Jag tittar ut genom fönstret, in i höstmörkret.

Höstmörkret tittar tillbaka, in i det svarta i min själ.

Någonstans därute ligger kadavren efter harungarna som den feta katten dödade i påskas.

”Borsta tänderna innan du går och lägger dig” säger hon jag bor ihop med och mörkret får glömmas för ett slag.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Poesi, Ångest, Höst, Döden, Tandhygien, Kärlek.

De döda äro mina vänner

De giva mig icke namn eller skratta åt mig som de levande göro

Nej, de som ligga stela och kalla i marken äro i sanning de enda man kan lita till

Att de levande icke vilja vara mina vänner bekomma mig alls ej

Ja, så göra pendlande med människornas sinnen. Håll tummarna för att det fortsätter krångla för SJ och vi har bara sett början på något riktigt stort, vars like inte skådats sedan Goethes dagar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Poesi, Döden, Pendlande, Ångest, Vansinne, SJ.

På något sätt tycker jag att denna syn på livet efter döden, eller snarare bristen därpå, är både vackrare och mer poetisk än de etablerade religionernas belöningar i livet efter detta. Som exempel kan nämnas de många sinnliga njutningar i övermått som utlovas i Koranen eller vissa av haditherna; honungsfloder, kvinnor med stora mörka ögon att förlusta sig med och annat som en man i öknen på 600-talet kan tänkas ha fantiserat om. De kristna urkunderna är kanske inte lika tydliga i sin beskrivning av livet efter detta men i uppenbarelseboken finns liknande beskrivningar av en paradisisk stad byggd av ädelstenar och guld där de som har turen att ha sina namn nedtecknade i livets bok ska leva för evigt. Nu är det en grov förenkling att säga att detta är vad de tror, det finns många olika tolkningar och modernt sinnade muslimer och kristna menar att dessa saker inte ska tolkas bokstavligt och tonar ned de köttsliga och världsliga inslagen i livet efter detta. Med eller utan honungsfloder, orgier och bling-bling är det hur som helst en tro på någon form av jackpot och fortsatt existens när jordelivet är till ända och det är detta som är det stora misstaget.

Epikuros över tvåtusen år gamla tankar framstår i jämförelse med dessa naiva förhoppningar om något sorts frikostigt fallskärmsavtal vid livet slut som ett långt mer mognare förhållningssätt till döden. Då har vi inte ens berört den perversa föreställningen om ett helvete, vilket de flesta modernt sinnade troende förvisso valt att inte låtsas om.

I slutändan innebär att vara död helt enkelt att inte finnas till och det har vi alla varit med om tidigare. Hade vi inga problem med det då så kommer vi inte heller att ha det efter att vi lämnat jordelivet. Det enda skrämmande med döden som återstår om man köper Epikuros tankar är att ens mamma överlever en och blir den som städar ur ens lägenhet och därmed kommer att finna alla skamfyllda attiraljer man har under sängen. Denna farhåga kan tyvärr inte ens Epikuros urgamla insikt råda bot på.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Vilks och de religiösa ideologierna

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Döden, Ateism, Epikuros, Islam, Kristendom.

Bloggat: Per-Anders blogg – När livet blir utmanat av döden