Guds idéer i din hjärna på Livets Ords barnmöte

Jag hade tänkt mig att sommarens höjdpunkt, precis som alla andra somrar, skulle bli Livets Ords veckolånga europakonferens. Förra sommaren fick jag se John Arnott hela diverse småskavanker och förrförra sommaren fick jag under Israelkvällen lära känna församlingens märkliga förhållande till det judiska folket. I år var jag nog mest sugen på att ännu en gång besöka Livets Ords Israelmöte som äger rum idag klockan tre. Ämnet Israel måste ju nämligen sägas vara brännhett. Problemet är dock att jag denna konferensvecka dagtid är ansvarig för ett stycke barn, mitt eget. Livets Ord brukar ju dock vara relativt barnvänligt. De har väl anammat Jesus ord: ”Låt barnen komma till mig”. Kanske skulle jag därför, trots barnaoket, faktiskt kunna bevista Israelmötet. Igår begav jag mig av till europakonferensen för en generalrepetition och för att se om ett några timmar långt Israelmöte skulle låta sig göras idag.

Det är en sak som jag verkligen gillar, när man är på Livets Ord så är det ingen tvekan om att man är på Livets Ord. Så fort vi gick runt hörnet och in på konferensområdet så var det första vi såg två personer som stod på knä och hade sina händer på en kryckförsedd ung herres ben. På få andra tillställningar är nog helande handpåläggning ett så naturligt inslag.

Jag tänkte att vi skulle börja med något enkelt så vi gick direkt till tältet där man höll barnmöte. Mötet riktade sig förvisso till barn i åldrarna sju till tretton men jag ställde mig ändå längst bak med min ett och ett halvt-åring i förhoppningen om att vi i alla fall skulle ha något litet utbyte av tillställningen. Mötet hade precis börjat och inleddes med lite förbön. Man hade i förväg fått in önskemål om böneämnen från olika personer. Det rörde sig om vitt skilda saker. Vi bad bland annat för svalare väder, att någons astma skulle försvinna samt att någons släkt skulle bli frälst. Svalare väder hade jag faktiskt hunnit be för själv redan innan mötet, trots att jag ju inte är troende eller det minsta religiöst lagd.

Rekryteringen av missionärer skulle tydligen börja i låg ålder ty första hållpunkten på barnmötet efter förbönen var missionären Christian som berättade om sitt missionsarbete i Sibirien och lite av de strapatser han där varit med om. Christian försökte inför barnen motivera varför man skickar ut missionärer till många av världens oroliga hörn. Han försökte vidare rekrytera nya små missionärer och bad slutligen om småttingarnas bidrag till missionsarbetet. Missionären Christian sade:

Men varför står jag här? Jo, jag vill berätta så här, det är nämligen så här att det finns massor med människor ute i världen som inte har hört talas om Jesus. Och ibland bor de här människorna på ställen där det är svårt att bo, som till exempel nu i Ukraina så är det jättesvårt till exempel. Det finns andra ställen som man kan åka till, och det är jättebesvärligt, men det betyder inte att Gud älskar dem mindre, eller hur? Gud älskar ju dem lika mycket ändå, eller hur? Och kanske ännu mer vill han att de ska få höra talas om hans kärlek, eller hur? Och det är därför som vi som missionärer ibland åker till ställen som där det är svårt att komma till eller att vara på. Det är lite extra besvärligt, man kanske har råttor i huset som vi hade, det är svårt att få tag på mat och så här. Men det är värt det. Varför det? Jo, därför att man får se att när människor får höra talas om Jesus, och de börjar tro på Jesus, så börjar deras liv förvandlas, eller hur? Och det är det som gör det värt att åka till de här ställena. Det är därför man kan flytta ut som en hel familj på ett sådant här ställe och ändå tycka att det är värt det. Så är det på Livets Ord. Jag har många missionärsfamiljer i den här församlingen som åkt ut och arbetat på sådana här ställen, och som är ute just nu också där det inte alltid är så enkelt. Men vi vill att människor därute och inte minst barn ska få höra om Jesus. Till exempel i Indien där vi arbetar, där finns det massor med barn som är i er ålder. De har vuxit upp på gatorna istället, de är jättefattiga, de kanske inte kan läsa och skriva. Då vill vi hjälpa dem att få lära sig att läsa och skriva. Men vi vill också att deras familjer ska få höra talas om Guds kärlek, eller hur? Så därför arbetar vi som missionärer, och arbetar vi med mission. Och vet du vad jag tror? Jag tror att inne i det här tältet så har vi personer som åker ut på missionsfältet någon gång i framtiden. Vore inte det spännande att åka till något annat land som en missionär, eller hur? Så när du växer upp här så tror jag att Jesus kommer att visa dig att det finns massor med barn därute, det finns massor med människor därute som behöver få tag på Jesus. Och det är därför vi också samlar in kollekten, därför att när vi gör så här, när vi samlar in pengar, tar upp kollekt, så gör vi det möjligt för att folk ska kunna resa ut, då gör ni det möjligt för oss att hjälpa barn därute. Vill ni vara med på det? Är det någon som vill vara med på det? Vad bra!

När missionär Christian lämnat scenen fortsatte istället pastor Leif att jäklas med ungarnas hjärnor och sätta griller i huvudet på dem. Han sade:

Hur många är det här som skulle vilja bli missionärer? Få se, skulle kunna tänka sig att det där låter ju som att det skulle passa mig, att bli missionär. Jag tror verkligen att det är så. Under den här veckan så tror jag du kommer få sådana här idéer i din hjärna och i ditt hjärta när du börjar tänka: Men det där vill jag verkligen göra. Och det är, tror jag, Guds röst i dig. Han kommer att säga sådana saker till dig under den här veckan och det ska du behålla härinne.

Precis som att man inledde rekryteringen av missionärer i tidig ålder så började man tydligen också med kollekten tidigt. Barnen fick efter informationen om missionsarbetet lämna sina bidrag till detsamma. Precis som på Livets Ords vuxentillställningar skickade man runt hinkar i vilka de små fick slänga sina slantar. Samtidigt som kollekthinkarna gick runt sjöngs en låt med orden ”Ge – det kommer tillbaka” och ”Ge till Gud”. Jag tycker de borde förstå vilken parodi på en pengahungrande frikyrka det blir när man samtidigt som man tar upp kollekten sjunger sånger om att ge pengar till Vår Herre.

Vissa av dagens barn har tyvärr inte någon hunger efter Guds ord. Efter mindre än en kvart blev det omöjligt för mig och min lille att vara kvar eftersom han vägrade sitta still. Efter att ha lämnat barnmötet strosade vi runt ett slag på området innan vi gick in i den stora kyrksalen där pastor Stephen Sumrall höll möte. Ungen min verkade dock inte alls vara rädd om sin själ eller bry sig om var han skulle tillbringa evigheten ty redan efter någon minut blev det helt omöjligt att vara kvar också därinne.

Jag fick tyvärr inse att det inte skulle bli något Israelmöte idag och att om man skaffar barn innebär det tyvärr att man måste försaka en hel del, bland annat att kunna hänga på Livets Ord precis så mycket som man vill.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Har du önskat någon Glad Alice-Dag idag?

Många av våra högtider är djupt stötande och perverterade. Som exempel kan nämnas lucia och midsommarafton. Den ena högtiden går man upp okristligt tidigt för att med en mindre eldsvåda på huvudet fira att en ung italiensk kvinna som vägrade prostituera sig blev torterad till döds för längesedan. Den andra högtiden dansar man bland annat djurdanser kring något som vissa menar är en stor fallossymbol.

Det finns dock en, förvisso föga känd och firad högtidsdag, som är vida värre än alla andra och som firas just idag, den 25:e april. Den internationella högtidsdagen kallas Alice Day och är faktiskt, hör och häpna, någon sorts motsvarighet till julafton för de som gillar småflickor.

Namnet Alice syftar på den lilla flicka som inspirerade författaren Lewis Carroll till boken Alice i Underlandet. Trots att det inte verkar finnas några belägg för att Carroll hade något sexuellt intresse av den lilla Alice så har flickälskande pedofiler tydligen ändå av någon anledning funnit författarens och flickans relation rörande och därför uppkallat sin alldeles egna dag efter henne.

På den norska pedofiliförespråkarsajten pedofili.info skriver man om högtidsdagen, och på något sätt blir texten faktiskt än mer absurd just för att den är skriven på hurtig norska.

Endelig er Alice-dagen de pedofiles dag, en spesiell dag for oss til å markere solidaritet og våre følelser for de unge. Da ser vi på vår seksuelle legning i en større sammenheng og er stolte over hvem vi er. Pedofili har alltid eksistert. Pedofili har skapt mye godt mellom mennesker og gjort at mange har kjent seg elsket opp gjennom tidene. Vi bruker dagen til å arbeide for større toleranse i samfunnet, til å markere at også vi er en del av samfunnet, at vår seksualitet ikke er en trussel mot noen men inngår i vår felles menneskelighet. Vår seksualitet må finne sin naturlige plass og være noe vi deler sammen med de unge, på deres premisser, og med viten og tillatelse fra foreldrene.

Av någon outgrundlig anledning verkar inte flickpedofilerna vilja dela högtid med de bögiga pojkpedofilerna. Det är faktiskt lite märkligt. Som pedofil lär man ju ändå ha få allierade så man borde väl ändå kunna samsas med andra pedofiler på samma dag kan man tycka.

Hjärta-i-hjärta
Ett litet hjärta som omges av ett stort hjärta. De flickälskande pedofilernas symbol är skrämmande nog exakt densamma som glassföretaget GB Glace.

Liknande inlägg på denna blogg: För några år sedan skrev jag om det hårresande pedofilikapitlet i extreme sexliberalen och pedofilapologeten Dick Wases märkliga bok Samlag eller salighet: sexualitet och moral från forntid till nutid.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Transhumanismen och dess kritiker

Som alla andra moderna pappor är jag numera hemma med min lille gosse om dagarna. På de flesta sätt är väl vår vardag som andras med sysslor såsom blöjbyten och barnvagnspromenader. Vi har dock, i alla fall för ett slag, valt att vända de öppna förskolorna ryggen då vi funnit att de med sina infantila sånger om spindlar i regnoväder och andra tramsigheter blott avspegla samtidens enfald. Istället har jag och min pojke fäst blicken vid horisonten och fördjupat oss i en framåtblickande idéströmning som andas science fiction, nämligen transhumanismen. Kortfattat kan man säga att transhumanisterna menar att vi både kan och bör använda olika teknologier, exempelvis genteknik och informationsteknologi, för att förbättra oss människor fysiskt, intellektuellt och psykiskt samt för att förlänga våra liv.

Vi har valt att inleda vårt utforskande av transhumanismen med antologin H± Transhumanism and its critics som jag funnit via en recension på bloggen Häggström hävdar. Som namnet antyder så låter man i boken inte bara ideologins förespråkare komma till tals, utan även dess kritiker.

Då jag är lite intresserad av konspirationsteorier så är det faktiskt främst i det sammanhanget jag tidigare kommit i kontakt med transhumanismen. Den grupp av människor som ser konspirationer i allt brukar nämligen ofta mena att även transhumanismen är en del i den stora planen att förslava mänskligheten. Det är dock inte den sortens kritiker som kommer till tals i H± Transhumanism and its critics utan det är personer med lite olika bakgrund; såsom filosofer, teologer och sociologer.

Ett genomgående problem i texterna som kritiserar transhumanismen, och för all del i viss utsträckning i de som försvarar den, är att det är att det är ganska svårt att säga exakt vad transhumanismen står för. Det gäller väl i och för sig alla idéströmningar men det torde särskilt gälla en färsk sådan som transhumanismen, en ideologi som kanske ännu inte funnit sina former.

I en text argumenterar filosofen Mark Walker för att transhumanismen och skapandet av en ny sorts människor som är smartare, lever längre och är mer moraliska är det bästa valet. De människorna står nämligen bäst rustade att tackla de utmaningar vi står inför och det är faktiskt mer riskabelt att inte genomföra den förändringen av mänskligheten än att så göra. När jag läser hans text kan jag dock inte låta bli att tänka en kritisk tanke. Låt oss säga att vi hade möjlighet att öppna en stjärnport ur vilken det skulle komma invaderande utomjordingar som liknade oss men var smartare, mer långlivade och mer moraliska. Skulle verkligen Walker även se en sådan invasion som önskvärd och öppna stjärnporten? Måhända är tankeexperimentet med en invasion orättvist på grund av de krigiska antydningarna men utfallet blir ju trots allt detsamma.

Ett annat problem med transhumanismens genomförande som bara bemöts i förbifarten i en text av transhumanisten Nick Bostrom är att det ju ofta förefaller oundvikligt att nästa generation med barn vid någon tidpunkt programmeras genetiskt snarare än att man avlar fram dem naturligt och låter dem delta i det genetiska lotteriet. Bostrom skriver:

if the alternative to parental choice in determining the basic capacities of new people is entrusting the child´s welfare to nature, that is, blind chance, then the decision should be easy. Had Mother Nature been a real parent, she would have been in jail for child abuse and murder. And transhumanists can accept, of course, that just as society may in exceptional circumstances override parental autonomy, such as in cases of neglect or abuse, so do too may society-imposed regulations to protect the child-to-be from genuinely harmful genetic interventions – but not because they represent choice rather than chance.

(G.R. Hansell, W. Grassie, N Bostrom m fl (2011), H± Transhumanism and its critics, s. 63)

Är dock inte det genetiska lotteri vi idag ”utsätter” barnen för egentligen ett förhållandevis förutsägbart lotteri? Det är ju ändå ett lotteri som pågått i miljarder år och i vilket vi trots allt inte riskerar några större obehagliga överraskningar.

Avslutningsvis kan man konstatera att transhumanisternas texter i antologin överlag är mer stringenta och tydliga än kritikernas men man kan inte låta bli att undra hur det skall gå om transhumanisternas högtflygande idéer en dag får möta den komplexa och svårförutsägbara verkligheten.

Transhumanism & its critics

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Självbefläckelsens allvarliga följder

Jag har ju blivit far till en liten pojke och är mycket medveten om att det en vacker dag kommer att behöva förklaras ett och annat kring könsliga förhållanden. Som tur är har jag redan ett verk i bokhyllan som kommer att vara till stor hjälp när det är dags, nämligen teologie doktor Sylvanus Stalls Hvad en gosse bör veta. Boken är inte direkt ny, det amerikanska originalet utkom 1897 och bokförlaget Puritas svenska översättning gavs ut 1904. Att boken är gammal ska väl dock inte spela någon roll då ju sanning är för evigt.

Hvad en gosse bör veta är tänkt att sättas i händerna på en liten gosse som börjat undra över hur barn blir till och dylika ting. I sin introduktion till boken presenterar sig Sylvanus Stall för den undrande gossen med orden ”Din tillgifne vän” och i det svenska förordet, signerat i Hedemora verksamma medicine doktor Hjalmar Selldén, lyfts boken till skyarna:

Föreliggande arbete, som är prägladt af en djup och sund religiositet och öm omtanke om barnets sanna välfärd, bör vara mången far och mor till hjälp, då barnets reflektionsförmåga vaknar.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 8)

Låt mig innan vi går in på bokens innehåll nogsamt understryka några saker. Lilla gosse, Sylvanus Stall är inte din tillgivne vän. Han är en bigott gubbe och om du lyssnar på honom kommer du att bli ångestfylld och djupt olycklig. Vidare må dr Selldén ha rätt i att boken är präglad av en djup religiositet men sund kan man knappast kalla den. Ej heller är den präglad av någon öm omtanke om barnets sanna välfärd, snarare raka motsatsen.

Sylvanus Stall
Bakom försättsbladet blickar Sylvanus med sträng blick mot läsaren.

Stall går varsamt fram när han ska berätta om reproduktionens mysterier för den nyfikne gossen. Innan han kommer in på den mänskliga fortplantningen berättar han om blommor och bin, samt om hur fiskbarn och däggdjursbarn blir till. Stall undviker dock faktiskt att beröra det för reproduktionen nödvändiga samlaget. Detta är lite oväntat eftersom han i förordet lovar att barnet inte kommer att ha några frågor när boken är färdigläst. Jag kan nog allt tänka mig att det faktiskt fortfarande kan finnas vissa frågetecken som behöver rätas ut trots att man tagit sig igenom hela boken.

Eftersom Stall tror att vår Herre alltid har vårt bästa för ögonen understryker han ständigt ändamålsenligheten i hur saker och ting är ordnade. Stall varnar som en naturlig följd av detta också för att använda den fortplantningsutrustning Gud försett oss med på ett sätt som icke är i linje med vår Herres ändamål, exempelvis att onanera. Att varna för självbefläckelsens allvarliga följder är faktiskt också bokens kärna och egentliga syfte. Stall har dedikerat tre kapitel till ämnet.

Även om det blir en hel del text så har jag ändå valt att nedan ta med de tre kapitlen i sin helhet. Jag anser nämligen att människosläktet behöver ta del av Sylvanus Stalls rena oförvanskade ord, intet tillagt, intet borttaget.

Stall inleder det första av de tre kapitlen om masturbationens faror med lite etymologi.

Ingen gosse kan leka med de yttre delarna af sina fortplantningsorgan utan att slutligen lida mycket allvarliga följder. I början synes det kanhända som en obetydlighet för gossen, och likväl säger honom hans samvete från första gången, att han gör något, som är orätt. Det är af denna orsak, som en gosse, som ger efter för en sådan ond frestelse, söker upp ett ensligt, hemligt ställe, och på grund däraf kallas den synden för ”den hemliga lasten”. Och emedan hela personligheten hos den, som utöfvar denna vana, blir förnedrad och befläckad genom hans egen handling, kallas det ”själfbefläckelse”. Det kallas också för ”onani”, ty för nära tusen år sedan straffade Gud en man, som hette Onan, med döden för en liknande gärning (1 Mos. 38: 3.10). Denna synd benämnes äfven ”masturbation”, hvilket ord är sammansatt af två latinska ord, som betyda ”befläcka med handen”.
Hvart och ett af dessa ord säger någonting om den onda beskaffenheten af denna synd. Men det finns knappt ord för att uttrycka de förfärliga följder, som de få lida, hvilka framhärda i denna synd. Jag tror ej, min käre vän Harry, att du fallit offer för denna fördärfliga last, och jag skulle vara glad, om jag kunde tro, att icke någon, hvarken tillfälligtvis eller med afsikt, lärt dig att utöfva den. Men då jag känner de faror, för hvilka du likt andra gossar är utsatt, och då jag dessutom förstår, att tänkande gossar, på grund af sitt mer utvecklade nervsystem och på grund af finare känslighet, äro mer utsatta för att hängifva sig åt denna last än gossar med ringare förståndsgåfvor och mindre känslig kropp, så anser jag det viktigt, att du får lika insiktsfull och noggrann kunskap om detta ämne, som om något annat. Detta är nödvändigt, så att du, genom att i förväg känna till beskaffenheten och följderna af ett sådant handlingssätt, må kunna undvika denna synd, i hvilken till och med män stundom genom okunnighet förfalla vid så framskriden ålder som tjugofem eller trettio år. Här gäller det såsom i annat, att om man är varnad förut, är man väpnad förut. Hvarje gosse borde få rätt upplysning om dessa saker, ty äfven sådana, som kunna skyddas för att genom yttre inflytelser få sina tankar och handlingar befläckade, äro icke desto mindre utsatta för sådana inre, kroppsliga omständigheter, som kunna framkalla retningar och oordningar; och där ett sådant sjukligt tillstånd får fortfara af okunnighet, blir själfbefläckelse snart en regelbunden vana och kan lätt utöfvas med sådan våldsamhet, att inom kort fullständig slöhet eller till och med döden inträffar. Ingenting är så gynnsamt, för att denna last skall fortsättas och spridas, som okunnighet, och endast därigenom att gossar och män blifva på ett rent sätt upplysta om detta viktiga ämne, kunna de räddas från de förskräckliga följder, som årligen störta tusentals gossar i moraliskt, andligt och kroppsligt fördärf.
Såsom jag redan sagt, uppsöker en gosse, som vill utöfva denna handling, först och främst en enslig plats. Allt från början ogillas han af sitt samvete, och därför kan han icke öfverlämna sig åt det onda, han tänker utföra, utan att våldföra sig på sin sedlighetskänsla. Hans sedliga natur är den, som lider först. Detta, min käre gosse, är en viktig omständighet, och om du någonsin skulle falla offer för denna last, skulle du finna, att med den första känslan af skuld förenar sig också en upprorsande mot Gud och mot dina föräldrar. Du skulle snart ifrågasätta Guds visdom och godhet. Ditt intresse i goda böcker, i kristlig undervisning i söndagsskolan, bibeln, kyrkan och heliga ting skulle hastigt förminskas. Du skulle snart upptäcka i ditt hjärta en upprorisk känsla, som skulle göra dig olydig, tvär, retlig och skamsen. Du skulle börja att mista tron på allt, som är godt, och om du fortfore i din synd, skulle du blifva mindre och mindre lik Jesus och mer och mer lik frestaren. Med andra ord, den sedliga naturen lider i första hand af könslasten, och närhelst du hör en gosse eller man skryta med sina tvifvel eller smäda Gud, bibeln, renhet och dygd, så kan du vara viss på att denna hans känsla har sin grund i någon hemlig eller uppenbar synd eller last, som angripit hans sedliga natur och förnedrar och orenar hans hjärta.
Om följderna af hans hemliga last också endast hade denna verkan på hans sedliga natur, borde det vara nog för att vänja en hvar tänkande och vaken gosse ifrån denna vana. Men dess inverkan på själen och kroppen är dessutom af mycket allvarsam natur, och därom skall jag tala imorgon.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 95-98)

I nästa kapitel går Stall in i detalj på självbefläckelsens konsekvenser för den gosse som faller för frestelsen. Följderna av att leka med sin penis visar sig inte vara att leka med.

Om jag hade tid, skulle jag vilja säga dig många saker angående det sätt, hvarpå följderna af denna last visa sig i den moraliska naturen och framträda i gossars och mäns lif; men jag måste skynda på, så att jag ej tröttar ut dig.
Sedan stora förändringar hafva inträdt i gossens karaktär och den muntra, frimodiga, glada och lydiga gossen blivit knarrig, retlig, slö och tillbakadragen och ej längre kan se människor fritt och öppet i ansiktet, utan söker undvika att möta folk, drager ned mössan liksom för att dölja ögonen och går omkring med skygg och brottslig uppsyn, kan man med säkerhet vänta att få se förändringar af både andlig och kroppslig beskaffenhet.
Näst efter den moraliska naturen kommer ordningen till nervsystemet. I ingen annan del av människokroppen äro så många nerver sammanförda på ett ställe som i fortplantningsorganen. Vid själfbefläckelse bearbetas dessa nerver på ett sätt, som framkallar de allvarsammaste följder. Den angenäma känsla, som följer med till en början, når sin höjdpunkt i en krampaktig ryckning i nerverna, som för tillfället gör slut på allt välbehag och gör nerverna så slappa och medtagna, som de äro hos en person, hvars hela kropp varit under inflytandet af kramp eller konvulsioner, såsom man kallar det. Du kan lätt inse, att sådana våldsamma skakningar i dessa särskilda nerver måste meddela sig åt nerverna i hela kroppen, och om sådana skakningar upprepas eller fortsättas länge, blir hela nervsystemet illa tilltygadt och fördärfvadt, så att intet hopp om tillfrisknande återstår.
Medan nerverna på detta sätt fördärfvas, lider också själen. Den begåfvade gossen, som satt öfverst i klassen, förlorar förmågan att begripa och kvarhålla sina läxor. Hans minne sviker honom. Hans tankeförmåga begynner förlora sin egenskap att begripa saker. Han kan ej mera hålla fast som förut. Småningom förlorar han sin plats och kommer nederst i klassen. Han har ej längre säkerhet och tillit till sig själf. Han har mistat lusten till den stojande lek, det hjärtliga skratt, det förtroliga kamratskap, som känneteckna en gosse med stark själ och kraftig kropp.
Medan dessa förändringar äga rum i sedlighetskänslan och i själen, begränsas icke inverkan på kroppen till nerverna. Hälsan försämras. Ögonen förlora sin glans. Huden blir gulaktig. Musklerna blifva slappa, och en onaturlig dåsighet inträder. Hvarje liten anstängning åtföljes af trötthet, och stor likgiltighet råder för allt, som fordrar uöfvande af viljekraft. Arbete blir obehagligt och tråkigt. Gossen klagar över smärtor i ryggen, hufvudvärk och yrsel. Händerna blir kalla och fuktiga. Matsmältningen blir trög och aptiten ojämn. Hjärtat slår häftigt. Han sitter nedböjd, får insjunket bröst, och istället för att hela kroppen skulle utveckla sig till en stark, manlig gestalt, utmärglas den, och många tecken tyda på tidigt aftagande och död.
Dessa äro, min käre vän Harry, några af de mera synliga tecknen och verkningarna af själfbefläckelse, då vanan ofta utöfvas eller fortfarit under någon tid. Det är väl sant, att några af dessa förhållanden kunna framkallas af andra former af kroppsliga fel, och på grund däraf kunna oerfarna lätt döma orätt; men en duglig läkare bör under alla omständigheter vara i stånd att i hvarje gifvet fall noggrannt bedöma den orsak eller de orsaker, som framkallat sådana resultat.
En allvarsam svårighet med alla, som hängifva sig åt denna förfärliga och fördärfliga last, är att medan kroppen, själen och sedlighetskänslan försvagas, vinner däremot vanan i kraft. Själfva viljan kan blifva så slapp, att till och med då utöfvaren af lasten underrättas om dess fördärfliga karaktär och sorgliga följder, har han icke ens lust att upphöra med den, ej heller något verkligt begär att undgå de förskräckliga följder, som med visshet komma senare; och till och med där det finns nog karaktär och manlighet kvar att önska blifva fri, är ofta viljan så svag, att en skarp strid pågår under en längre tid.
Du förstår, af hvad jag sagt, att denna hemliga last åtföljes af mycket allvarsamma följder. Men jag har ännu icke sagt dig det värsta. Om själfbefläckelsen fortsättes, ska den icke blott undergräfva, utan helt och hållet förstöra hälsan. Om kroppen af naturen är stark, händer det, att själen först gifver vika, och vid svåra fall inträder själsslöhet eller vansinne. Om kroppen icke är naturligt stark, dukar den måhända under för någon tärande sjukdom, såsom lungsot eller något annat lidande, som snart ändar lifvet.
Hur förfärligt och hjälplöst tillståndet är för dem, hos hvilka denna vana inrotat sig, kan du förstå däraf, att för att hindra upprepandet af denna gärning och om möjligt bota offret för denna last, måste man ofta sätta ”tvångströja” på gossar eller binda deras händer på ryggen eller vid sängkanten, eller också fästas de medelst band eller kedjor vid ringar i väggen; och på många andra sätt måste utomordentliga mått och steg tagas för att rädda någon från att fullkomligt fördärfva sig själf till kropp och själ. Och tyvärr visa sig till och med dessa utomordentliga mått och steg stundom fruktlösa i fråga om att förekomma lasten eller bota den.
Jag tänker, att du skall inse, min käre gosse, huru viktigt det är, att alla gossar blifva ordentligt varnade, och därtill i god tid, för de ödesdigra följderna af denna förfärliga last. Du förstår nog orsaken till att din egen kära pappa bedt mig fortsätta att sända dig ännu flera föredrag i fonografen, sedan jag besvarat den fråga, som du ställde till din mamma, och som jag på grund av hennes sjukdom fick det hedrande uppdraget att besvara. Dina föräldrar äro alltför upplysta och älska dig alltför mycket, för att de skulle vara likgiltiga angående vikten af dessa allvarsamma frågor. De hafva ej velat, att du skulle till följd af okunnighet blifva utsatt för dessa förfärliga faror; och då du nu fått denna upplysning och fått kännedom om de svåra följderna af synder, i hvilka många förut renhjärtade och uppriktiga gossar hafva fallit genom okunnighet, så bör du tacka Gud för dina föräldrars kärleksfulla omtänksamhet och för hans nådiga försyn, hvarigenom du blifvit bevarad från denna allmänna och förödande last.
I betraktande af hvad dina föräldrar åstunda för dig i denna sak, är det mycket lämpligt, att jag i morgon talar om för dig, hvilken orättvisa du skulle begå mot dem och andra, om du någonsin skulle hemfalla åt en könslast i denna eller någon annan form.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 101-106)

Stall anar nog att det därute faktiskt finns gossar som sjunkit så djupt i självbefläckelsen att de inte bryr sig om vad som drabbar dem. Han har dock ett ess i rockärmen för de pojkarna. Precis som Stall varnar för i föregående kapitels slut så tar han i nästa kapitel nämligen upp de allvarliga återverkningar onanin har på nära och kära till de som drabbats. Även om pojken inte bryr sig om vad som händer honom själv så borde han väl ändå bry sig om dem.

Af hvad jag talade om för dig i går och i förrgår kan du förstå något om de sorgliga följderna af den hemliga lasten; men gossen själf är icke den ende, som lider. Ingen kan handla orätt på ett eller annat sätt utan att göra så, att äfven andra måste i någon mån åtminstone lida af hans synd. Icke allenast blifva föräldrarnes synder hemsökta på barnen, utan barnens synder blifva också hemsökta på föräldrarna.
Om du genom ditt eget förvållande fördärfvar din hälsa, försvagar ditt förstånd och gör dig själf oduglig, så är det fråga om, huruvida icke dina föräldrar komma att lida lika mycket eller mera än du själf. Tänk efter ett ögonblick, hvad dina föräldrar gjort för dig. Sedan mamma skaffat dig till världen med fara för sitt eget lif och under stora smärtor och lidanden, ägnade hon sig under åtskilliga månader nästan helt och hållet åt att nära och sköta dig. Då de olika barnsjukdomarna kommo, vårdade hon dig omsorgsfullt, att du icke skulle förkyla dig och dö eller få försvagad syn eller hörsel, eller på något sätt komma att lida under återstoden af ditt lif af någon kroppslig bräcklighet. Då du fick skarlakansfeber, ägnade sig både pappa och mamma dagligen under flera veckor nästan helt och hållet åt dig. Dag och natt vakade de öfver dig, och under ett par månader kom ingen till ert hem, af fruktan att få denna svåra sjukdom eller föra smittan till andra, och för din skull vakade dina föräldrar med glädje och ledo allt utan att klaga.
Ända från din födelse ha de arbetat för att skaffa dig, hvad du behöft. De ha varit noggranna med din undervisning och uppfostran. De ha bevarat dig för dåliga kamrater och alla slags dåliga inflytelser, och jag är säker om, att du lätt inser, huru besvikna och ledsna de skulle blifva, om du handlade orätt. Hvilken sorg för pappa och mamma, om de skulle se sin gosse med gulblekt ansikte, matt blick, lutande gestalt, utan energi, kraft eller mål, trög i skolan, skygg, undvikande andras sällskap, utan smak för goda böcker, undvikande söndagsskolan och med lust att undkomma allt upplyftande, kristligt inflytande. Ingenting skulle kunna göra pappa och mamma mera sorg än att veta, att deras älskade gosse, som de hoppades utrusta till att blifva en mycket nyttig man, vändt sig bort till det ondas och syndens väg, som med visshet skall tillintetgöra deras förhoppningar och förstöra deras gosse både för denna världen och den tillkommande.
Men icke allenast för dem, utan hvilken sorg och smärta skulle det ej vålla din lilla nyfödda syster, då hon blir stor, och då, när hon med rätta skulle vara stolt öfver att kunna vända sig till dig för att få råd och sympati och hjälp, hon skulle blifva förödmjukad att finna, att du var svag och nervös och ovärdig den aktning och kärlek, som hon under andra omständigheter så gärna skulle velat gifva dig. Icke allenast skulle du göra orätt mot din syster, utan du skulle också göra orätt mot den rena, älskliga flicka, som vi med rätta hoppas, att Gud i sin försyn förbereder till att kröna och välsigna din mandom, och med hvilken du ej kan vänta att blifva hedrad och lycklig, om icke ditt lif utmärkts af samma renhet och heder, som du skall hafva rätt att vänta af henne.
Med följderna af själfbefläckelse inskränka sig icke till den gosse, som utöfvar den synden, ej heller till hans föräldrar, bröder och systrar, vänner och anförvandter; utan, om en sådan gosse växer och blir man och gifter sig och möjligen får barn, måste dessa till en viss grad lida af hans synd. Om hans synd har gjort honom mindre duglig att förtjäna sitt uppehälle, och hans barn på den grunden födas i armod, är detta en af de följder, som de få lida. Men om hans kroppskrafter blifvit försvagade genom laster eller af någon annan orsak, kan han icke skänka sina barn fullkomlig kroppslig, andlig eller sedlig förmåga. Ty lika litet i fråga om naturen som i fråga om pengar kan man gifva sina barn det, som man icke själf äger. Det är samma förhållande med det mänskliga lifvet som med sädeskornet; om det korn som sås på åkern, är af dålig beskaffenhet, så kommer skörden att blifva af underhaltigt slag. Om en gosse skadar sina fortplantningsorgan, så att hans manliga säd i framtiden blir af sämre beskaffenhet, så skall hans afkomma visa detta i sin fysiska, andliga och moraliska natur. Och därför förstår du, att till och med en gosse kan förbereda vägen till att hans blifvande barn komma att hemsökas med följderna af laster och synder, som blifvit begågna många år, innan de blefvo födda. Detta är i sanning en mycket allvarlig tanke, och du förstår, huru äfven de små gossarne nu för tiden omedvetet bilda och dana icke allenast de kommande barnens karaktärer och öden, utan huru de också forma hela nationens historia och framtid. De tänkesätt och det uppförande, den åtrå och ärelystnad, som röra sig inom gossarne och flickorna i våra lek- och småskolor, odla och utveckla nu i dem det lif och den karaktär, som avgöra, hvad som skall känneteckna denna nation hundra år härefter.
Jag önskar, att hvarje gosse i landet kände till dessa omständigheter, så att han kunde besluta sig för att så vårda sin hälsa, att hans barn måtte blifva välsignade med starka kroppar; att så uppöfva sin själ, att hans barn måtte ärfva större förmåga att förvärfva kunskaper, och att hans barn måtte ärfva benägenhet för dygd, rättskaffenhet och fromhet.
Du ser alltså, huru viktigt det är att icke göra någonting, som kan försvaga den förmåga eller de krafter, som Gud gifvit dig, och i morgon skall jag söka att i korthet omtala för dig, huru gossar kunna bevara hela sin kropp i renhet och styrka.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 109-113)

Stall sparar verkligen inte på krutet när det gäller att se till att eventuell självbefläckelse åtföljs av så mycket ångest som möjligt. De gossar som läst hans verk och tagit det på allvar lär ha drabbats av svåra kval. Det är faktiskt inte omöjligt att boken Hvad en gosse bör veta för vissa av dess läsare faktiskt gav upphov till något som liknade de konsekvenser Stall påstod att onani hade.

Hvad en gosse bör veta

Liknande inlägg på denna blogg:
I avdelningen religiöst påbjuden underlivshantering har jag tidigare skrivit om vad sunnimuslimska fundamentalister har att säga om saken.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Dogtooth

I helgen såg jag den prisbelönta och kritikerrosade grekiska filmen Dogtooth som handlar om en inte alltför vanlig familj på den grekiska landsbygden. Föräldrarna har byggt upp ett litet slutet universum med sina egna bisarra lagar åt de tre fullvuxna barnen som kontrolleras hårt. Världen utanför beskrivs som farlig och endast pappan lämnar hemmet för att sköta om fabriken han driver. För att inte göra barnen alltför nyfikna på världen utanför har föräldrarna bland annat ändrat ords betydelser. Ord som refererar till sådant som bara finns bortom trädgårdens staket ges en helt annan mening som barnen kan relatera till. Något som dock tycks värt att riskera allt för är sonens spirande sexualitet som pappan betalar en kvinna utifrån för att tillfredsställa. Filmen är värd att se och ställer frågor om sådant som frihet, kontroll och människans formbarhet.

Att skapa ett eget universum är nog en skruvad fantasi som väl säkert dykt upp i en och annan förälders huvud. Hur roligt vore det egentligen inte att skapa sin helt egna värld åt den lille, som dataspelet The Sims fast på riktigt och med betydligt fler valmöjligheter.

När man ser filmen går tankarna givetvis till sådana som Josef Fritzl. Förutom honom kommer man dock kanske också att tänka på personer som gjort liknande saker i större skala, till exempel religionsstiftarna L Ron Hubbard och Muhammed.

Jag tycker slutligen filmen påminner ganska mycket om den minst lika absurda och störande australiensiska filmen Bad Boy Bubby som handlar om en man som vuxit upp i en helt sluten, av modern skapad värld. Där Dogtooth utspelas i det absurda klaustrofobiska fängelset så handlar dock Bad Boy Bubby om tiden efter frigörandet från detsamma. Båda filmerna kan rekommenderas den som är ute efter något annorlunda men de är inte något för den lättstötte.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Tomtegate

När julen närmar sig vet man i alla fall en sak. Lika säkert som att adventsljusen kommer att tändas, lika säkert kommer traditionerna kring julhelgen att debatteras intensivt. Ett av exemplen denna jul var bråket kring Alvikenskolans beslut att ha ett traditionellt luciatåg utan nymodigheter som pepparkaksgubbar och tomtar. Detta skulle komma att uppröra en del föräldrar, till exempel pappan Jonas Pettersson som i en artikel i Kvällsposten rasade mot beslutet:

– Jag är själv 40 år och har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker inte det här verkar traditionellt ett dugg, säger Jonas Pettersson.

Det tycks alltså röra sig om samma fenomen som jag skrev om förra julen, nämligen att traditionsvärnarna är så närsynta att de ofta inte förmår se längre än till sin egen barndom. På grund av deras närsynthet kommer ett återupplivande av äldre traditioner märkligt nog att upplevas som att traditionerna är under attack. Traditioner är dock inte fasta och fixa, utan föränderliga. Man kan ju egentligen helt godtyckligt välja en punkt i lussehistorien som tema för sitt årliga luciatåg, vilket ju är vad Alvikenskolan gjort.

Enda sättet att lösa luciatågsproblemet en gång för alla är nog att ha ett anarkistiskt luciatåg där barnen får vara Batman, Zlatan, bajskorv eller vadhelst de vill. Troligen skulle dock samma personer som ser ett alltför traditionellt luciatåg som ett problem även se ett anarkistiskt luciatåg som ett hot mot traditionerna eftersom det också krockar med bilden av deras ideala luciatåg. De verkar ofta inte bara vara oförmögna att kunna se längre tillbaka än sin egen barndom, de tycks faktiskt ej heller kunna se att traditionerna någon dag kommer att förändras.

Det handlar dock inte bara om att traditionerna upplevs vara under attack. Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten:

– Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna, säger pappan Jonas Pettersson.
Han har talat med rektorn om saken men inte känt att han fått någon förståelse för invändningen.

Om man är orolig för att man kommer att skratta åt ens barn så kan man tycka att det är det en dålig idé att gå ut i nationell media och beklaga sig över att de är rädda att bli skrattade åt. Dessutom, om de aldrig behöver utsättas för något de finner det minsta obehagligt borde risken vara överhängande att de kommer att bli lika känsliga som far sin.

Herr Pettersson fortsätter i Kvällsposten med en utläggning om stjärngossarnas attribut:

Enligt honom har skolan även informerat att stjärngossarna inte får bära den guldfärgade stjärnan, vare sig i handen eller på stjärngossestruten.
– Jag tolkar det som att man för in politik i detta. Här finns undertoner som jag vet att flera av föräldrarna inte tycker om.

Det här måste jag villigt erkänna att jag inte riktigt begriper. Vilka skulle de politiska undertonerna vara i beslutet att man inte får bära guldstjärnor? Handlar det om jantelagen? Guldstjärnan är ju symbolen för någon som har varit lite bättre än alla andra.

Nej, troligen handlar det om att herr Pettersson och de andra föräldrarna anat någon politiskt korrekt konspiration bakom beslutet att förbjuda guldstjärnor. Jag kan dock inte förstå hur de tror att skolan resonerat kring faran med guldstjärnor, men jag skulle väldigt gärna vilja veta.

Herr Pettersson avslutar intervjun med att i bästa Braveheartstil utropa något som i mångt och mycket liknar original-Braveharts ”They may take our lives but they´ll never take our FREEDOM!!!”:

Jonas Pettersson säger till Kvällsposten att han tänker skicka i väg sonen till skolan i röd tröja och röda byxor.
– Får han inte delta som tomte får det vara. Ingen ska kunna tvinga våra barn att ha kläder de inte själva vill ha, säger han.

Tyvärr skulle Jonas Petterssons Braveheartvrål komma att ge utdelning. Efter att Kvällspostens artikel blivit rekommenderad på Facebook mer än 65000 gånger och diverse dubiösa sajter på nätet belyst frågan blev skolan nedringd och de kapitulerade villkorslöst, tomtar och pepparkaksgubbar skulle vara välkomna i luciatåget.

Man skulle egentligen kunna skratta åt alltihopa men pappa Petterssons julilska har faktiskt en väldigt allvarlig bieffekt. Den vän som tipsade mig om artikeln har precis som jag nyligen blivit pappa. Han pekade på något jag inte alls tänkt på som skulle kunna visa sig bli en fruktansvärd plåga om några år: ”Är det sådana man skall tampas med om några år på klassmöten. Fyfaan”, skrev han uppgivet om den traditionsvärnande pappan.

Jag fick en klump i magen när jag tänkte på de framtida utläggningarna jag skulle få lyssna på i skolornas forum för föräldrainflytande. Hade jag varit lite mer kallhamrad så hade jag nog övervägt postnatal abort för min lille. Nu var jag inte det men jag blev definitivt väldigt tveksam till att skaffa fler barn.

Det kan låta lite överdrivet men det är faktiskt sådana som Jonas Pettersson som håller nere födelsetalen i det här landet och därmed hotar vår framtid. Föräldrar som de tror är alltings måttstock och inte drar sig för att ta kamp för sin sak riskerar att drastiskt minska incitamenten för oss andra att skaffa nya barn.

Liknande inlägg på denna blogg:
I mitt hitintills enda inlägg som är ett skönlitterärt alster hade förra julens traditionsdebatt på Facebook huvudrollen i en postapokalyptisk vintersaga.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Förtroliga vrån

Min gamla mor kom nyligen över ett antal nummer av Fickjournalen från 50-talet. I dem fanns en frågespalt vid namn Förtroliga vrån vars innehåll hon vänligt nog översände till mig. Förtroliga vrån var tydligen någon sorts spalt dit man kunde skriva för att få hjälp med personliga problem av olika slag. Det är dock en gåta varför unga män och kvinnor valde att vända sig dit då Lena, som hade hand om spalten, ytterst sällan verkade ge några som helst användbara råd. Snarare gav hon oftast väldigt snäsiga svar, moraliserade, kommenterade insändarens utseende eller måhända klagade på dennes användande av slanguttryck.

Nedan följer några smakprov från spalten. Notera att brevet från den som bad om råd inte publicerades, endast Lenas svar till denne.

Avdelningen skönhetsbekymmer

Undrande tonåringar

Hopplös

Avdelningen kärleksbekymmer

Osäker och rädd

BT i Ma

Not understood

Kärleken är en gåta

ML 18

Avdelningen vad fan ville de ha hjälp med egentligen

Ångerfull Pia

Norrland

Hopplös i S-backa

Vill man läsa mer från Förtroliga vrån och inte är sugen på att leta gamla Fickjournalen på närmaste loppmarknad så kan man klicka sig in på bloggen Nära Mig som skrivit lite om spalten. Bloggerskan har publicerat några utdrag ur spalten. Bland annat om ett flickebarn som verkar undra vad en pojke har för avsikter med henne, en ung dam vars pojkvän sedan sex veckor ännu inte kysst henne, en yngling som inte vill binda sig, en ung man som blivit hånad av tandsköterskor och aldrig blir uppbjuden när det är damernas samt slutligen en ung dam med övervikt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Närsynta traditionalister skändar våra traditioner

Jag har i sociala medier följt samtidsdebatten de senaste dagarna. När en traditionstyngd helg närmar sig brukar det ju kunna bli lite infekterat när folks åsikter om de olika tillhörande ritualerna stöts och blöts. Denna julupptakt skulle det dock bli värre än vanligt.

Det började med det så kallade ”pepparkaksgate”. Lille Mio i Laxå fick inte vara pepparkaksgubbe i Luciatåget på grund av, som det verkar, överdriven oro hos skolanställd över rasistiska associationer utifrån pepparkakans bruna ton. En fånig händelse som egentligen inte ens förtjänade en notis i lokaltidningen. En invektiv- och versaltät folkstorm följde dock på Facebook men det var bara början, fler jultraditioner skulle komma att bli föremål för debatt. Det fortsatte nämligen med att Disney beslutade sig för att rensa sina gamla tecknade julfilmer från rasistiska stereotyper. Bortrensningen var måhända en överreaktion men i USA är ju sådant av historiska skäl ännu känsligare än i Sverige. Detta gav hur som helst upphov till ännu en folkstorm i sociala medier med sidor som ”Ta inte våra traditioner ifrån oss”.

När korallreven bleknar och isarna smälter bort kan vän av sans tycka att det borde finnas viktigare saker att diskutera än den exakta utformningen av luciatåg och tecknade filmer men om folk tycker sådant är intressant så är det väl intressant bara av den anledningen. Betydligt viktigare att begrunda än besluten som fattades hos Disney och på skolan i Laxå är ju nämligen reaktionerna på desamma. Antalet gillanden på enskilda Facebookinlägg som ifrågasätter den politiska korrektheten bakom besluten låter sig räknas i tiotusental. Vad är det som engagerar människor i så betydelselösa frågor?

En insikt som skulle upplevas som en förolämpning är att Kalle Anka/pepparkaksmobben och de som ger sig ut på gatorna efter att ha upprörts över avbildade profeter är samma andas barn, snarstuckna när något de betraktar som heligt blivit angripet och ifrågasatt hur långt bort den som angripit än må befinna sig och hur betydelselös angriparen ifråga egentligen är. I Långtbortistan är dock de upprörda oftast föga utbildade och låter sig lätt manipuleras av religiösa ledare. Man undrar om den mångåriga skolgång vi kostat på våra jultraditionsupprörda faktiskt är helt bortkastad. Hade Kalle Anka/pepparkaksmobben begrundat historien hade de nämligen insett att de traditioner de sökt försvara inte är särskilt genuina. Jag vill minnas att i ett traditionellt luciatåg fanns blott lucia, tärnor och stjärngossar. Pepparkaksgubbar torde vara ett tämligen sent påfund och införandet av dem borde snarare uppröra den som värnar om traditioner än att man förbjuder dem. Det är faktiskt hör och häpna lille Mio och hans mamma som skändar våra traditioner när de envisas med att han ska ha sin pepparkaksdräkt på sig.

När det gäller den absurda jultraditionen med Kalle Anka på julafton så kom den till blott eftersom folks liv var så förbannat torftiga på 60-talet. Tecknad film var då en sådan stor grej att de stackars arma människorna storögt samlades framför TV:n på julafton innan de skulle gnaga på sina grisfötter. Traditionen lever definitivt på övertid och vi borde ha avskaffat den för längesedan. Det upprörande är inte att några korta sekvenser tas bort utan snarare att så långa sekvenser får vara kvar.

Det är förvånande att traditioner som är såpass färska ändå kan väcka sådana starka känslor. Det hade varit lättare att förstå folkstormen om man upprörts över någon månghundraårig tradition. En gammal jultradition som man måhända borde försvarat istället är den numera övergivna där man osedd skulle försöka smyga in en julbock hos grannen. I vår tid skulle en sådan gammal fin tradition tyvärr anses vara hemfridsbrott om man nu mot förmodan vågade sig in hos någon av de grannar man annars försöker undvika i trappuppgången.

Avslutningsvis ett exempel på mer gedigen traditionalism och nationalism. En bekant har haft vänligheten att skicka mig en artikel om den patriotiske författaren K.G. Ossiannilsson från kvinnotidskriften Idun, nr 33 år 1914. Där kunde man bland annat läsa om hur han uppfostrade sina barn.

Det är tvivelaktigt om själfvaste D e r K a i s e r gifvit sina söner en mera militarisk uppfostran än som kommit skaldens båda söner till del. Årsgamla ha de ridit sporrsträck på pappas axlar genom rummen under hotfulla krigiska kommandoord, något mera försigkomna ha de lyssnat till eldande fosterländska sånger, klämmigt föredragna af pappa och ackompanjerade af fru K. G. Ossian-Nilsson vid pianot, och de yngste medlemmarne af familjen ha hänförda och entusiasmerade stämt in i refrängen.
Den skönaste lotten som kan hända en människa är att dö hjältedöden – d ö d e n f ö r f o s t e r l a n d e t – detta är A och O i Ossian-Nilssons militaristiska barnauppfostran.

(Källa: Idun År 1914, Nr 33)

Ossiannilsson skulle aldrig ha låtit sina telningar titta på Kalle Anka på julafton om det varit möjligt och hade någon av skaldens söner fått för sig att vara pepparkaksgubbe i luciatåget hade denne troligen blivit arkebuserad på fläcken.

Liknande inlägg på denna blogg: Envägs julhälsningar på Facebook, om Facebooks funktionalitet, ”pepparkaksgate” och rovdjursfrågan.

Andra bloggar om Disneys klippning:
Ledarbloggen: Kalle Anka-raseriet bygger på missförstånd, bland annat om hur det klippts friskt i Kalle Ankas jul tidigare.
Ullaguran: En fin och god människa, om den trötthet som infinner sig efter att man tagit del av Kalle Anka-debatten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .