”. Fabrikerna borde flyttas till landsbygden så att arbetarna kunde gå direkt från slitet i fabriken till slitet på torvan, för att ”få omväxling i sitt arbete”. Att kurera sina krämpor på en badort är inte bra, hellre då inrätta ”arbetskolonier, där dessa sjuka på ett naturligt kunde skaffa sig hälsa och krafter i stället för att lefva ett tomt och innehållslöst lantlif i dyrbara njutningar och förslappande nöjen.” Dikesgrävning är ”välsignelsebringande”, stenbrytning ”ett angenämt arbete” etcetera.

(Källa: Boström M. & Olaisen P, Bisarra böcker, s. 72)

Bok om böcker som idag ter sig annorlunda och absurda

Liknande inlägg på denna blogg:
Två andra böcker som bygger på hur saker och ting i backspegeln kan te sig väldigt märkliga och absurda är de två böcker om gamla tidningsannonser jag tidigare skrivit om.
Boken Hvad en gosse bör veta om onanins förskräckliga följder som jag bloggat om hade definitivt platsat i Bisarra böcker.

       

       

Återuppväck Moder Europa genom att låta bli att titta

Identitärerna är en högerextrem rörelse för vilka så kallade metapolitiska strategier är centrala. Man anser att det viktigaste är att först och främst vinna kampen på idéernas och värderingarnas slagfält och därför blir sådant som olika typer av kultursatsningar som ska leda till mer djupgående och beständiga förändringar av samhället det primära och traditionellt politiskt arbete, såsom att verka genom partier, blir sekundärt. Slutmålet är att uppnå någon sorts kulturell hegemoni där ens ideal ses som självklara.

Bland identitärerna finns en hel del riktigt färgstarka personligheter, en av dem är The Golden One, eller Marcus Follin som han egentligen heter. Han har en populär youtubekanal i vilken han vänder sig till en internationell publik och förutom att dela med sig av bodybuildingtips och spela dataspel i bar överkropp resonerar han mycket kring politiska spörsmål från identitära utgångspunkter. Kännetecknande för The Golden One är, förutom den välskulpterade kroppen och det blonda hårsvallet, att han har ett väldigt högtravande språk som känns hämtat ur någon dålig fantasyfilm. Detta blandas upp med diverse olika begrepp han själv hittat på, exempelvis kallar han sina meningsmotståndare för ”beta leftists”.

I en video som lades ut för några veckor sedan recenserar The Golden One identitären Daniel Fribergs senaste bok The real right returns och kommer då ett par minuter in i videon in på hur man rent praktiskt kan bedriva metapolitisk kamp för att återupprätta Moder Europas forna storhet. Man skulle kunna tro att en sådan episk strid är något som kräver storslagna ansträngningar men det visar sig i slutet av citatet nedan vara betydligt enklare än man kan tro. Metapolitisk kamp visar sig bland annat gå ut på att inte konsumera viss typ av kultur. The Golden One säger i videon:

Yes, the western world is declining. The future isn´t looking all that bright, but embrace the adventure. Come in, join the fucking team, make some fun of leftists. Their worldview is swiftly going away so, you know, jump on the debate train while it´s still running because soon the leftist ideals will be obsolete and you can be a part of killing that monster, as it where.

So don´t sit on the sideline but join the fray. Join the fray of the metapolitical war because that is what it is. With each article, with each video, with each status update, whatever you do, like promote culture, promote european culture, be glorious!

With every gym session, with every time you don´t watch porn, with every time you read a book you are helping in the metapolitical struggle to revive mother Europe, as it where!

Tänka sig att man efter varje porrfri dag kan betrakta sig som en segerrik krigare i den episka metapolitiska kampen om Europas öde!

       

       

Fyra fyror för filmstudion

Ännu en vår på Uppsala Filmstudio är till ända för min del. Ett av säsongens teman var ”udda” med några filmer som jag fann mycket intressanta och väldigt gärna ville se. Men så var det ju detta med att få allt att passa med jobbpendlande till Stockholm, småbarnsliv samt andra fritidsintressen och det ville sig tyvärr inte bättre än att jag missade alla filmer i den kategorin. Det fina med filmstudions program är ju dock att även om man inte har möjlighet att se filmen när den visas så kan man ju alltid använda programmet som en lista med filmtips att hålla utkik efter.

Istället blev det att se några helt andra filmer som passade bättre in i livspusslet men som kanske inte var mina förstahandsval, vilket ju inte heller är helt fel. Det är ju faktiskt ganska spännande att serveras filmer man annars aldrig hade fått för sig att se om man själv fått välja.

I filmen All is lost spelar Robert Redford en ensamseglare som hamnar i bekymmer långt ute på Indiska Oceanen. Efter lite incidenter blir han en skeppsbruten Robinson Kruse utan varken ö eller någon Fredag som passar upp på honom. Lämnad helt åt sig själv måste han kämpa mot elementen för att överleva. Vem han är och varför han är därute får vi dock aldrig veta. Eftersom Redford är den ende framför kameran har filmen inte heller någon som helst dialog. Även om det stundtals blir dramatiskt är filmen ändå väldigt minimalistisk med sin tystnad och det ödsliga havet som bakgrund. Som tittare försöker man finna tanken bakom filmen trots att man inte har någon bakgrund eller dialog att finna tanken i. Det är dock svårt och man övertolkar kanske saker på samma sätt som en människa som ligger i en sådan där floatingtank och knappt utsätts för några stimuli alls och därför börjar skapa sina egna sinnesintryck. Jag sitter filmen igenom och funderar över huruvida filmen ska tolkas metaforiskt och vid filmens slut om den måhända har religiösa undertoner. Eller är det helt enkelt bara en film om en man med grå tinningar som får det riktigt tufft till sjöss? (Betyg 4/5)

Även om jag kanske inte hör till de som uppskattar gamla stumfilmer så gillar jag ändå Uppsala Filmstudios återkommande arrangemang med klassiska stumfilmer ackompanjerade av Edward von Past på piano. Tillsammans med Slottsbiografens klassiska interiör gör de att man får förnimma känslan av ett biografbesök för ett sekel sedan. Denna säsong visade man Mauritz Stillers Erotikon från 1920 som tydligen ansågs mycket kontroversiell på sin tid. Nu kommer Slottsbiografen att få återuppleva sina fornstora dagar på 70-talet när den var porrbiograf, tänkte jag lite hoppfullt efter att ha sett filmens titel. Jag bedrog mig dock, det krävdes verkligen inte mycket för att chocka 20-talets biobesökare. Filmen var faktiskt riktigt trälig, filmstudions arrangemang var däremot finemang. (Betyg 4/5)

Filmen 127 hours bygger på en verklig händelse då en man satt fast med sin ena arm under ett stenblock i just 127 timmar. Så gott som hela filmen utspelar sig faktiskt i den klippskreva där han fastnat. Själva filmen är dock blott lite mer än 90 minuter. Det hade ju faktiskt varit lite fascinerande om filmen också varit 127 timmar lång samtidigt som man lyckades behålla biopublikens intresse under hela filmen. Man kan undra när dagens regissörer våga sig på något så utmanande. Okej visst, en film som är över en och en halv timme lång och till största delen utspelar sig i en klippskreva men ändå aldrig tappar tempot är väl också något av en bedrift. (Betyg 4/5)

Sista visningen jag gick på var två klassiker av Lars Molin; Midvinterduell och Saxofonhallicken. Den första filmen är kanske den mest kända. Filmens hjälte, som nog egentligen bör betraktas som någon form av rättshaverist, vägrar finna sig i myndigheternas motstånd mot hans mjölkpall vilket leder till en hård och bitter konflikt dem emellan. Centerpartiet under Annie Lööf borde nog faktiskt ha Midvinterduell som sin ständiga valfilm. Det är nämligen både landsbygdsidyll och civilsamhällets kamp mot det offentligas illasinnade hantlangare. Filmen Saxofonhallicken utspelar sig istället på ett stadshotell i en svensk småstad. Stadshotellet är ortens köttmarknad och allteftersom natten randas bokas hotellets rum upp av de som funnit varandra på dansgolvet. Skådespelaren Allan Svensson gör rollen som handelsresande Börje, och en sådan man han är i sin välsittande kostym! Man kan verkligen, utan att det är det minsta bögigt, förstå att Eva Gröndahls frånskilda tvåbarnsmor som är ute för första gången på åratal vill ha med sig Börje, och ingen annan, till rummet. Detta var för övrigt något årtionde innan samme Allan Svensson skulle förstöra alltihopa och låta förnedra både sig själv och den svenske mannen i usla komediserien Svensson, Svensson. (Betyg 4/5)

       

       

Mellanspel i Hamburg

Förra veckoslutet unnade jag mig en långweekend i Hamburg. Eftersom jag så sällan åker utomlands var det på sätt och vis lite synd att jag åkte till ett land jag redan besökt då min reskarta ju trots resan är precis lika vit som innan densamma. I Hamburg fick jag bland annat tvenne gånger avnjuta lite exotisk tysk snabbmatskultur i form av currywurst.

Currywurst på fat

Jag och mitt resesällskap besökte också modelljärnvägsmuseet Miniatur Wunderland, ett stort museum i flera våningar med enorma och mycket detaljrika modelljärnvägsbyggen. Nedan kan man se delar av det modelljärnvägsbygge som var inspirerat av Schweiz men det fanns också ett som var skandinavieninspirerat.

Schweiz i miniatyr

I en av museets mindre specialutställningar hade några av de tyska partierna fått bygga varsin vision av framtidens Tyskland. Nedan kan man se en bit av Die Grünes vision. Solceller tycktes vara någon form av tysk överideologi ty de var framträdande i så gott som alla partiers modellbyggen. Högerextrema NPD hörde dock inte till de partier som fått bidra med ett eget modellbygge och det hade varit intressant att se hur deras vision av framtiden sett ut.

Grön vision

Inte jättelångt från modelljärnvägsmuseet ligger kända och ökända Reeperbahn, som förutom traditionellt nöjeskvarter också är stadens red light district. Detta påminner om ett fenomen jag känner igen från tidningsställen i större tidningsbutiker, modelljärnvägsmagasinen tycks alltid vara placerade i närheten av porrtidningarna. På Reeperbahn kikade vi in i den stora erotikbutiken Boutique Bizarre. De tycktes vara så på det klara med att butiken användes som museum att de faktiskt tog någon euro i inträde. Efter ett besök kunde man konstatera att de mänskliga sexuella önskningarna, och de med dessa önskningar förknippade attiraljerna, i sanning varierar.

Vi gick också längs Herbertstrasse, en avspärrad liten gata dit bara män gavs tillträde. I fönstren på husen invid gatan stod kvinnor till vilkas kroppar man tydligen kunde köpa sig tillträde om man så önskade. En annan homosocial miljö vi snabbt kikade in i var Toms Saloon, en liten källarpub vars besökare till största delen bestod av tyska män i läderutstyrsel. Väggarna i lokalen pryddes av originalteckningar signerade finske konstnären Tom of Finland. Toms Saloon är nog för övrigt enda stället jag besökt där jag sluppit betala ölen med motiveringen att jag bara beställt en enda.

Tom of Finland i original

       

       

Förtroliga vrån

Min gamla mor kom nyligen över ett antal nummer av Fickjournalen från 50-talet. I dem fanns en frågespalt vid namn Förtroliga vrån vars innehåll hon vänligt nog översände till mig. Förtroliga vrån var tydligen någon sorts spalt dit man kunde skriva för att få hjälp med personliga problem av olika slag. Det är dock en gåta varför unga män och kvinnor valde att vända sig dit då Lena, som hade hand om spalten, ytterst sällan verkade ge några som helst användbara råd. Snarare gav hon oftast väldigt snäsiga svar, moraliserade, kommenterade insändarens utseende eller måhända klagade på dennes användande av slanguttryck.

Nedan följer några smakprov från spalten. Notera att brevet från den som bad om råd inte publicerades, endast Lenas svar till denne.

Avdelningen skönhetsbekymmer

Undrande tonåringar

Hopplös

Avdelningen kärleksbekymmer

Osäker och rädd

BT i Ma

Not understood

Kärleken är en gåta

ML 18

Avdelningen vad fan ville de ha hjälp med egentligen

Ångerfull Pia

Norrland

Hopplös i S-backa

Vill man läsa mer från Förtroliga vrån och inte är sugen på att leta gamla Fickjournalen på närmaste loppmarknad så kan man klicka sig in på bloggen Nära Mig som skrivit lite om spalten. Bloggerskan har publicerat några utdrag ur spalten. Bland annat om ett flickebarn som verkar undra vad en pojke har för avsikter med henne, en ung dam vars pojkvän sedan sex veckor ännu inte kysst henne, en yngling som inte vill binda sig, en ung man som blivit hånad av tandsköterskor och aldrig blir uppbjuden när det är damernas samt slutligen en ung dam med övervikt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Fler små andliga guldkorn från Ibn Abbas Centret

Jag har plöjt igenom många timmar av wahhabitiska Ibn Abbas Centrets föreläsningar som de lagt ut på webben. Fram träder bilden av ett absurt universum med genomskinliga jungfrur man måste leva med i evighet, bajsätande andeväsen som bor i toaletten och en allsmäktig Gud som av någon anledning har åsikter om så banala saker som ”muspruttar”. Det låter såklart jätteskoj men till slut får man nog även av sådant och efter detta inlägg tänkte jag försöka ta det lite lugnt med islamkritiken ett tag. Jag vill ju heller inte att den här bloggen utvecklas till någon SD-blogg så det gäller att sluta i tid även av den anledningen. Jag kan dock inte låta bli att gå igenom ännu några guldkorn från deras undervisning i hur man lever som en god muslim.

I föreläsningen Umgänge får vi lära oss hur man bör förfara vid den allra första älskogen. Om man precis gift sig med en kvinna eller har köpt en sprillans ny slavinna så ska man innan den första älskogen lägga handen på hennes panna och säga: ”Åh Allah, jag ber dig om det bästa som finns i henne, de bästa naturliga egenskaperna i henne och jag söker skydd från de onda egenskaper som finns i henne” Detta skulle nog en modern nygift kvinna finna lite avtändande. Slavinnan får väl dock gilla läget som slavinnor brukar få göra, men nog känns det lite daterat att lära ut hur man bör göra innan man tvingar sig på sin slavinna för första gången.

Wahhabitisk romantik

I föreläsningen Vad säger egentligen Islam om musik? får vi veta vad Ibn Abbas Centret menar att Islam egentligen säger om musik. Svaret är att Islam säger att det är haram, leder till ondska och om man ägnat sig åt det ska ens vittnesmål inte räknas i en muslimsk domstol.

Föreläsaren lyfter dessutom fram ett antal historiska förebilder som han anser reagerat på musicerande på ett föredömligt sätt, bland annat en kalif som förutom att vara känd för att vara rättvis även verkade vara en flitig brevskrivare. Han skrev bland annat till sina barns lärare att det första denne skulle lära barnen var att hata musik vars ursprung var från satan. Detta är inget mål som återfinns i den nyaste svenska läroplanen Lgr 11. Samme kalif skrev också ett lite hotfullt brev till en ibn al-Walid som gjort honom upprörd: ”Och att du öppet använder instrument är en bidha (avvikelse från rätta tron) i Islam och som straff har jag avsett att sända någon som rakar av dig ditt onda hår”

Föreläsaren berättar också om några studenter tillhörande en av profetens efterföljare som brukade förstöra tamburiner och trummor för barn om de såg dem spela med dem på gatan. En annan lärd ska ha gått steget längre och uppmanat att slå sönder gitarrer mot ägarens huvud. Vidare, en central gestalt i rättsskolan Hanafi sade att om man hör musik från från ett hus så ska man gå in där utan att begära tillstånd och stoppa dem. Sedan ska man ta den skyldige till ledaren och om han envisas med att fortsätta så ska han fängslas eller piskas. Han kan sedan också förvisas från sitt hem.

Musikerns öde; flintskallig, piskad, hemlös, rättslös och med en trasig gitarr kring halsen. Och i vår tid, i vår del av världen finns det musiker som klagar över lite fildelning.

Ouppskattad musiker

I en föreläsning om hur Islam splittrats upp i olika kätterska sekter får vi veta hur man redan tidigt i Islams historia hade problem med splittring eftersom flera avvek från den enda rätta tron. Bland annat berättas om hur en av Profetens närmaste, Ali, hade anhängare som uppskattade honom lite för mycket. De upphöjde honom nämligen till Allah. Ali lät sig dock inte smickras av detta utan grävde gropar i vilka han anlade eld. I dessa gropar slängde han sedan ned sina fans eftersom de ju uttryckt kätterska tankar. Ibn Abbas Centrets föreläsare berättade då att den lärde ibn Abbas sagt att det faktiskt var fel av Ali att bränna dem. Äntligen, tänkte jag. Äntligen någon av de lärda som Ibn Abbas Centret hänvisar till som vågar tänka självständigt och ta avstånd från brutalitet trots att det rör sig om en av de de mest centrala gestalterna i Islam. Det visade sig dock att herr ibn Abbas menade att det var fel att döda dem just meddelst eldgrop. Bara Allah, eldens herre, får nämligen straffa med elden. Ali borde givetvis ha dödat dem med svärdet istället. Rätt straff alltså, men fel tillvägagångssätt.

Eldgrop

Andra inlägg på denna blogg om Ibn Abbas Centrets undervisning:
Underlivshygienens allvetande härskare, om hur Allah helst ser att du sköter det du har mellan benen.
Paradiset – en enorm myskdoftande, gyllene lussekatt, om paradiset, Allahs morot.
Ett helvete på steroider, om elden, Allahs piska.
Kärlekskranka djinner i toaletten uppskattar åsynen av din ändalykt, om de andeväsen som lever sida vid sida med oss människor.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Axess magasin slår ett slag för porrberoende

Mina Axess magasin har börjat samlas på hög vilket väl är ett tecken på att jag nog inte bör förnya prenumerationen. Skyndsamt har jag fått bläddra igenom de senaste numren så att inga träds liv spillts i onödan.

I näst senaste numret (2012-7) var temat sexuella revolutioner. Johan Lundberg ondgör sig i ledaren, försedd med rubriken ”Behovet av sexuella tabun tycks konstant”, över det sätt på vilket makten alltid lyckas få sin sexualsyn att genomsyra samhällets breda folklager. Han tycks mena att var tid har sina moralister och sina sexuella tabun, så också dagens Sverige. Efter att ha konstaterat detta förirrar sig Lundberg in i en märklig utläggning till försvar för bland annat porrberoende.

För dagens svenska motsvarigheter till forna tiders prästerskap är det svårt att tänka sig mer socialt stigmatiserande brott än att på frivillig grund komma överens med en annan person om att ha sex och därefter ersätta den andra personen med någon form av gåva eller ekonomiskt belopp. Att betala för sex, konsumera stora mängder pornografi eller att ägna sig åt sexuellt vidlyftigt leverne, anses vidare falla in under sjukdomsbeteckningen ”sexmissbruk”, för vilken flera olika vårdformer idag erbjuds.

En paradox i sammanhanget blir tydlig om vi riktar uppmärksamheten mot dem som idag mest fanatiskt propagerar för lagar och sjukdomsförklaringar i syfte att upprätthålla nutidens sexuella tabun. Inte sällan finner vi att samma personer är väldigt upprörda över de förbud, lagar och sjukdomsförklaringar, som fanns i 1900-talets Sverige rörande exempelvis homosexualitet.

Lundberg angriper motståndaren på ett vis som känns närmast postmodernistiskt och moralrelativistiskt när han menar sig genomskåda vår tids sexuella tabun som blott ännu en spegling av maktens intressen. Att porrberoende är ett problem skulle blott vara en subjektiv uppfattning bland andra, tycks Lundberg mena. I vanliga fall skulle den typen av argumentation förkastas i den liberalkonservativa tidskriften men när det gäller att näpsa de politiskt korrekta meningsmotståndarna så är det tydligen helt okej.

Man har i samma nummer också en artikel skriven av Göran Burenhult om biologiska könskillnader när det gäller sexuella beteenden. Burenhult har precis som Lasse Berg skrivit populärvetenskapliga böcker om människans ursprung och natur. Burenhult är dock något av Lasse Bergs onda tvilling då han relativt ofta intar politiskt inkorrekta ståndpunkter.

Det är uppenbart att Burenhult även denna gång lyckats provocera en del. Tydligen har hans artikel utlöst en så kallad ”twitterstorm”. Som jag förstått det så är ”twitterstorm” den moderna motsvarigheten till det gamla uttrycket ”storm i ett vattenglas”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i Burenhults text, den har tydligen redan fått mer uppmärksamhet än den förtjänar. Ett litet nedslag ska jag dock göra. Burenhult hävdar i sin text bland annat att männen är mindre selektiva i sitt val av sexpartner än kvinnorna eftersom det varit gynnsamt för gruppen på lång sikt. Burenhult skriver: ”En populations överlevnad är beroende av kvinnornas trygghet, medan unga, starka män kan användas som kanonmat, delvis därför att män generellt sett är mindre viktiga än kvinnor när det gäller produktion av avkomma.” Gruppen har alltså kunnat klara sig även om man förlorat ett stort antal män i exempelvis ett krig eftersom de kvarvarande männen skaffat barn med flera kvinnor. Att de kvarvarande männen då har varit mindre nogräknade i sitt val av sexpartner har helt enkelt varit nödvändigt för gruppens fortlevnad. Burenhult tycks alltså förespråka gruppselektion vilket väl ska vara relativt kontroversiellt. Burenhult illustrerar hur som helst sitt resonemang kring könens olika sexuella beteenden med ett exempel.

Enligt en studie i USA 1978, före AIDS-epidemin, hade 75 procent av alla vita homosexuella män haft mer än 100 sexpartners, 15 procent hade haft mellan 500 och 1000, och hela 28 procent hade haft över 1000. Senare gjorda studier i USA har visat att var tjugonde homosexuell man har haft fler än tusen sexpartners, medan inte mer än var hundrade lesbisk kvinna haft fler än hundra.

Burenhult vill betona hur könens sexuella beteende anpassats för att bäst utnyttja sina respektive förutsättningar när det gäller fortplantning. Hans exempel är dock lite illa valt eftersom det i dessa fall handlar om sex som aldrig leder till avkomma, och exemplet illustrerar snarare att människans sexuella beteende är någonting utöver och mer komplicerat än en simpel fortplantningsdrift.

Liknande inlägg på denna blogg: Axess magasin dissekerar feminismen, om tidskriftens nummer där kritik av feminismen var temat.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Mellanspel i Berlin

Mellan den tolfte och femtonde oktober var det dags för en av mina högst ovanliga utlandsresor. Jag besökte under några dagar Europas rättmätiga huvudstad Berlin.

Även om jag förvisso är vän av tysk kultur så är jag direkt ovän med matkulturen. Jag provade under Berlinvistelsen Hachse som väl i sig var ätbart. Till det serverades dock, förutom Sauerkraut, rikliga mängder av ett tillbehör som var en sällsynt bisarr skapelse. Tänk dig att du vänder en burk leverpastej upp och ner på en tallrik, där har du vad som serverades till rätten. Jag försöker glömma det illamående fettbomben orsakade så jag tänker inte ta reda på vad tyskarna gett det sataniska påfundet för namn.

En annan annorlunda tysk kulinarisk skapelse är currywursten. Tyskarna har faktiskt tillägnat Berlins kanske mest kända snabbmat ett eget museum i form av Deutsches Currywurst Museum Berlin, ett helt museum tillägnat den kryddade korven. Det blev självklart ett besök.

Så långt maten, men vad annat satte sig i minnet? Jag vill inte bekräfta några fördomar om tyskar men jag tror inte att det i någon annan av Europas huvudstäder hör till vanligheterna att man på tunnelbanan en kväll ser en medelålders man i gummibyxor med en nallebjörn i handen, något jag fick uppleva och troligen aldrig kommer att kunna radera från näthinnan. Ingen medpassagerare på U-Bahn höjde dock det minsta på ögonbrynen åt mannen. Varthän han var på väg och vad han skulle göra där vill jag inte veta.


Här i Currywurstmuseums kärna kan man skåda en avbildning av currywurstens tillbehör, den röda såsen i mitten och stripsen till vänster. Till höger syns ett litet rum tillägnat maträttens uppfinnare.


På Beate Uhse Erotikmuseum kunde man hitta den tillhörande korven.


Jag köpte en judetidning att läsa på flyget hem.

Liknande inlägg på denna blogg:
Mayafolket och jag, jag gör Mexiko.
Tallinn och jag, jag gör Tallinn.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Kriminalvården tänker nytt

Jag använder mig av Google Analytics på min blogg. Med hjälp av det verktyget kan man få veta mycket om hur trafiken till sidan ser ut. Jag har tidigare skrivit om vilka sökord de som hittat till min blogg använt sig av. I helgen dök jag ännu djupare i statistiken för att se om det fanns några intressanta samband mellan det nätverk mina besökare kommer från och de sökord de använder sig av. I screenshotsen som följer finns besökarens nätverk till vänster och sökordet denne använt för att nå min blogg till höger.

Av någon outgrundlig anledning är Telias kunder de som är överlägset mest intresserade av penisbilder. Telenors och Com Hems kunder ligger till exempel långt efter, där finns inte alls samma intresse för manliga könsorgan och långt färre som har de operatörerna hittar hit genom att googla på penisbilder.

Ibland är internetleverantören så liten och specifik att man får lust att ta reda på exakt vilken person som googlat och hittat hit till min lilla blogg. En del av mig skulle tycka att det var väldigt roligt att gå och ringa på hos alla i bostadsrättsföreningen Hisings kärra, hälsa på i elektronikbutiken eller ringa till det lilla kommunkontoret för att se vem som egentligen sökt på penisbilder.

Sedan kan man fråga sig vad de håller på med på Allingsås kommun? Allingsås med två ”L” dessutom!?

Jag har även internationella besökare, en del tyskar bland annat. Och vad kan man säga om deras sökningar? Ja, tyskar är tyskar. Inte oväntat är den enda person som hittat hit genom att söka på fistingbilder av tysk börd. Men det är ändå inte så konstigt att de blir som de blir eftersom alla verkar förvänta sig att de ska bära hela Europas öde på sina axlar. Pressen måste med nödvändighet sätta spår i deras själar och pervertera dem.

I några fall kan man fantisera ihop en liten historia bakom sökningarna. Sökningen nedan från Prag kan till exempel ha gjorts av en svensk kvinna på besök i staden som låtit sig förföras av en tjeckisk skönhet och dagen efter nervöst googlat för att ta reda på riskerna med gårdagens förlustelser.

Jag får ibland besök från internetleverantören med det intressanta namnet Intrusion and abuse reports. Först trodde jag att det handlade om att någon blivit provocerad av något inlägg och anmält det någonstans men då användarna från nätverket för det mesta verkar ha googlat sig hit vet jag inte riktigt vad det rör sig om.

Slutligen, vad har kriminalvården egentligen för diabolisk plan för internerna i vårt avlånga land?

Liknande inlägg på denna blogg: Relationen mellan delfiner och människor

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .