Antisemitism – Sida 2 – PKJonas

Tvenne alternativa perspektiv på Quickskandalen

Quickaffären tycks vara ett bottenlöst hål där nya skandaler ständigt uppdagas. Man trodde kanske att inte mycket fanns att tillägga efter de gedigna granskningar som redan gjorts men Dan Josefsson har i sin nyutkomna bok kommit med nya avslöjanden, framförallt rörande det närmast sektliknande nätverket kring psykoanalytikern Margit Norell. Ännu en gång har Quickskandalen därför kommit att debatteras intensivt.

I den uppblossade debattens bakvatten finns anhängare till idésystem utanför mainstreamfåran som vill haka på och pressa in de nya avslöjandena i sina egna världsbilder. Så brukar ju inte sällan vara fallet när något hamnar i blickfånget. Eftersom denna blogg gärna rör sig bland perifera tankesystem ska vi därför titta närmare på två sådana exempel.

Det första exemplet kommer från nationalsocialistiska Svenskarnas Partis nättidning Realisten. Björn Björkqvist recenserar där Dan Josefssons bok och den får hela fyra realist-R av fem möjliga. Som den ideologiskt renlärige och ganska förutsägbare nationalsocialist Björkqvist är väljer han inte oväntat att betona vissa av de inblandades judiska påbrå och politiska hemvist på vänsterkanten.

Vi har på ena sidan en sinnessjuk homosexuell man som dömts för sexuella övergrepp mot småpojkar, dråpförsök och rån. Han nyttjar narkotika och är ideologiskt långt ut på vänsterkanten. Utan den manipulative Thomas Quick hade Sveriges kanske genom tidernas största rättsbluff inte varit möjlig.

På andra sidan har vi en judisk marxist som förläst sig på Freud och andra judiska vänsterteoretiker. Hon befinner sig långt ut på vänsterkanten och vägrar erkänna ärftlighetslära och alla andra teorier som inte inkluderar sexuella övergrepp i barndomen som förklaring till kriminalitet i vuxen ålder. Hon har en besatthet av perversitet och som handledare för Thomas Quicks psykoanalytiker lyckas Margit Norell plantera in sin ovetenskapliga marxism i svensk psykvård.

Det finns mycket som är konstigt kring dessa båda huvudpersoner. Den sjuke Sture Bergwall tycks ha upplevt hur han belönades för sina fantasier och perversioner. Efter att Sture Bergvall dömts för att ha antastat flera småpojkar i Falun och nästan lyckats döda en av dem blev han en återkommande skribent på socialdemokratiska Dala-Demokraten. När han senare började ljuga om morden belönades han med mängder av droger och uppskattning från läkarna. Många journalister hyllade hans erkännande av åtskilliga mord och den vänstervridna förklaringsmodellen som Bergwall omfamnade. En av dem var Kerstin Vinterhed, vars mormor var judinna. Hon lyfte fram Sture Bergwall på flera sätt och närmast hjälteförklarade honom. Snart anlitade Bergwall hennes bror, Claes Borgström, som advokat. Borgström tillhörde liksom de flesta inblandade i denna tragedi vänstern.

(WebCite)

Björkqvist nöjer sig dock inte med att se blott en liten judisk vänsterkonspiration i Quickskandalen utan vill självklart se det som en del av en större judisk sammansvärjning. Han tar upp Frankfurtskolan, en grupp samhällsforskare och filosofer, som från 30-talet och framåt bland annat kom att studera förekomsten av fördomar och beskriva något de kallade ”Den auktoritära personligheten”. I nationalsocialistisk historieskrivning är Frankfurtskolan en del av en judisk plan som syftar till att underminera den europeiska civilisationen.

Jag tycker att boken Mannen som slutade ljuga lämnar en del frågetecken. Bland annat framgår att Margit Norell har flera framgångsrika vänsterprofiler i sitt nät. Jag skulle gärna se en ny bok som avslöjar vilka dessa är. Hur har Norells galna idéer påverkat ledande journalister, politiker, konstnärer och debattörer? Vi har sett hur Sverige sedan 60-talet tagit till sig allt mer av Frankfurtskolans idéer som tidigare sågs som otänkbara. Det handlar om ett förakt mot kärnfamiljen, sexualisering av samhället, rasförnekelse, legitimering av homofili och mycket mera. Vilka beslutsfattare och opinionsbildare har fostrats av Norells omoral? Hon lyckades lura Sverige att vi hade en helt vansinnig seriemördare. Jag trodde också på det, kanske för att jag inte alls studerat fallet utan litade till att det behövs någon form av bevis för att döma någon för mord efter mord. Kanske hade jag fel. Men detta experiment är ändå bara en liten sak jämfört med den kvasivetenskap som i dag, i likhet med Norell, förnekar det biologiska arvet och etniska skillnader och den mångkulturalism som är etnicitetsföraktets överideologi.

Nu fördöms Norells metoder. Man vet att man inte glömmer hemska upplevelser, däremot att det är lätt att plantera minnen. De idéer som presenterades av Sigmund Freud och sedan utvecklades inom Frankfurtskolan förkastas av vetenskapen. Men dessa galna idéer är bara en lite den av den samhällsomvälvning som Frankfurtskolan ägnat sig åt. Det har handlat om att söndra familj och nationalkänsla. Många av dem som nu skrattar åt Norells psykoanalys litar blint på den helhet som Frankfurtskolan spridit och där besattheten av övergrepp på barn bara är en liten länk i en stor destruktiv kedja.

Jag tycker att man ska läsa Mannen som slutade ljuga. Det är förvisso en argumenterande bok men väldigt intressant. Boken avslöjar en enorm rättsröta och hur illa det kan gå när fel individer får inflytande. För att få en helhetsbild av Norells idéer bör man sedan läsa boken Kritikkulturen av Kevin MacDonald.

(WebCite)

Kevin MacDonalds tegelsten står oläst i min egen bokhylla men någon dag ska jag uppbåda tillräckligt med viljestyrka för att läsa den från pärm till pärm. Om Björkqvist i slutet av sin recension försöker pressa in sin egen konspirationsteori om den vänsterjudiska Quickskandalen som en del av Frankfurtskolans arv så lyfter Kevin MacDonald i sin bok det hela ytterligare en nivå eftersom han i den beskriver den stora judiska konspirationen mot västerlandet, där Frankfurtskolan påstås vara en del. Som så ofta passar allt som sker på olika nivåer in i den stora konspirationen.

Judiska Säter

Det andra exemplet på hur man kan pressa in Quickskandalen i sin egen skruvade världsbild kommer från Henning Wittes hemsida White TV, den kanske mest halsbrytande svenska konspirationssajten. Ett centralt tema i de konspirationsteorier Witte torgför är mind control, det vill säga att illasinnade människor fjärrstyr utvalda offer med hjälp av hemlig högteknologi. Witte menar, kanske föga förvånande för den som är bekant med hans tankevärld, att inte bara själva Quickskandalen utan även dess efterspel kan förklaras med mind control.

Lambertz har betett sig så märkligt att några har antytt att han blivit galen. Detta är dock nonsens. Lambertz bedriver ett skickligt förvirrspel i förhoppningen att inte alla ha läst Råstams bok och satte sig in i turerna om Quickhärvan. En galning skulle agera primitivare.

Den enda vettiga förklaringen är att Göran Lambertz har fallit offer för en mer än 60 år gammal teknologi: mind control eller tankekontroll eller hjärntvätt på svenska. Se nedan föredraget från sept 2012 från den danske experten Lars Drudgaard för att förstå hur långt teknologin har utvecklats i smyg nuförtiden.

White TV:s Henning Witte har processat i mer än 25 år i både Sverige och Tyskland och hans erfarenhet är att svenska domare är i genomsnitt betydligt sämre än tyska domare. Det är först på senare tid att han har förstått att det inte enbart beror på den sämre utbildning svenska domare fått, utan måste bero främst på tankekontroll-teknologin, som är betydligt längre och bättre utvecklat i Sverige än i Tyskland. Så förklaras också, varför man aldrig kan få rätt mot Wallenbergarnas SEB och varför Lambertz vägrade att ge prövningstillstånd till Henning Wittes bankparasitmål, som är det viktigaste principmålet i modern svensk historia.

Thomas Quick lider under multipla personligheter, vilket ger en stark misstanke om tankekontroll, som genomförs med hjälp av s.k. skalärvågor, en hemlighållen del av fysiken.

Hannes Råstam mördas med största sannolikhet med skalärvågor, i princip alltså samma teknologi som används i tankekontroll syfte.

Göran Lambertz beter sig så märkligt att vissa tror att han har blivit galen. Vid närmare efterforskning är det dock betydligt mera sannolikt att han fallit offer för samma teknologi som Thomas Quick och Hannes Råstam. Det skulle inte bli förvånande om Lambertz också skulle ha problem med röster i huvudet.

Varför skulle de som kontrollerar tankekontroll-teknologin inte använda den, när den numera blivit så fint utvecklat, att offret inte ens märker någonting och alla tankar och viljor kan styras precis efter behov?

Och varför har Thomas Quick, Hannes Råstam och Göran Lambertz motiverat den lilla gruppen som kontrollerar mind control teknologin att missbruka detta vapen mot oskyldiga? Kanske därför att man störde deras satanistiska pedofilverksamhet???

(WebCite)

Visst är det snurrigt? En sak måste man dock ge Henning Witte rätt i, Lambertz har verkligen betett sig väldigt, väldigt märkligt.

Tankekontrolls-Säter

Liknande inlägg på denna blogg:
Konspirationsteorier om kommunismen som ett judiskt verktyg för att tillskansa sig världsherravälde
Konspirationsteorier om hur Totalförsvarets Forskningsinstitut experimenterar med mind control i Sverige

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Thomas Quick, Mindcontrol, Konspirationsteorier, Antisemitism, Svenskarnas Parti, Högerextremism.

       

       

Supermysigt vit makt-sagomys

Sommaren är här och med den också lusten att i skuggan av ett träd försjunka i en spännande roman. Jag brukar sällan lyckas förmå mig att läsa skönlitteratur men när jag kunde kombinera det med mitt intresse för politisk extremism blev det äntligen av.

Den nynazistiska amerikanska organisationen National Alliance gjorde under sin storhetstid en bred kultursatsning med bland annat eget skivbolag. De gav till och med ut ett par datorspel med högerextremt budskap, bland annat ett first person shooter, Ethnic Cleansing, där man som arisk soldat fick strida mot svarta och judar. Jag spelade igenom det för ett antal år sedan men vill minnas att det inte var något vidare och datorspelet blev heller ingen hit.

Något som dock skulle komma att bli klassiker i den högerextrema världen var de två romaner som skrevs under pseudonymen Andrew MacDonald av National Alliance grundare och ledare under många år, William Pierce. Den första romanen, Turner Diaries, handlar om hur högerextrema revolutionärer utkämpar och vinner ett krig mot det judiskkontrollerade systemet. Till högerextrema Svenskarnas parti närstående förlaget Logik gav ut den i svensk översättning 2009. Boken fick den föga överraskande titeln Turners dagböcker och det är den översättningen jag nu läst. Det är förvånande att den översatts såpass nyligen eftersom romanen är en sällsynt blodig nynazistisk fantasi. Boken känns verkligen daterad och hör egentligen hemma i nittiotalets öppet radikala nationalsocialism med organisationer som Vitt Ariskt Motstånd. Till och med nynazisterna i Nationalsocialistisk Front har ju insett att man inte kan nå några breda skaror med en alltför radikal framtoning och känt sig nödgade att byta namn till Svenskarnas parti samt skippa de uppenbara kopplingarna till nationalsocialismen. Att man nyligen ändå valde att översätta och ge ut Turner Diaries är därför lite anmärkningsvärt.

Turners dagböcker

Som titeln antyder är romanen skriven i dagboksform. Man får genom dagboksanteckningarna följa huvudpersonen Earl Turner, en av den högerextrema motståndsrörelsens fotsoldater som redan från början är med i den vita revolutionen mot den judiskkontrollerade statsmakten i USA. I vissa avseenden råder anarki, den amerikanska staten har till exempel kapitulerat inför vågen av våldtäkter som sköljer över landet. Samtidigt har de dock utökat kontrollen över medborgarna på andra sätt. Vapen har konfiskerats och man söker ständigt nya sätt att övervaka medborgarna.

Turner är en del av en liten operativ enhet i Organisationen, som den nynazistiska revolutionära rörelsen kort och gott kallas. Han är bland annat delaktig i det dåd som är startskottet för revolutionen, en bombning av en FBI-byggnad. Just den episoden ska tydligen ha inspirerat Timothy McVeigh till bombdådet i Oklahoma City 1995.

Turners enhet slår även till mot mindre mål såsom liberala tidningsredaktioner. Aktionerna leder dock inte någonstans. Organisationen är tvungen att revidera sin strategi eftersom man inte får det stöd från befolkningen man hoppats på. Man inser att man istället måste få hela samhället att kollapsa för att ur de rykande ruinerna kliva fram och skapa en ny helvit stat. Kriget går in i en ny fas. Genom den nya strategin och en framgångsrik infiltration av militären lyckas man erövra Kalifornien och upprätta den första självständiga vita enklaven.

Kriget blir en mycket blodig historia och man skyr inga som helst medel i kampen. Motståndsrörelsen använder så småningom till och med beslagtagna atombomber för att utplåna New York. Man avfyrar även kärnvapenmissiler mot Israel och Sovjetunionen. Därigenom pressar man den amerikanska statsmakten att även de avfyra sina kärnvapen mot Sovjetunionen eftersom ryssarna annars kommer att slå tillbaka med full kraft. De kärnvapenmissiler Sovjet hinner avfyra drabbar systemet hårdare än motståndsrörelsen och så småningom segrar Organisationen över den gamla amerikanska statsmakten.

I bokens långa epilog får man läsa om händelserna efter Turners fiktiva dagbok. William Pierce låter där de nynazistiska runkfantasierna sluta i en enorm utlösning. Asien görs obeboeligt genom en kombination av biologisk, nukleär och kemisk krigföring och den vita rasen vinner herraväldet över planeten.

Svampmoln

Förutom att romanen är välskriven så är den också väldigt genomtänkt, och det på mer än ett sätt. Det märks att Pierce under författandet beaktat både strategi och ideologi, de två ben varpå politiken stå.

Strategiskt så är romanen något av en instruktionsbok i hur man startar och genomför en revolution. Man får i romanen ta del av de olika strategiska val den högerextrema organisation gör för att slutligen nå makten. Man kan förvisso diskutera hur realistisk och bra manualen är, men likväl är det någon form av manual.

När det gäller det ideologiska så följer verklighetsbeskrivningen i romanen den nationalsocialistiska ideologin väl. Det märks att romanen är skriven av en ideologiskt mycket medveten person. Pierce låter Turner i de fiktiva dagboksanteckningarna ofta fara ut i ideologiska resonemang. Som hos alla renläriga nationalsocialister är det alltid den förslagne juden som lurar bakom skeendena. Judarna har på ett målmedvetet sätt tagit kontroll över den vita befolkningen och skapat det korrupta system som de högerextrema revolutionärerna bekämpar. Nationen Israel tar också aktiv del i kampen mot de vita frihetskämparna och Turner får när han blir tillfångatagen stifta närmare bekantskap med en av deras ditsända tortyrexperter. Beskrivningen av judarna är ofta som antisemitiska karikatyrer hämtade ur nynazistiska propagandapamfletter, till exempel handlar judarna med tillfångatagna vita sexslavar.

Lösningen på judefrågan tycks alltjämt vara densamma. I de fiktiva dagboksanteckningarna presenterar huvudpersonen Turner den slutliga slutgiltiga lösningen. Efter att Sovjetunionen och Israel angripits med kärnvapen kan den ickejudiska befolkningen i världens länder släppa lös sin undertryckta vrede mot judarna. Det ska dock tydligen bara vara början enligt Turner. Organisationen kommer se till att avsluta jobbet hävdar han bestämt.

Inom 24 timmar efter det att vi träffat Tel Aviv och ett halvdussin andra israeliska mål förra månaden svärmade hundratusentals araber in över gränsen till det ockuperade Palestina. De flesta av dem var civilister och bara beväpnade med knivar eller tillhyggen, och judiska gränsvakter mejade ner tusentals av dem innan deras ammunition tog slut. Arabernas hat, uppdämt i 45 år, drev dem framåt – över minfält, genom judisk kulspruteeld och in i det radioaktiva kaoset i brinnande städer med den enda tanken att dräpa det folk som hade stulit deras land, dödat deras fäder och förnedrat dem i två generationer. Inom en vecka hade den sista judiska överlevande i den sista kibbutzen och i den sista, rykande ruinen i Tel Aviv fått halsen avskuren.
Nyheterna från Sovjetunionen är mycket knapphändiga, men rapporterna hävdar att de överlevande ryssarna har behandlat judarna där på ungefär samma sätt. I Moskvas och Leningrads ruiner samlade folket under de första dagarna ihop alla judar de fick tag på och slängde dem i brinnande byggnader eller brinnande högar av bråte.
Och antijudiska upplopp har brutit ut i London, Paris, Bryssel, Rotterdam, Bukarest, Buenos Aires, Johannesburg och Sydney. Frankrikes och Nederländernas regeringar, båda genomruttna av judisk korruption, har fallit och folket håller överallt på att göra upp räkningen i städerna och byarna där.
Det är förstås ungefär samma sak som hände gång efter annan under medeltiden – varje gång judarna fått folkets bägare att rinna över med sina tricks. Olyckligtvis avslutade de aldrig jobbet, och det kommer de inte att göra nu heller. Jag är säker på att judarna redan gör upp planer på en comeback så fort folk har lugnat ner sig och glömt bort. Folk har så korta minnen!
Men vi kommer inte att glömma! Det är i sig nog för att se till att historien inte kommer att upprepa sig. Oavsett hur lång tid det tar och oavsett hur långt vi måste gå, kommer vi att kräva en slutgiltig uppgörelse av räkningen mellan två raser. Om Organisationen överlever kraftmätningen kommer ingen jude att göra det – någonstans. Vi kommer att jaga dem till världens ände för att få tag i de sista av denna satans avkomma.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 232-233)

Om judarna beskrivs som förslagna och målmedvetna så är de svarta deras raka motsats. De beskrivs som djuriska våldtäktsmän som blott är verktyg i judarnas händer. När samhället väl brakar ihop och matbrist uppstår blir de inom kort kannibaler och börjar kalasa på vita barn. Det enda som tycks vara till deras fördel är att de är så inkompetenta att de gjort den militär och statsapparat i vilken de inkvoterats otroligt ineffektiv vilket motståndsrörelsen kan dra nytta av.

Man skulle kunna tro att de vita i en nynazistisk roman skulle beskrivas i mer positiva ordalag. I boken ges dock uttryck för något man inte sällan ser på den yttersta högerkanten, ett förakt för det egna folket som förfallit, låtit judarna ta kontroll över dem och inte inser att kampen för rasen är överordnad allt annat. I samband med att den högerextrema motståndsrörelsen omprövar sin strategi, långt innan kärnvapenkriget i referatet ovan, far Turner i sina dagboksanteckningar ut i en svada mot sina förtappade rasfränder.

Organisationen tvingades alltså att trappa ner kriget tillfälligt, medan vi ännu hade en tillräckligt stark kärna för ett annat tillvägagångssätt. Hela vår strategi mot Systemet var på väg att misslyckas. Den var på väg att misslyckas eftersom de flesta vanliga amerikaner inte svarade på situationen på det sätt vi hoppats. Vi hade hoppats på ett positivt gensvar och att somliga skulle ta efter vår ”handlingens propaganda”, men det hände aldrig.
När vi föregick med exemplet att göra motstånd mot Systemets tyranni, hade vi hoppats att fler skulle haka på. Vi hade hoppats att vi genom dramatiska attacker mot Systemets framträdande personligheter och viktiga anläggningar, kunde inspirera andra amerikaner att börja utföra liknande aktioner själva. Men mestadels satt de kräken bara kvar i sina TV-soffor.
Visst brändes ett dussin synagogor eller så och det politiskt motiverade våldet ökade i omfattning, men det var i regel missriktat och ineffektivt. Sådana aktiviteter ger ingenting om de inte är samordnade, såvida de inte är mycket omfattande och kan upprätthållas under en längre period. Och Systemets svar på Organisationens aktiviteter gjorde många irriterade och orsakade en massa muttrande i leden, men kom inte ens i närheten av att provocera fram ett uppror. Vi har fått inse att tyranni faktiskt inte är så impopulärt hos det amerikanska folket.
Det verkligt viktiga för den genomsnittliga amerikanen är inte hans frihet eller ära eller hans ras framtid, utan hans lönekuvert. Han klagade för 20 år sedan när Systemets skolbussar började köra hans barn till svarta skolor, men han fick behålla sin bil och sin fritidsbåt, så han kämpade inte. Han klagade när de tog ifrån honom hans vapen för fem år sedan, men han hade fortfarande sin färg-TV och grillen på bakgården, så han kämpade inte emot. Och han klagar idag när svarta män våldtar hans kvinnor som de behagar och Systemet tvingar honom att visa upp ett passkort för att handla i affären eller hämta tvätten, men han har fortfarande magen full för det mesta, så han kämpar inte emot.
Han har inte en enda idé i huvudet som han inte fått från sin TV-apparat. Han har en desperat längtan efter att vara ”välanpassad” och att göra, tänka och säga precis vad han tror förväntas av honom. Kort sagt har han blivit precis vad Systemet försökt göra honom till under de senaste 50 åren; en massmänniska, en medlem av det stora hjärntvättade proletariatet, ett flocken, en sann demokrat.
Detta är tyvärr bilden av den genomsnittlige vita amerikanen. Vi kan önska att det inte vore så, men det är det. Den enkla, fruktansvärda sanningen är att vi har försökt uppväcka en anda av hjältemodig idealism som helt enkelt inte finns kvar. Den har rensats ut ur 99 procent av vårt folk genom en flod av judisk-materialistisk propaganda som de varit nedsänkta i under praktiskt taget hela sina liv.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 120-121)

Vissa av de vita har dock sjunkit djupare än andra vilket de får plikta för. Detta blir man varse när den vita enklaven i Kalifornien upprättats. Svarta och mexikaner deporteras till de delar av landet som fortfarande kontrolleras av den amerikanska staten för att utgöra en belastning för dem. De används alltså som någon sorts demografiskt vapen. Judar och rasblandade skickas däremot ner i en dalgång för att möta döden. Inte ens de vita i enklaverna går dock säkra från de nya nationalsocialistiska herrarna. I utdraget nedan berättar Turner hur han går runt i ett område som rensats från ickevita.

Jag var tvungen att gå genom ett två kvarter långt, oupplyst bostadsområde mellan högkvarteret och mitt sovkvarter efter förbandsmötet ikväll. Mitt i ett av de oupplysta kvarteren fick jag syn på vad som tycktes vara en person som stod på trottoaren rakt framför mig. När jag närmade mig den tysta skepnaden, vars ansiktsdrag doldes av skuggan från ett stort träd som sträckte sina grenar över trottoaren, förblev den orörlig i min väg. Jag började känna mig lite nervös, och lossade min pistol ur dess hölster. Sedan, när jag var kanske fyra meter från skepnaden som hade haft ansiktet bortvänt från mig, började den sakta att vända sig mot mig. Det låg något obeskrivligt kusligt över rörelsen, och jag stannade mitt i steget medan skepnaden fortsatte att vända sig. En lätt bris prasslade genom lövverket och föll rakt över den tyst roterande skepnaden framför mig.
Det första jag såg i månljuset var plakatet med dess inskription i stora tryckbokstäver: ”Jag besudlade min ras.” Ovanför plakatet hängde en ung kvinnas vidrigt uppsvällda, lilaaktiga ansikte med öppna, utstående ögon och gapande mun. Till slut kunde jag urskilja den tunna, lodräta linjen av ett rep som försvann bland grenarna ovanför. Tydligen hade repet lossnat delvis eller grenen som det satt fast i givit vika ända tills kvinnans fötter vilade mot trottoaren, vilket gav det spöklika intrycket av att liket stod upprätt av egen vilja.
Jag ryste och gick därifrån med snabba steg. Det hänger många tusen kvinnolik som detta i den här staden i natt, alla med likadana plakat runt halsen. Det är de vita kvinnor som var gifta eller sammanboende med svarta, judar eller andra icke-vita män. Det finns också ett antal män som bär jag-besudlade-min-ras-plakaten, men kvinnorna är sju eller åtta gånger fler. Å andra sidan är ungefär nittio procent av kropparna med jag-förrådde-min-ras-plakaten män, och sammantaget verkar könen vara ganska jämnt representerade.
Bärarna av de sistnämnda plakaten är de politiker, jurister, affärsmän, nyhetsuppläsare, tidningsjournalister och redaktörer, domare, lärare, rektorer, kulturpersonligheter, byråkrater, präster och alla andra som för att främja sin karriär eller sitt anseende eller sitt röstantal eller vadhelst det må vara, har hjälpt till att främja eller realisera Systemets raspolitik. Systemet har redan betalat dem deras 30 silverpenningar. Idag betalade vi dem.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 190-191)

Författaren Pierce verkar ha ett särskilt agg mot kvinnor som besudlat sin ras och idkat rasblandning. I några av bokens episoder beskriver han hur kvinnor som begått denna synd får lämna jordelivet och Pierce tycks då extra gärna frossa i detaljer på ett sätt som han annars bara gör när han beskriver hur judar tas av daga.

Den vita rasen tycks alltså ha sjunkit mycket djupt. I bokens epilog som utspelar sig efter Turners död redogör man dock för en åtgärd som kan göra att man kommer tillrätta med den vita rasens dekadens och på sikt höjer den rasliga standarden. Man låter nämligen inte alla vita få tillträde till de erövrade vita enklaverna, något som på sikt kommer att rensa ut de lågkvalitativa delarna av den vita rasen.

De som släpptes in – och det betydde endast barn, kvinnor i fruktsam ålder, och vapenföra män som var beredda att strida i Organisationens led – utsattes för en mycket hårdare raslig gallring än den som använts för att skilja vita från icke-vita i Kalifornien. Det räckte inte längre att bara vara vit; för att få mat måste man vara bärare av särskilt värdefulla gener.
Det var i Detroit man först införde regeln (vilken senare togs upp på andra håll) att förse varje vapenför vit man som sökte inträde i Organisationens enklav med ett varmt mål mat och en bajonett eller annat eggvapen. Hans panna märktes sedan med en icke vattenlöslig färg, och han släpptes ut och kunde bara vinna återinträde permanent genom att ha med sig huvudet från en nydräpt neger eller annan icke-vit. Denna praxis såg till att värdefull föda inte slösades på sådana som inte ville eller kunde bidra till Organisationens stridskapacitet, men utkrävde en fruktansvärd tribut från de vekare och mer dekadenta vita elementen.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 242)

Svarta, judar och den stora vita massan framställs alltså inte i särskilt god dager i Turners dagböcker. Dock är inte ens de vita frihetskämparna särskilt sympatiska, även om det nog egentligen är tänkt att de på något sätt ska framstå som det. De beskrivs som iskallt beräknande maskiner som inte tycks ha några andra tankar i huvudet än den vita rasens herravälde över planeten och de är redo att låta hur mycket blod som helst flyta för att nå sitt mål.

Triss i svastikor

Min relativt nykläckte son är fortfarande i den ålder när det inte spelar så stor roll vad man läser, det viktiga är snarare hur man läser. Det gör inget att man läser sådana passager som de jag citerat ovan så länge man gör det med en mjuk och vänlig röst. Vi har därför haft lite vit makt-sagomys i pappsens knä med högläsning ur den spännande boken.

Jag har hört sägas att snabbmatskedjan McDonalds med sin satsning på barnmål och tillhörande leksaker söker så ett frö i småttingarnas sinnen som ska ge ännu mer avkastning senare. De positiva associationerna till snabbmatskedjan de får som barn kommer nämligen att ligga kvar där i själens källarnivåer och göra att de även som vuxna söker sig till McDonalds. Utan att veta det kommer de undermedvetet att associera varumärket med de mysiga stunderna med föräldrarna på snabbmatsrestaurangen. Skulle detta vara något som fungerar så bör jag kanske se till att sluta med vit makt-sagomyset i tid. Det skulle annars kunna sluta i förskräckelse med både spontanheilande och oresonligt agg mot judar i vuxen ålder för min lilla gosse.

Nasse läser nassebok
Nasse läser nassebok: ”Åh, kära nån! Den judiskkontrollerade amerikanska statsmakten slår tillbaka mot de ariska frihetskämparna i Kalifornien!”

Liknande inlägg på denna blogg:
Dit älgarna inte längre går, om ett skönlitterärt alster från samma politiska väderstreck, dock långtifrån så extremt som det ovan.
Ett helvete på steroider, om bilden av helvetet hos de muslimska fundamentalisterna bakom Ibn Abbas Centret. Precis som i Turners dagböcker frossar man i fiendernas ihopfantiserade blodiga öden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Högerextremism, Antisemitism, Svenskarnas parti, Romaner, Konspirationsteorier, Ideologi.

       

       

Hur göra en pengastinn jude avundsjuk?

Det blir mörkare och mörkare om kvällarna och man börjar redan drömma sig tillbaka till sommaren som varit. Det behöver egentligen inte sägas men sommarens höjdpunkt var självklart Israelkvällen under Livets Ords europakonferens i Uppsala den 25:e juli. Många tänker tungomålstal och extas när de hör Livets Ord nämnas. Församlingen är dock långtifrån så extrem som den en gång var, även om mycket faktiskt är sig likt under fernissan.

Temat för kvällen var Israel och det judiska folket. Ulf Ekman själv var inte på plats denna kväll. Man gjorde dock lite reklam för en bok om Israel skriven av honom och läste upp ett kort citat från den. Vi fick veta att Ekman kallade sig kristen sionist eftersom han i Bibeln såg Guds löfte till det judiska folket att få återvända till sitt hemland. Argumentet ”för att gud säger det” lär dock inte bita på någon utanför kretsen bokstavstroende kristna. Man hävdade slutligen att boken skulle hjälpa oss att genomskåda sekulär medias påstått endimensionella och lite antisemitiska rapportering kring Israel.

Efter att man även försökt kränga Livets Ord-arrangerade resor till Israel var det dags för en liten film om antisemitismen i Sverige. Vi fick veta att Malmös judiska familjer flydde staden eftersom de inte längre kände sig säkra och i Stockholm kunde judar inte bära Davidsstjärnan. Vad kan vi göra, frågade berättarrösten. Svaret kom omedelbart. Vi upplystes om att vi kunde stödja Livets Ords arbete. De hade nämligen tagit 13000 besökare och pilgrimer till det heliga landet, deras internationella bibelskola i Jerusalem hade undervisat om det bibliska Israel, församlingens Operation Jabotinsky hade förflyttat 18000 judar till Israel och nyhetsbrevet Israel Report gick ut till 12000 prenumeranter. Hur allt detta skulle hjälpa judarna i Stockholm och Malmö fick vi dock aldrig veta. Det betonades dock att vår passivitet var livsfarlig, något som skulle upprepas flera gånger under kvällen.

Om det var så att lösningen på problemen med antisemitism var Operation Jabotinsky, att skicka judar till Israel, då fanns det en motsägelse i resonemanget. Man förfasade sig under kvällen med rätta över många länders ovilja att ta emot några judar vid andra världskrigets upptakt och citerade Australiens ambassadör som då sagt att de inte hade några rasproblem och inte heller ville importera några. Men om man nu anser att lösningen på problemen med antisemitism är att skicka judar till Israel säger man då inte samma sak som ambassadören, att judarna inte går att leva med utan att det blir problem?

När kollekten gick runt slängde jag i alla fall i åtta kronor för att stödja de olika projekten. Även om det var en blygsam liten slant så var jag inte livsfarligt passiv i alla fall.

Antisemitism och antisionism var också två sidor av samma mynt fick vi veta. Var man emot Israel så var man av nödvändighet emot det judiska folket, något nog inte alla skriva under på.

Efter lite sång blev det så dags för kvällens huvudnummer pastor Wayne Hilsden, en väckelsekristen kanadensare som känt sig kallad att starta verksamhet i Israel. Hilsden var djupt tacksam mot Livets Ord. Över hälften av de messiastroende judarna i Israel kom från de före detta sovjetrepublikerna. Livets Ords Operation Jabotinskys hämtade i sin tur judar främst från det gamla Sovjetunionen och de hade därför bidragit till att antalet messiastroende i Israel var högre än det annars skulle varit.

Hilsden berättade att det var hemska saker på nyheterna och att vi levde i uppenbarelsebokens yttersta tider. Världen var förvisso mörk men vid sidan av mörkret fanns även ljuset. Världens frälsning låg nämligen runt hörnet.

Pastorn förkunnade att det fanns en direkt koppling mellan världens frälsning och det judiska folkets frälsning. Om det judiska folket fann Jesus skulle det nämligen i sin tur göra att hela världen blev frälst. Som alltid fanns det dock lite hinder på vägen, hinder som Gud själv lagt ut. Gud hade som en del av sin hemliga plan förblindat judarna så att de inte ser Messias, berättade Hilsden. Det är dock inte för evigt, tröstade han. Judarnas blindhet för frälsaren kan nämligen upphävas av de kristna själva, detta genom att göra dem avundsjuka. Det räckte dock inte med vilken avundsjuka som helst. Vi kunde till exempel inte göra dem avundsjuka på våra pengar eftersom judar ju var kända för att tjäna pengar. Ja, den gode pastorn sade faktiskt så, lyssna på klippet nedan. Det som skulle göra judar avundsjuka var istället, kanske föga förvånande, Jesus Kristus och den helige ande. De kommer nämligen att bli avundsjuka på den helige andes frukt; den kärlek, glädje och frid som infinner sig hos den som är andeuppfylld. Vi skulle alltså låta oss uppfyllas av den helige ande och därmed göra judarna avundsjuka och få dem att längta efter att själva få möta Jesus.

Jag vill inte vara den som ifrågasätter folks bevekelsegrunder men det kändes som om Livets Ords och pastor Hilsdens engagemang för det judiska folket långtifrån enbart handlade om judarnas välgång. Det verkade tyvärr mer handla om att, som pastor Hilsden sade, ”det judiska folket kommer att vara en nyckel till en väckelse i ändens tid”. Man var helt enkelt inte intresserade av det judiska folket som så mycket annat än en nyckel i Guds plan som den går att uttolka i Bibeln. Det tycktes mer konkret handla om Israels och judarnas roll i den ändetid som Bibeln talar om. Det handlade främst om två saker, det fysiska Israel och det andliga Israel. Judarna ska dels komma tillbaka till det heliga landet, men de ska även finna frälsaren Jesus Kristus. Jag gissar att Operation Jabotinsky hjälper till med det första och pastor Hilsdens arbete i Israel med det senare. Dessa två Israels återupprättande ska sedan i förlängningen leda till hela världens frälsning.

I vilket fall som helst var det inte judiska trosbekännare man var orolig för. Man var ju uppenbarligen ute efter att konvertera dem alla till sin egen tro.

Hilsden avslutade med en uppmaning till oss alla. Vi uppmanades återigen att uppfyllas av den helige ande och bli Gudsmagneter för det judiska folket genom att göra judarna avundsjuka. Ett gudomligt uppdrag så gott som något antar jag.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Antisemitism, Kristendom, Livets Ord, Uppsala, Israel, Judendom.

       

       

Att räkna judar är en sport

Judehat tycks vara på tapeten igen. Expressen hade till exempel ett uppmärksammat reportage om den tilltagande antisemitismen i Malmö nyligen. Ja, det känns nästan som om antisemitism är det nya svarta, eller kanske är det snarare det ständigt svarta. Antisemitismen tycks ju ständigt ligga och pyra där under ytan, för att flamma upp med jämna mellanrum. Man vill ju vara i fas med samtiden så jag tog mig tid att läsa en antisemitisk klassiker från början av 50-talet, nämligen Bakom kommunismen av amerikanen Frank L Britton.

Nordiska förlaget gav 2003 ut boken i svensk översättning. Nordiska förlaget var en del av en bred, svensk högerextrem kultursatsning som var tänkt att bli något mer beständigt och djupgående än alla högtflygande men kortlivade projekt som skådats på den högerradikala arenan de senaste årtiondena. Initiativet blev dock ännu en av högerextremismens dagsländor, man lade helt ned verksamheten häromåret. Under sin levnad hann dock förlaget ge ut en hel del egna publikationer och översätta en del utländska verk. En av böckerna man fann värda att översätta var just Bakom kommunismen.

Boken verkar vara någon sorts försök att exploatera McCarthy-erans kommunistskräck och kleta den på judarna. Britton menar nämligen att kommunismen är en judisk konspiration. Konspirationsteorin om kommunismen som uttryck för en judisk agenda är dock äldre än så, det är inte författarens eget påfund.

Tyngdpunkten i Bakom kommunismen ligger främst på den ryska revolutionen, Sovjetunionen och den judiska inblandningen däri. Britton skriver bland annat om när judarna i landsflykt återvände för att ta ledningen över revolutionen och menar, föga underbyggt, att de påföljande grymheterna var någon sorts judiskinitierat folkmord.

Snart kom dessa horder av återvändande judar att hålla 150 miljoner kristna ryssars liv och död i sina händer. Snart kom varje fabrik, varje regeringsinstans, varje skoldistrikt, och varje arméregemente att stå under hungrig bevakning av en judisk kommissarie. Snart kom människors blod att sippra ut från kommunisternas avrättningskamrar när tiotusentals kristna män och kvinnor slaktades likt boskap. Snart kom fem miljoner landägare att avsiktligt svältas till döds som en del av en noga övervägd plan. Snart kom ansatsen att utplåna nationens hela ickejudiska ledarklass, genom att mörda varje kristen fabriksägare, varje advokat, varje myndighetsperson, varje arméofficer, och var och en som hade varit, eller skulle kunna bli, en potentiell ledare.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 89)

Boken är rakt igenom en sådan där juderäknarbok, där författaren letar judar och judiskt inflytande överallt. På bokens 160 sidor berättar Britton om kommunister som är judar, kommunister som är halvjudar och kommunister som är gifta med judar. Hans sökljus lyser inte bara över Sovjet, han letar även i andra delar av det forna östblocket samt på hemmaplan i det amerikanska kommunistpartiet. Han hittar alltid vad han söker och man känner sig, föga förvånande, ytterst tveksam till om han gjort ett objektivt urval.

Vill man ha en motvikt mot Brittons juderäknande så verkar den engelskspråkiga wikipediaartikeln som avhandlar myten om kommunismen som judisk konspiration vara en kortfattad men gedigen genomgång där man dessutom kvantifierar på ett sätt som Britton inte gör i sin bok. Bilden man får av wikipediaartikeln är att judarna förvisso var överrepresenterade bland de ryska revolutionärerna men långtifrån i sådan utsträckning som Britton vill ge sken av. Som urbana, relativt välutbildade och varande en av de förtryckta minoritetsgrupperna i tsarens rike så är det föga förvånande att de tog stor del i kampen mot det gamla styret.

Bakom Kommunismen består, som sagt, i stort sett nästan bara av uppräkningar. Hur de judiska konspiratörerna samordnar sina planer eller vad slutmålet är går författaren aldrig djupare in på. Det är först i bokens sista ord som man anar vad Britton menar att judarnas fruktansvärda slutmål är, och det är alltjämt detsamma som i de klassiska antisemitiska konspirationsteorierna.

och vare sig de är kommunister eller sionister bibehåller de ofta sin judiska identitet, och står enade i relationen till andra folk. Fastän de färdas längs olika spår menar många att både kommunismen och sionismen har samma slutmål – världsdominans; att båda verkar och planerar för den dag då ”det utvalda folket” ska ”besitta världen.”

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 161)

Efter denna dos av hatpropaganda så vill jag gärna avluta med något trivsamt och roande, ungefär som de där avslutande nonsensinslagen i nyhetsprogrammen om noshörningsungar och liknande som de hade förr i tiden för att väga upp allt elände. Britton får själv stå för lustigheterna, han avslöjar i en av fotnoterna hur de förslagna judarna skapar en kvinnlig judisk Hollywoodstjärna.

Filmindustrin kan ta en koppärrig, flatbystad judinna direkt från Polens ghetton och göra henne till en skönhetsdrottning, avundad och imiterad av miljoner kvinnor. De rätar ut hennes näsa, fixar hennes tänder, bleker håret, ger henne en ny hy med lera och smink, målar på nya läppar, fyller ut hennes byst och höfter, och justerar mikrofonerna för att förändra hennes röst. En miljondollarkampanj gör resten. Ofta är det just så en stjärna föds.

(Britton, F. L. (2003), Bakom Kommunismen, s. 165)

Jaha, är det så det går till…

Liknande inlägg på denna blogg: Jüri Lina, frimureriet och jag, mer konspirationsteorier om kommunismen och Sovjetunionen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, <Konspirationsteorier, <Antisemitism, Kommunism, Högerextremism, Sovjetunionen, USA.

       

       

Jüri Lina, frimureriet och jag

Jag trodde länge att de som köper allsköns knäppa nyandliga fenomen och vansinniga konspirationsteorier i många fall hade någon form av politiskt korrekt spärr mot rasistiska teorier. Jag vill minnas att det för inte alltför länge sedan diskuterades huruvida den svenska delen av sanningsrörelsen och nätverket kring konspirationsforumet Vaken skulle släppa in rasistiska idéer i någon större utsträckning. Jag trodde naivt nog att Vakens initiativtagare Cromsjö faktiskt skulle lyckas hålla rent mot den typen av avarter. Det visade sig dock att jag skulle få fel, vilket bland annat Expo skrivit om. Det är tydligen så att tummar man på det kritiska tänkandet så är det risk att sådant som antisemitism också smiter med in, som till exempel den ökände konspirationsteoretikern, antisemiten och förintelseförnekaren Jüri Linas idéer.[1] Han hävdar att frimurarna kontrollerar världen och judarna kontrollerar frimurarna. Till sanningsrörelsenätverket kopplade Kulturföreningen gryning har haft Jüri Lina som föredragshållare och Fredsprojektet, även det en del av nätverket, har intervjuat honom.

Ett annat forum där Jüri Lina tydligen är hjärtligt välkommen är den nyandliga sammanslutningen Jordstrålningscentrum. Han höll i måndags i deras regi ett föredrag om frimurarnas konspirationer inför fullsatta lokaler. Jag hade faktiskt tagit på mig lösskägget för att bevittna tillställningen. Det blev en spännande resa in i Jüri Linas fantastiska värld, ett sammelsurium av snurriga tankar där allt i slutändan har en enda förklaring, frimurarna. Några antisemitiska utfall blev det dock inte från Linas sida denna kväll. Han nöjde sig med att kort förklara att frimureriet kapats av internationellt orienterade intressen. Lina hävdade förvisso, lite kontroversiellt, att vi hade Nazityskland att tacka för att vi satt där idag eftersom de räddat oss från Sovjet och de utrensningar som följt om de fått lägga vantarna på hela Europa. Kriget mot Sovjet var helt och hållet ett försvarskrig från Tyskland sida, förkunnade Lina.

Mycket av Linas förvirrade tankar kretsar kring Sovjetunionen vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hans estniska bakgrund och uppväxt bakom järnridån. Enligt honom hade Sovjet från tillblivelsen västvärldens stöd, både Lenin och Trotskij var dessutom frimurare. Lenin fick hjälp av tyska generalstaben att fly hem under första världskriget och Trotskij finansierades av Wall street, berättade Lina.

Frimurarnas slutliga mål är att förgöra alla stater och kulturer, lät Lina oss förstå. Enligt honom drar sig frimurarna inte för att gå över lik för att nå dessa mål. De dödade Mozart för att han avslöjade frimurarna i Trollflöjten, de dödade Franz Ferdinand för att sätta igång första världskriget och General Patton tog de av daga efter att han protesterat mot utlämningen av ryssar till Sovjetunionen. Dessa tre mord är förvisso småpotatis jämfört med de folkmord och krig som frimurarna påstås ligga bakom.

Frimurarna har dock inte blott lönnmord som verktyg. De kontrollerar även läkemedels-, musik- och filmindustrin, alla tre effektiva medel för att förslava världens medborgare, berättade Lina.

Läkemedelsindsutrin undanhåller oss information om de livsnödvändiga mineraler som vi i allt mindre utsträckning får i oss genom vår kost. Bland annat får vi inte i oss B12-vitamin i den utsträckning vi behöver, vilket gör oss deprimerade. Eftersom det finns pengar att tjäna på psykofarmaka hindras vi att få i oss de nödvändiga doserna. Vidare gör den molobdenbrist de flesta människor lider av att vi blir längre och längre för varje generation, menade Lina. Den ökade medellängden är alltså inget hälsotecken, snarare tvärtom. Slutligen är läkemedelsindustrin fräcka nog att vilja ge oss vaccin innehållande cancervirus.

När det gällde musikindustrin kunde Lina berätta om skadorna som den disharmoniska musiken ställde till med och hur Sveriges Radio inte lät oss ta del av det livselixir för själen som harmonisk musik sades vara för att istället fylla etern med skadlig musik.

Lina berättade också om frimurarnas svenska aktiviteter. I Sverige hade de bland annat iscensatt kuppen mot Gustav IV Adolf för att kunna sänka Sverige i fattigdom vilket senare skulle bana väg för Socialdemokratin och frimuraren Branting. Ett utmärkt exempel på frimurarnas snillrika förfarande att först skapa ett problem för att sedan komma med lösningen. Sedan kan man ju undra om folk verkligen hade det så fett på Gustav IV Adolfs tid och tycka att man hade exceptionellt god framförhållning.

Annars handlade mycket av Linas spretiga föredrag om USA. Han återgav bland annat den hos amerikanska kristna högern spridda myten att Barack Obama inte är född på amerikansk mark och sålunda egentligen inte kan bli amerikansk president. Tack vare sina kopplingar till frimureriet så kunde han ändock bli amerikansk president, påpekade Lina.

Som synes så kunde som vanligt allt förklaras inom ramen för den stora konspirationen, precis som det brukar vara hos de med en paranoid föreställningsvärld. I den avslutande frågestunden tydliggjordes också detta ännu en gång, när Lina hävdade att även relativt aktuella händelser som den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm city och den polska flygkatastrofen båda var en del av den stora konspirationen.

Jüri Linas regiassistent, före detta nationaldemokraten Steve Ahlberg, fick också någon minut på sig att berätta om sitt uppvaknande. Han menade att hans förmåga att se det fördolda nog var medfödd och banne mig, var inte detta de första sanna ord som yttrats den kvällen. Att upptäcka mönster är en förmåga som människan svårligen skulle klara sig utan. Likaså brukar man hävda att det varit en evolutionär fördel att vara överkänslig för att tolka in intentioner bakom skeenden, det har varit bättre att en gång för mycket tro att ett träd i mörkret är en främling som lurar på en än att någon gång missa någon som smyger på en. Man brukar förklara människans anlag för religiositet med denna överkänslighet och det är nog inte omöjligt att även benägenhet att snöa in på konspirationsteorier har samma orsak.

Att upptäcka mönster och vara överkänslig för att tolka in intentioner i händelser må vara saker som gynnat människor. Man kan dock verkligen se hur dessa nyttigheter helt gått överstyr på ett direkt osunt sätt hos vissa, särskilt när vissa etniska grupper pekats ut som syndabockar.

Fotnoter:
[1] Den som tvivlar på att Jüri Lina är antisemit eller förintelseförnekare kan läsa islamisten och antisemiten Mohamed Omars intervju med honom eller Expoanknutna Jonathan Lemans sammanfattning av Linas tankar.

OBS, uppdatering 150621: I fotnoten ovan pekas Mohamed Omar ut som varande islamist och antisemit. Detta inlägg skrevs ju för några år sedan och Omar har sedan länge tagit avstånd från dessa idéer.

Det är fascinerande hur inkompetenta konspirationsteoretiker är när det gäller teknik. Precis som när jag bevistade zeitgeiströrelsens dag i Uppsala blev saker och ting fördröjda på grund av strul med tekniken. Man kan stilla undra hur Lina & co ska kunna utmana en mäktig, världsomspännande organisation med tentakler överallt om de inte ens kan spela upp en videofil på en dator.

Liknande inlägg på denna blogg: Omaka vänner, Zeitgeist Scheissgeist.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konspirationsteorier, Jüri Lina, Antisemitism, Frimureri, Jordstrålningscentrum, Sanningsrörelsen.

       

       

Omaka vänner

Den 27:e mars arrangerar den brokiga skaran alternativmedicinare kring föreningen SARA och tidskriften 2000-talets vetenskap i samband med sitt årsmöte ett antal olika seminarier med den gemensamma nämnaren att de som håller i dem inte är kompisar med verkligheten. Det blir hela tokeripaletten med Niels Harrits konspirationsteorier om 11:e september, Gösta Walins klimatförnekande, Annica Dahlqvists kostråd, Alan Rees vaccinhaverism och slutligen Ingemar Ljungqvists skojiga konspirationsteorier om AIDS.

På något sätt är det märkligt hur folk med sådana disparata åsikter kan hitta varandra och slå sig ihop. Deras enda gemensamma nämnare är att de har en ringa kontakt med verkligheten och är kritiska mot etablissemanget. Man kan undra hur det går till när de finner varandra? Besitter de någon sorts foliehattarnas gaydar? Kan någon paranoiker med konspirationsteorier om 11:e september gå på gatan, möta en klimatskeptikers blick och tänka; du och jag är likadana, ska vi göra något skoj tillsammans? Så gick det ju fordom till hos de homosexuella innan bastuklubbarna och internet gjorde den färdigheten obsolet.

Ett annat exempel på otippade kompisar är de olika grupper av människor som träffas på Mohamed Omars tillställningar. På hans föredrag samsas kvasinazisterna i Nationaldemokraterna med islamister. Deras gemensamma nämnare lär vara agget mot den förhatlige juden. Trist att hat ska vara det som förenar men gulligt är det i vilket fall som helst. Den som inte blir rörd till tårar vid tanken på blonda, blåögda fosterlandsfetischister och skäggiga islamister som håller varandra i hand och har en halvhemlig diskussionsklubb tillsammans måste sakna hjärta.

Ett tredje och sista exempel på omaka intressen under samma paraply är det lilla bokförlaget Anarchos bokutgivning. De har förvisso ett blygsamt antal böcker på sin utgivningslista men spännvidden är enorm. De har både gett ut klimatskeptikern Svensmark och den radikale, gröne anarkoprimitivisten John Zerzan. Precis som i fallet med seminariet i Malmö torde misstro mot etablissemanget vara den röda tråden. Förlaget verkar för övrigt idémässigt stå konspirationsforumet vaken.se nära.

OBS, uppdatering 150621: I inlägget påstås att Mohamed Omar arrangerar möten med kvasinazister och islamister där man sprider hat mot judar. Så var förvisso också fallet men detta inlägg skrevs ju för några år sedan och Omar har sedan länge tagit avstånd från dessa idéer.

Liknande inlägg på denna blogg: Klimatskeptikerna, delfinerna och jag

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Konspirationsteorier, Skepticism, Klimatskeptiker, Antisemitism, Anarchos.