Demokrati – PKJonas

Jag röstar för hårdför klimatdiktatur

Jag kör ju med helt öppna kort på den här bloggen och är föredömligt transparent både med min estimerade etniska sammansättning samt hur jag brukar rösta. När det gäller det kommande europarlamentsvalet bestämde jag mig ganska tidigt för att rösta på Miljöpartiet snarare än Socialdemokraterna. Klimatproblematiken bryr sig ju inte om nationsgränser och löses lämpligen på över- & mellanstatlig nivå. Det kändes därför ganska naturligt att rösta på det mest radikala gröna alternativet. I bakhuvudet fanns också de socialdemokratiska ledamöternas svek i omröstningen om det nya upphovsrättsdirektivet, även om jag väl inte brukar tillmäta den typen av frågor så stor vikt och det dessutom finns indikationer på att miljöpartisterna inte kommer att hantera frågorna bättre framledes.

Personkrysset får gå till Miljöpartiets tydligast klimatprofilerade kandidat Pär Holmgren. Han har förvisso uppmärksammats av sina meningsmotståndare för uttalanden där han tycks svajat en del rörande något så centralt som det demokratiska styrelseskicket och antytt att situationens allvar kräver att man kompromissar med det folkliga inflytandet. Det kanske inte var direkt de uttalandena som fick mig att, likt de fem männen i lustiga hattar i den tecknade filmen Tjuren Ferdinand, tänka ”Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!” men jag tar mig i slutändan friheten att ha överseende med att Holmgren råkat slinta lite med tungan. Han har vidare vid flera tillfällen klargjort sin inställning och bedyrat sin tilltro till demokratin som det mest överlägsna styrelseskicket.

I nuläget ser det ut som att Miljöpartiet kommer att erhålla minst två mandat men risken finns ju att Miljöpartiet blott får ett mandat och att Pär Holmgren inte blir inkryssad vilket skulle kännas trist. Inte för att jag har några starka antipatier mot förstanamnet Alice Bah Kuhnke (trots att hon på Facebook påståtts vara en förklädd reptilormsvarelse) men hon är kanske inte den där utpräglat miljö- och klimatprofilerade miljöpartisten jag vill vill vara med och rösta in.

Sedan är det ju när allt kommer omkring inte alls säkert att en röst på den mest klimatprofilerade kandidaten i det mest klimatprofilerade partiet är den bästa klimatrösten. Det kan kanske vara bättre att rösta på någon sosse som är bättre på att omsätta retoriken i praktik, såsom tidigare Åsa Westlund och numera Jytte Guteland. Eller kanske är det allra bästa att rösta på någon som avviker från sin till miljö- och klimatfrågor ljumt inställda partigrupp och som kanske kan bidra till att ända inriktningen, likt Anders Wijkman under sin tid i Kristdemokraterna.

Jag väljer dock som sagt att i slutändan välja den mest radikala kandidaten, vilket förhoppningsvis inte skapar polarisering, utan istället bidrar till att förflytta overtonfönstret.

Profeten gör tumme ner för Mona Sahlin

Jag har återigen börjat lyssna till i Sverige verksamma Ibn Abbas Centrets webbföreläsningar. De tillhör den sunnimuslimska grenen wahhabism, en konservativ och strikt tolkning av Islam som är statsreligion i Saudiarabien. Man håller dock inte bara till på webben utan har föreläsningar i Rinkeby, Kista, Jordbro, Bredäng samt trist nog även i Uppsala moské.

I den föreläsning jag nu lyssnat till besvarar man frågan om Islam går att förena med demokrati. Svaret är enligt föreläsaren Abdul Wadud nej, definitivt nej. Några minuter in i föreläsningen ställer han demokrati mot shariastyre. Man bjuds dock inte på någon demokratikritik av den högre skolan. Wadud ställer istället ett par ganska mediokra retoriska frågor:

Ska vi följa lagar från våran skapare som skapat oss och känner till allting, eller ska vi följa lagar som kommer från antika Grekland, massa nakna män, och franska bönder på 1700-talet!? Va!? Vem förstår saker bäst? Va, vem!? Allah (swt), eller hur? Och det går inte att ifrågasätta.”

En föreläsning med Ibn Abbas Centret skulle inte vara komplett utan lite misogyni. En av de längre utläggningarna om varför demokrati är dåligt handlar om att det kan leda till styggelsen att en kvinna kommer till makten. Kvinnor sägs vara olämpliga att styra eftersom de är svaga och lättpåverkade, de leds till exempel lätt till villfarelser som horoskop och liknande. Av någon outgrundlig anledning ska makt heller inte gå att kombinera med sådant som graviditet och menstruation.

Lite oväntat visar det sig mot slutet av föreläsningen att profeten Mohammed faktiskt hade en hel del att säga om svensk politik av idag. Notera att föreläsningen hölls innan valet 2010 och Mona Sahlin ledde fortfarande Socialdemokraterna. Wadud säger:

Profeten han sade: ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång”, autentisk hadith (episod ur profetens liv som används som vägledning) ”Ett folk som tar en kvinna som ledare kommer aldrig att få framgång” ”Aldrig att få framgång!”. Och det här är ett starkt svar till de som säger att man ska rösta på sossarna i år.

Liknande inlägg på denna blogg:
Abdul Wadud berättar i en annan föreläsning om hur Allah, änglarna och männen kan hjälpas åt för att tygla kvinnorna.
I ännu en föreläsning ger han instruktioner hur man går tillväga när man för första gången förgriper sig på en nyinförskaffad slavinna.

Herr Berg och historien om hur många faktiskt fick det betydligt bättre

I mars kom Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, tredje delen i Lasse Bergs trilogi om människan och dess utveckling. Jag beställde boken ganska omgående men det blev inte av att läsa den förrän nu i början av juni vid en poolkant på Cypern under en av mina rara utlandsvistelser.

Jag uppskattade de två tidigare delarna i trilogin, Gryning över Kalahari: hur människan blev människa om vår arts ursprung och natur samt Skymningssång i Kalahari: hur människan bytte tillvaro om övergången från ett jämförelsevis problemfritt jägar- och samlarliv till en betydligt hårdare tillvaro som jordbrukare. Den senare av de två böckerna skrev jag för övrigt ett inlägg om på bloggen.

I den avslutande delen tittar Lasse Berg på det senaste halvseklets utveckling och vad den betytt för det stora folkflertalet. Han tillåter sig att bli personlig och berättar om de resor han gjorde i Afrika och Asien för decennier sedan och hur saker och ting för det mesta förändrats till det bättre när han nu återvänder. Man får också en rejäl dos utvecklingsekonomi på köpet.

Lasse Berg uppskattar givetvis utvecklingen och att fattigdomen är på väg att utplånas. Samtidigt menar han ändå att, trots att vi fått det bättre materiellt sett, på många sätt blivit olyckligare av den senaste tidens utveckling eftersom den är på kollisionskurs med vår natur. Lasse Berg skriver:

Även om vi är osannolikt flexibla så mår människan dåligt, för att uttrycka det modernt, när hon avlägsnar sig alltför långt bort från de värden hon under evolutionen fått präglade i sitt inre. När en del av mänskligheten i stället för det naturliga arbetet på ett par tre timmar om dagen sliter livet ur sig, medan en annan del ställs utanför detta sammanhang, ja då blir alla olyckliga. När vårt människovärde inte längre är självklart, utan dagligen och livet igenom måste återerövras med till exempel rätt märke på väskan, eller en hög lön, får vi problem med vår natur. När vi inte längre får chansen att göra en annan lycklig förlorar vi en grundläggande del av vår mänsklighet. Då dör människans medfödda optimism.

(Källa: Berg, L. (2014), Ut ur Kalahari: drömmen om det goda livet, s. 337)

Jag tänker mig dock att det på en del sätt kan vara tvärtom, att vi faktiskt är på väg att anamma vår natur mer än vad vi tidigare gjort. Redan när jag läste den första boken i trilogin tänkte jag att den avslutande Lasse Berg-bok jag skulle vilja läsa vore en som knöt ihop säcken och betonade att den senaste tidens utveckling på många sätt innebär att vi hittat tillbaka till ursprunget efter den långa och tärande utflykt vår art inledde när vi lämnade jägar- och samlarlivet för att istället börja leva som jordbrukare. Utan att idealisera ursprungstillvaron var den ju ändå på många sätt att föredra framför det hårda livet som jordbrukare.

Om jag ska skjuta från höften och lite snabbt lista sådant där vi under modern tid kanske rört oss mot sådant som är mer i harmoni med vårt ursprung och vår natur så gäller det för det första kvinnornas frigörelse. I många av de jordbrukssamhällen som uppstod kom ju kvinnor att ha en sämre ställning än i den tidigare jägar- och samlartillvaron. När rättigheterna för kvinnor nu stärks världen över är det alltså i harmoni med vårt ursprung. Sammankopplat med detta är vår tids friare sexualmoral och acceptans för sådant som en seriemonogam livsstil. Det var ju främst i jordbrukssamhällen som det uppstod ett starkt behov av att tygla människors sexualitet, ett behov som antagligen inte var lika starkt under människans förhistoria. Vidare har vi den demokratiseringsvåg som dragit över världen och gjort vårt samhälle mindre hierarkiskt, likt de jägar- och samlargrupper vi en gång levde i. Världen har också blivit fredligare vilket kan sägas vara något som passar den leende apan utan vassa hörntänder. Hur fredligt jägar- och samlartillvaron egentligen var tvistar väl förvisso de lärde om. Slutligen har vi också den moderna tekniken som innebär att människan, den sociala apan, får enklare att tillfredsställa behovet av kontakt med sina medmänniskor. Lasse Berg är förvånande nog mer pessimistisk när det gäller den nya tekniken och tycks snarare mena att den gör människan olyckligare.

Avslutningsvis kan jag rekommendera Lasse Bergs böcker. Den tredje boken skiljer sig förvisso en del från de två tidigare men de är alla klart läsvärda.

Ut ur Kalahari

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Lasse Berg, Tillväxt, Människans natur, Feminism, Evolutionspsykologi, Demokrati.

Varför kunde inte väljarna rösta bort Lenin från makten?

Jag brukar intressera mig för vilka sökfraser de som hittar till min blogg via google använder sig av. En återkommande webbsökning som leder till denna blogg och som jag tidigare nämnt i förbifarten är ”Varför kunde inte väljarna rösta bort Lenin från makten?”. Denna fras har uteslutande förekommit i sökningar från Göteborg och har uteslutande gjorts antingen i november eller februari. Bristen på geografisk spridning, de så gott som identiska formuleringarna samt periodiciteten får mig att misstänka att det rör sig om någon form av återkommande skoluppgift. Ingen har googlat från en mobil enhet så fusk under någon form av prov måste uteslutas. Det rör sig antagligen om någon form av hemuppgift.

Detta inlägg måste rimligen komma att placera sig allra först nästa gång någon liten parvel från Sveriges framsida googlar svaret på den av läraren tilldelade frågan.

Så nu talar jag till dig som googlat dig hit, bortskämda lilla skitunge som välsignats genom att födas i en tid när all världens samlade kunskap, och förvisso även galenskap, bara är en googling bort. Säg åt din av svenskt utbildningsväsende undermåligt utbildade lärare att frågan är helt fel ställd. Sovjetunionens medborgare var per definition inte väljare eftersom de inte hade någon rösträtt. Punkt.

OBS, uppdatering 120606: När jag skrev detta inlägg sökte jag runt lite på internet för att se om någon form av val ägde rum under Lenins styre. Jag trodde då att jag hittat belägg för att något sådant inte förekommit. Det kom dock att visa sig att jag hade fel. Medborgarna i Lenins Sovjetunionen kunde faktiskt i någon mening anses vara väljare, se diskussion i kommentarstråden nedan. Jag ber därför förbehållslöst den representant för svenskt utbildningsväsende som känner sig träffad av ovanstående påhopp om ursäkt. Du elev som googlat dig hit för att få svar på frågan är dock fortfarande en bortskämd liten skitunge!

Liknande inlägg på denna blogg:
Relationen mellan delfiner och människor, ett urval av de olika googlingar som leder till min blogg.
Kriminalvården tänker nytt, om varifrån webbsökningarna som leder till min blogg härrör.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Lenin, Demokrati, Webbsökning, Sovjetunionen, Sökmotoroptimering, Utbildningsväsendet.

Global demokrati

Nu bär det av upp i det blå igen. Jag läst ännu en bok som avhandlar riktigt storslagna idéer, nämligen Torbjörn Tännsjös Global Democracy – The case for a world government. Som titeln antyder argumenterar Tännsjö i skriften för en världsregering. Boken är en del av projektet Gränslös demokrati som leddes av Folke Tersman. Jag har tidigare skrivit några rader om Tersmans eget bidrag, boken Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Världsregering, Global uppvärmning, Torbjörn Tännsjö, Allmänningar, Biologisk mångfald, Demokrati.

Är det dags att uppgradera kapitalismen?

Jag läste för ett tag sedan ut Peter Barnes utmärkta Capitalism 3.0 – A Guide to reclaiming the commons, i vilken han lägger fram ett storslaget förslag på hur vi kan uppgradera kapitalismen för att få ett mer hållbart samhälle.

Barnes liknar i sin bok kapitalismen vid operativsystemet för en dator, en sorts mjukvara för vår ekonomi. Han menar att det ekonomiska operativsystem vi har idag lider av en rad grundläggande fel. Det tillåter oss bland annat att överutnyttja allmänningarna, våra gemensamma resurser av olika slag. Vi verkar ta dem för givna och plockar oblygt från dem det vi vill ha utan att tänka på morgondagen. Ett aktuellt och för mänskligheten avgörande exempel på en överutnyttjad allmänning är vår atmosfär som vi i rask takt fyller med koldioxid. Men även fiskbestånd, skogar, mineraltillgångar och mycket annat är allmänningar som vi överexploaterar.

Sådana naturliga allmänningar är oftast de man brukar tänka på när man talar om allmänningens tragedi. Barnes betonar dock att det även finns samhälleliga och kulturella allmänningar. Som exempel på de förra kan nämnas bibliotek, gator och välfärdssystem. Som exempel på de senare kan nämnas internet, klassisk musik och språk.

De lärde har länge tvistat om hur man ska bevara allmänningarna. Det har funnits två huvudstråk, antingen har staten eller marknaden setts som räddaren. Barnes tror dock inte att någon av dem kan frälsa oss.

Till skillnad från Folke Tersman som har hög tilltro till staten och vill flytta den till global nivå för att rädda allmänningarna, vilket jag skrivit om tidigare, har Barnes inte så stark tilltro till statens förmåga att lösa våra gemensamma problem. Politikerna, som står vid rodret på skutan staten, ser oftast inte längre än till nästa val och framtida generationer har inte rösträtt och kan omöjligt påverka de beslut som i allra högsta grad kommer att påverka dem. Barnes synsätt är måhända färgat av amerikanska erfarenheter av starka lobbygrupper men han menar att företagen oftast dominerar staten och ser till att besluten gynnar dem. Barnes avvisar också gröna skatter, lite väl lättvindigt skulle anhängarna av den sortens idéer tycka. Han anser att politikerna inte kommer att klara av att sätta de höga skattesatser som kommer att krävas. Likaså kommer det att vara svårt att veta exakt hur höga satserna ska vara.

Även om Barnes i grund och botten är positiv till marknadens välgörande effekter tror han inte heller att den kan rädda oss. Barnes har förvisso en stark tillit till äganderätten, men han tror för det inte på att placera äganderätten till allmänningarna i händerna på företagen. Han liknar det vid att sätta räven som ansvarig för hönshuset.

Barnes anser alltså att varken staten eller marknaden kan rädda våra allmänningar från att överexploateras. Det behövs istället något tredje för att stärka allmänningarna, institutioner satta enkom för att se till att allmänningarna bevaras och kommer alla till del. Det Barnes skulle vilja ha är en helt ny sektor, bredvid staten och den privata sektorn, nämligen allmänningarnas sektor. Hans tankar är på det viset i linje med den amerikanska maktdelningstraditionen.

Han tänker sig att man ska ha en uppsjö med olika lokala, regionala, nationella och globala stiftelser, var och en med sin specifika allmänning att förvalta; en stiftelse för fiskbestånden i Östersjön, en stiftelse för grundvattennivåerna i västra USA och så vidare.

Tanken är att man ska ge speciella rättigheter till dessa stiftelser, precis som företagen har tilldelats långtgående och unika rättigheter. De ska sedan se till att säkra allmänningarnas fortlevnad och se till att även framtida generationer får del av dem. Det är dock knappast tänkt att stiftelserna ska sätta upp staket runt allmänningarna. Företag och privatpersoner ska, mot ersättning, kunna utnyttja resurserna på ett sätt som är hållbart. Tidigare har företagen oftast kunnat skörda från allmänningarna utan att behöva betala för sig i någon större utsträckning, oavsett om det rört sig om fiskbestånd eller frekvenser i etern för radiosändningar. De pengar som nyttjandet av allmänningarna drar in ska sedan kunna delas ut till de som kan anses vara rättmätiga ägare till allmänningarna och det är en grupp som man alltid ska sträva efter att göra så stor som möjligt. Vi har faktiskt alla födslorätt till jordens rikedom och ska få ta del av den, anser Barnes. Stiftelserna kommer alltså även att fungera omfördelande, då den rikare delen av befolkningen får antas förbruka tjänster från allmänningarna i större utsträckning. Stiftelser som delar ut pengar till medborgare finns faktiskt redan idag, till exempel Alaska Permanent Fund som till Alaskas invånare delar ut pengar som initialt kommer från delstatens oljeinkomster.

Barnes tycks inte ha särskilt hög tilltro till demokratin och visst kan man känna en viss tveksamhet inför hans förslag att flytta så mycket makt från våra folkvalda till oberoende stiftelser. Det handlar ju i slutändan ändå om någon form av expertstyre som han föreslår. Barnes svar är att alla institutioner inte behöver vara demokratiska och tar upp domstolar som exempel. Frågan är dock hur mycket makt man kan plocka bort från våra folkvalda utan att vi devalverar demokratin. Men å andra sidan, har vi inte ens tilltro till politikernas förmåga att ta hand om penningpolitiken, som riksbanken sköter, varför skulle vi då ha förtroende för dem när det gäller att ha hand om de allmänningar som vår överlevnad är än mer beroende av.

Man kan också undra hur ansvarsutkrävandet ska ske i allmänningsstiftelserna men kan det fungera i domstolar och riksbanker borde det väl även kunna fungera där.

I Capitalism 3.0 ges några konkreta exempel på hur institutionella lösningar i allmänningssektorn på olika nivåer skulle kunna tänkas se ut. Barnes lösningar kan nog vara enklare att genomföra på de lägre nivåerna, desto svårare blir det på det globala planet. När det gäller klimatförändringarna så presenteras en sorts global koldioxidstiftelse som en lösning. Barnes förslag till lösning på klimatkrisen är måhända av den typen som skulle fungera om det genomfördes. Problemet är snarare hur i helvete man ska baxa igenom det nya systemet i strid mot alla särintressen. Skulle det verkligen vara enklare att få med sig världens stater på ett projekt där de överlåter en stor del av sin beslutanderätt åt en oberoende stiftelse än att gå med på enhetliga koldioxidskatter? Nej, den typen av lösningar som Barnes föreslår skulle definitivt vara enklare att genomföra inom nationerna. Mer problematiskt blir det för enheter som ska agera på den internationella arenan, när flera nationer ska komma överens om att överlåta makt till institutioner så blir det oundvikligen mer komplicerat. Å andra sidan, när en sådan överenskommelse väl är gjord så har man funnit en väg ut ur segslitna förhandlingar, revirtänkande och rävspel, sådant som vi sett mer än nog av vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn och Cancún.

Är stiftelser satta att bevara allmänningarna ljuset vid tunnelns slut?

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Allmänningar, Global uppvärmning, Kapitalism, Demokrati, Resurshantering, Kollektiva dilemman.

Andra bloggar om lösningar på klimatkrisen: emretsson.net – Internalisera externaliteterna (Om koldioxidskatter), Hållplats Hådén – Hög tid att byta taktik för klimatrörelsen (Om vikten av att förmedla visioner), Effektbloggen – Full fart med tillväxt – rätt in i väggen (Om att överge tillväxtparadigmet).