Självbefläckelsens allvarliga följder

Jag har ju blivit far till en liten pojke och är mycket medveten om att det en vacker dag kommer att behöva förklaras ett och annat kring könsliga förhållanden. Som tur är har jag redan ett verk i bokhyllan som kommer att vara till stor hjälp när det är dags, nämligen teologie doktor Sylvanus Stalls Hvad en gosse bör veta. Boken är inte direkt ny, det amerikanska originalet utkom 1897 och bokförlaget Puritas svenska översättning gavs ut 1904. Att boken är gammal ska väl dock inte spela någon roll då ju sanning är för evigt.

Hvad en gosse bör veta är tänkt att sättas i händerna på en liten gosse som börjat undra över hur barn blir till och dylika ting. I sin introduktion till boken presenterar sig Sylvanus Stall för den undrande gossen med orden ”Din tillgifne vän” och i det svenska förordet, signerat i Hedemora verksamma medicine doktor Hjalmar Selldén, lyfts boken till skyarna:

Föreliggande arbete, som är prägladt af en djup och sund religiositet och öm omtanke om barnets sanna välfärd, bör vara mången far och mor till hjälp, då barnets reflektionsförmåga vaknar.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 8)

Låt mig innan vi går in på bokens innehåll nogsamt understryka några saker. Lilla gosse, Sylvanus Stall är inte din tillgivne vän. Han är en bigott gubbe och om du lyssnar på honom kommer du att bli ångestfylld och djupt olycklig. Vidare må dr Selldén ha rätt i att boken är präglad av en djup religiositet men sund kan man knappast kalla den. Ej heller är den präglad av någon öm omtanke om barnets sanna välfärd, snarare raka motsatsen.

Sylvanus Stall
Bakom försättsbladet blickar Sylvanus med sträng blick mot läsaren.

Stall går varsamt fram när han ska berätta om reproduktionens mysterier för den nyfikne gossen. Innan han kommer in på den mänskliga fortplantningen berättar han om blommor och bin, samt om hur fiskbarn och däggdjursbarn blir till. Stall undviker dock faktiskt att beröra det för reproduktionen nödvändiga samlaget. Detta är lite oväntat eftersom han i förordet lovar att barnet inte kommer att ha några frågor när boken är färdigläst. Jag kan nog allt tänka mig att det faktiskt fortfarande kan finnas vissa frågetecken som behöver rätas ut trots att man tagit sig igenom hela boken.

Eftersom Stall tror att vår Herre alltid har vårt bästa för ögonen understryker han ständigt ändamålsenligheten i hur saker och ting är ordnade. Stall varnar som en naturlig följd av detta också för att använda den fortplantningsutrustning Gud försett oss med på ett sätt som icke är i linje med vår Herres ändamål, exempelvis att onanera. Att varna för självbefläckelsens allvarliga följder är faktiskt också bokens kärna och egentliga syfte. Stall har dedikerat tre kapitel till ämnet.

Även om det blir en hel del text så har jag ändå valt att nedan ta med de tre kapitlen i sin helhet. Jag anser nämligen att människosläktet behöver ta del av Sylvanus Stalls rena oförvanskade ord, intet tillagt, intet borttaget.

Stall inleder det första av de tre kapitlen om masturbationens faror med lite etymologi.

Ingen gosse kan leka med de yttre delarna af sina fortplantningsorgan utan att slutligen lida mycket allvarliga följder. I början synes det kanhända som en obetydlighet för gossen, och likväl säger honom hans samvete från första gången, att han gör något, som är orätt. Det är af denna orsak, som en gosse, som ger efter för en sådan ond frestelse, söker upp ett ensligt, hemligt ställe, och på grund däraf kallas den synden för ”den hemliga lasten”. Och emedan hela personligheten hos den, som utöfvar denna vana, blir förnedrad och befläckad genom hans egen handling, kallas det ”själfbefläckelse”. Det kallas också för ”onani”, ty för nära tusen år sedan straffade Gud en man, som hette Onan, med döden för en liknande gärning (1 Mos. 38: 3.10). Denna synd benämnes äfven ”masturbation”, hvilket ord är sammansatt af två latinska ord, som betyda ”befläcka med handen”.
Hvart och ett af dessa ord säger någonting om den onda beskaffenheten af denna synd. Men det finns knappt ord för att uttrycka de förfärliga följder, som de få lida, hvilka framhärda i denna synd. Jag tror ej, min käre vän Harry, att du fallit offer för denna fördärfliga last, och jag skulle vara glad, om jag kunde tro, att icke någon, hvarken tillfälligtvis eller med afsikt, lärt dig att utöfva den. Men då jag känner de faror, för hvilka du likt andra gossar är utsatt, och då jag dessutom förstår, att tänkande gossar, på grund af sitt mer utvecklade nervsystem och på grund af finare känslighet, äro mer utsatta för att hängifva sig åt denna last än gossar med ringare förståndsgåfvor och mindre känslig kropp, så anser jag det viktigt, att du får lika insiktsfull och noggrann kunskap om detta ämne, som om något annat. Detta är nödvändigt, så att du, genom att i förväg känna till beskaffenheten och följderna af ett sådant handlingssätt, må kunna undvika denna synd, i hvilken till och med män stundom genom okunnighet förfalla vid så framskriden ålder som tjugofem eller trettio år. Här gäller det såsom i annat, att om man är varnad förut, är man väpnad förut. Hvarje gosse borde få rätt upplysning om dessa saker, ty äfven sådana, som kunna skyddas för att genom yttre inflytelser få sina tankar och handlingar befläckade, äro icke desto mindre utsatta för sådana inre, kroppsliga omständigheter, som kunna framkalla retningar och oordningar; och där ett sådant sjukligt tillstånd får fortfara af okunnighet, blir själfbefläckelse snart en regelbunden vana och kan lätt utöfvas med sådan våldsamhet, att inom kort fullständig slöhet eller till och med döden inträffar. Ingenting är så gynnsamt, för att denna last skall fortsättas och spridas, som okunnighet, och endast därigenom att gossar och män blifva på ett rent sätt upplysta om detta viktiga ämne, kunna de räddas från de förskräckliga följder, som årligen störta tusentals gossar i moraliskt, andligt och kroppsligt fördärf.
Såsom jag redan sagt, uppsöker en gosse, som vill utöfva denna handling, först och främst en enslig plats. Allt från början ogillas han af sitt samvete, och därför kan han icke öfverlämna sig åt det onda, han tänker utföra, utan att våldföra sig på sin sedlighetskänsla. Hans sedliga natur är den, som lider först. Detta, min käre gosse, är en viktig omständighet, och om du någonsin skulle falla offer för denna last, skulle du finna, att med den första känslan af skuld förenar sig också en upprorsande mot Gud och mot dina föräldrar. Du skulle snart ifrågasätta Guds visdom och godhet. Ditt intresse i goda böcker, i kristlig undervisning i söndagsskolan, bibeln, kyrkan och heliga ting skulle hastigt förminskas. Du skulle snart upptäcka i ditt hjärta en upprorisk känsla, som skulle göra dig olydig, tvär, retlig och skamsen. Du skulle börja att mista tron på allt, som är godt, och om du fortfore i din synd, skulle du blifva mindre och mindre lik Jesus och mer och mer lik frestaren. Med andra ord, den sedliga naturen lider i första hand af könslasten, och närhelst du hör en gosse eller man skryta med sina tvifvel eller smäda Gud, bibeln, renhet och dygd, så kan du vara viss på att denna hans känsla har sin grund i någon hemlig eller uppenbar synd eller last, som angripit hans sedliga natur och förnedrar och orenar hans hjärta.
Om följderna af hans hemliga last också endast hade denna verkan på hans sedliga natur, borde det vara nog för att vänja en hvar tänkande och vaken gosse ifrån denna vana. Men dess inverkan på själen och kroppen är dessutom af mycket allvarsam natur, och därom skall jag tala imorgon.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 95-98)

I nästa kapitel går Stall in i detalj på självbefläckelsens konsekvenser för den gosse som faller för frestelsen. Följderna av att leka med sin penis visar sig inte vara att leka med.

Om jag hade tid, skulle jag vilja säga dig många saker angående det sätt, hvarpå följderna af denna last visa sig i den moraliska naturen och framträda i gossars och mäns lif; men jag måste skynda på, så att jag ej tröttar ut dig.
Sedan stora förändringar hafva inträdt i gossens karaktär och den muntra, frimodiga, glada och lydiga gossen blivit knarrig, retlig, slö och tillbakadragen och ej längre kan se människor fritt och öppet i ansiktet, utan söker undvika att möta folk, drager ned mössan liksom för att dölja ögonen och går omkring med skygg och brottslig uppsyn, kan man med säkerhet vänta att få se förändringar af både andlig och kroppslig beskaffenhet.
Näst efter den moraliska naturen kommer ordningen till nervsystemet. I ingen annan del av människokroppen äro så många nerver sammanförda på ett ställe som i fortplantningsorganen. Vid själfbefläckelse bearbetas dessa nerver på ett sätt, som framkallar de allvarsammaste följder. Den angenäma känsla, som följer med till en början, når sin höjdpunkt i en krampaktig ryckning i nerverna, som för tillfället gör slut på allt välbehag och gör nerverna så slappa och medtagna, som de äro hos en person, hvars hela kropp varit under inflytandet af kramp eller konvulsioner, såsom man kallar det. Du kan lätt inse, att sådana våldsamma skakningar i dessa särskilda nerver måste meddela sig åt nerverna i hela kroppen, och om sådana skakningar upprepas eller fortsättas länge, blir hela nervsystemet illa tilltygadt och fördärfvadt, så att intet hopp om tillfrisknande återstår.
Medan nerverna på detta sätt fördärfvas, lider också själen. Den begåfvade gossen, som satt öfverst i klassen, förlorar förmågan att begripa och kvarhålla sina läxor. Hans minne sviker honom. Hans tankeförmåga begynner förlora sin egenskap att begripa saker. Han kan ej mera hålla fast som förut. Småningom förlorar han sin plats och kommer nederst i klassen. Han har ej längre säkerhet och tillit till sig själf. Han har mistat lusten till den stojande lek, det hjärtliga skratt, det förtroliga kamratskap, som känneteckna en gosse med stark själ och kraftig kropp.
Medan dessa förändringar äga rum i sedlighetskänslan och i själen, begränsas icke inverkan på kroppen till nerverna. Hälsan försämras. Ögonen förlora sin glans. Huden blir gulaktig. Musklerna blifva slappa, och en onaturlig dåsighet inträder. Hvarje liten anstängning åtföljes af trötthet, och stor likgiltighet råder för allt, som fordrar uöfvande af viljekraft. Arbete blir obehagligt och tråkigt. Gossen klagar över smärtor i ryggen, hufvudvärk och yrsel. Händerna blir kalla och fuktiga. Matsmältningen blir trög och aptiten ojämn. Hjärtat slår häftigt. Han sitter nedböjd, får insjunket bröst, och istället för att hela kroppen skulle utveckla sig till en stark, manlig gestalt, utmärglas den, och många tecken tyda på tidigt aftagande och död.
Dessa äro, min käre vän Harry, några af de mera synliga tecknen och verkningarna af själfbefläckelse, då vanan ofta utöfvas eller fortfarit under någon tid. Det är väl sant, att några af dessa förhållanden kunna framkallas af andra former af kroppsliga fel, och på grund däraf kunna oerfarna lätt döma orätt; men en duglig läkare bör under alla omständigheter vara i stånd att i hvarje gifvet fall noggrannt bedöma den orsak eller de orsaker, som framkallat sådana resultat.
En allvarsam svårighet med alla, som hängifva sig åt denna förfärliga och fördärfliga last, är att medan kroppen, själen och sedlighetskänslan försvagas, vinner däremot vanan i kraft. Själfva viljan kan blifva så slapp, att till och med då utöfvaren af lasten underrättas om dess fördärfliga karaktär och sorgliga följder, har han icke ens lust att upphöra med den, ej heller något verkligt begär att undgå de förskräckliga följder, som med visshet komma senare; och till och med där det finns nog karaktär och manlighet kvar att önska blifva fri, är ofta viljan så svag, att en skarp strid pågår under en längre tid.
Du förstår, af hvad jag sagt, att denna hemliga last åtföljes af mycket allvarsamma följder. Men jag har ännu icke sagt dig det värsta. Om själfbefläckelsen fortsättes, ska den icke blott undergräfva, utan helt och hållet förstöra hälsan. Om kroppen af naturen är stark, händer det, att själen först gifver vika, och vid svåra fall inträder själsslöhet eller vansinne. Om kroppen icke är naturligt stark, dukar den måhända under för någon tärande sjukdom, såsom lungsot eller något annat lidande, som snart ändar lifvet.
Hur förfärligt och hjälplöst tillståndet är för dem, hos hvilka denna vana inrotat sig, kan du förstå däraf, att för att hindra upprepandet af denna gärning och om möjligt bota offret för denna last, måste man ofta sätta ”tvångströja” på gossar eller binda deras händer på ryggen eller vid sängkanten, eller också fästas de medelst band eller kedjor vid ringar i väggen; och på många andra sätt måste utomordentliga mått och steg tagas för att rädda någon från att fullkomligt fördärfva sig själf till kropp och själ. Och tyvärr visa sig till och med dessa utomordentliga mått och steg stundom fruktlösa i fråga om att förekomma lasten eller bota den.
Jag tänker, att du skall inse, min käre gosse, huru viktigt det är, att alla gossar blifva ordentligt varnade, och därtill i god tid, för de ödesdigra följderna af denna förfärliga last. Du förstår nog orsaken till att din egen kära pappa bedt mig fortsätta att sända dig ännu flera föredrag i fonografen, sedan jag besvarat den fråga, som du ställde till din mamma, och som jag på grund av hennes sjukdom fick det hedrande uppdraget att besvara. Dina föräldrar äro alltför upplysta och älska dig alltför mycket, för att de skulle vara likgiltiga angående vikten af dessa allvarsamma frågor. De hafva ej velat, att du skulle till följd af okunnighet blifva utsatt för dessa förfärliga faror; och då du nu fått denna upplysning och fått kännedom om de svåra följderna af synder, i hvilka många förut renhjärtade och uppriktiga gossar hafva fallit genom okunnighet, så bör du tacka Gud för dina föräldrars kärleksfulla omtänksamhet och för hans nådiga försyn, hvarigenom du blifvit bevarad från denna allmänna och förödande last.
I betraktande af hvad dina föräldrar åstunda för dig i denna sak, är det mycket lämpligt, att jag i morgon talar om för dig, hvilken orättvisa du skulle begå mot dem och andra, om du någonsin skulle hemfalla åt en könslast i denna eller någon annan form.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 101-106)

Stall anar nog att det därute faktiskt finns gossar som sjunkit så djupt i självbefläckelsen att de inte bryr sig om vad som drabbar dem. Han har dock ett ess i rockärmen för de pojkarna. Precis som Stall varnar för i föregående kapitels slut så tar han i nästa kapitel nämligen upp de allvarliga återverkningar onanin har på nära och kära till de som drabbats. Även om pojken inte bryr sig om vad som händer honom själv så borde han väl ändå bry sig om dem.

Af hvad jag talade om för dig i går och i förrgår kan du förstå något om de sorgliga följderna af den hemliga lasten; men gossen själf är icke den ende, som lider. Ingen kan handla orätt på ett eller annat sätt utan att göra så, att äfven andra måste i någon mån åtminstone lida af hans synd. Icke allenast blifva föräldrarnes synder hemsökta på barnen, utan barnens synder blifva också hemsökta på föräldrarna.
Om du genom ditt eget förvållande fördärfvar din hälsa, försvagar ditt förstånd och gör dig själf oduglig, så är det fråga om, huruvida icke dina föräldrar komma att lida lika mycket eller mera än du själf. Tänk efter ett ögonblick, hvad dina föräldrar gjort för dig. Sedan mamma skaffat dig till världen med fara för sitt eget lif och under stora smärtor och lidanden, ägnade hon sig under åtskilliga månader nästan helt och hållet åt att nära och sköta dig. Då de olika barnsjukdomarna kommo, vårdade hon dig omsorgsfullt, att du icke skulle förkyla dig och dö eller få försvagad syn eller hörsel, eller på något sätt komma att lida under återstoden af ditt lif af någon kroppslig bräcklighet. Då du fick skarlakansfeber, ägnade sig både pappa och mamma dagligen under flera veckor nästan helt och hållet åt dig. Dag och natt vakade de öfver dig, och under ett par månader kom ingen till ert hem, af fruktan att få denna svåra sjukdom eller föra smittan till andra, och för din skull vakade dina föräldrar med glädje och ledo allt utan att klaga.
Ända från din födelse ha de arbetat för att skaffa dig, hvad du behöft. De ha varit noggranna med din undervisning och uppfostran. De ha bevarat dig för dåliga kamrater och alla slags dåliga inflytelser, och jag är säker om, att du lätt inser, huru besvikna och ledsna de skulle blifva, om du handlade orätt. Hvilken sorg för pappa och mamma, om de skulle se sin gosse med gulblekt ansikte, matt blick, lutande gestalt, utan energi, kraft eller mål, trög i skolan, skygg, undvikande andras sällskap, utan smak för goda böcker, undvikande söndagsskolan och med lust att undkomma allt upplyftande, kristligt inflytande. Ingenting skulle kunna göra pappa och mamma mera sorg än att veta, att deras älskade gosse, som de hoppades utrusta till att blifva en mycket nyttig man, vändt sig bort till det ondas och syndens väg, som med visshet skall tillintetgöra deras förhoppningar och förstöra deras gosse både för denna världen och den tillkommande.
Men icke allenast för dem, utan hvilken sorg och smärta skulle det ej vålla din lilla nyfödda syster, då hon blir stor, och då, när hon med rätta skulle vara stolt öfver att kunna vända sig till dig för att få råd och sympati och hjälp, hon skulle blifva förödmjukad att finna, att du var svag och nervös och ovärdig den aktning och kärlek, som hon under andra omständigheter så gärna skulle velat gifva dig. Icke allenast skulle du göra orätt mot din syster, utan du skulle också göra orätt mot den rena, älskliga flicka, som vi med rätta hoppas, att Gud i sin försyn förbereder till att kröna och välsigna din mandom, och med hvilken du ej kan vänta att blifva hedrad och lycklig, om icke ditt lif utmärkts af samma renhet och heder, som du skall hafva rätt att vänta af henne.
Med följderna af själfbefläckelse inskränka sig icke till den gosse, som utöfvar den synden, ej heller till hans föräldrar, bröder och systrar, vänner och anförvandter; utan, om en sådan gosse växer och blir man och gifter sig och möjligen får barn, måste dessa till en viss grad lida af hans synd. Om hans synd har gjort honom mindre duglig att förtjäna sitt uppehälle, och hans barn på den grunden födas i armod, är detta en af de följder, som de få lida. Men om hans kroppskrafter blifvit försvagade genom laster eller af någon annan orsak, kan han icke skänka sina barn fullkomlig kroppslig, andlig eller sedlig förmåga. Ty lika litet i fråga om naturen som i fråga om pengar kan man gifva sina barn det, som man icke själf äger. Det är samma förhållande med det mänskliga lifvet som med sädeskornet; om det korn som sås på åkern, är af dålig beskaffenhet, så kommer skörden att blifva af underhaltigt slag. Om en gosse skadar sina fortplantningsorgan, så att hans manliga säd i framtiden blir af sämre beskaffenhet, så skall hans afkomma visa detta i sin fysiska, andliga och moraliska natur. Och därför förstår du, att till och med en gosse kan förbereda vägen till att hans blifvande barn komma att hemsökas med följderna af laster och synder, som blifvit begågna många år, innan de blefvo födda. Detta är i sanning en mycket allvarlig tanke, och du förstår, huru äfven de små gossarne nu för tiden omedvetet bilda och dana icke allenast de kommande barnens karaktärer och öden, utan huru de också forma hela nationens historia och framtid. De tänkesätt och det uppförande, den åtrå och ärelystnad, som röra sig inom gossarne och flickorna i våra lek- och småskolor, odla och utveckla nu i dem det lif och den karaktär, som avgöra, hvad som skall känneteckna denna nation hundra år härefter.
Jag önskar, att hvarje gosse i landet kände till dessa omständigheter, så att han kunde besluta sig för att så vårda sin hälsa, att hans barn måtte blifva välsignade med starka kroppar; att så uppöfva sin själ, att hans barn måtte ärfva större förmåga att förvärfva kunskaper, och att hans barn måtte ärfva benägenhet för dygd, rättskaffenhet och fromhet.
Du ser alltså, huru viktigt det är att icke göra någonting, som kan försvaga den förmåga eller de krafter, som Gud gifvit dig, och i morgon skall jag söka att i korthet omtala för dig, huru gossar kunna bevara hela sin kropp i renhet och styrka.

(Stall, S. (1904), Hvad en gosse bör veta, s. 109-113)

Stall sparar verkligen inte på krutet när det gäller att se till att eventuell självbefläckelse åtföljs av så mycket ångest som möjligt. De gossar som läst hans verk och tagit det på allvar lär ha drabbats av svåra kval. Det är faktiskt inte omöjligt att boken Hvad en gosse bör veta för vissa av dess läsare faktiskt gav upphov till något som liknade de konsekvenser Stall påstod att onani hade.

Hvad en gosse bör veta

Liknande inlägg på denna blogg:
I avdelningen religiöst påbjuden underlivshantering har jag tidigare skrivit om vad sunnimuslimska fundamentalister har att säga om saken.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

         

         

4 reaktioner på ”Självbefläckelsens allvarliga följder”

  1. Det är sant. Det är dock inte omöjligt att för många av de föräldrar som var bokens tänkta köpare var det viktigare att boken var teologiskt korrekt snarare än att den var medicinskt korrekt.

  2. Det var ju för en tid sedan en något liknande situation när svenska evangelikanska alliansen (tror jag det var) ville att en präst skulle finnas med i klassrummet under sexualundervisningen.

  3. Ja, blogginläggets exempel på hur det teologer kommit fram till får trumfa det vetenskapligt riktiga i sexualfrågor är ju över hundra år gammalt men det finns tyvärr gott om moderna motsvarigheter, och det tydligen närmare än man tror.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *