Supermysigt vit makt-sagomys

Sommaren är här och med den också lusten att i skuggan av ett träd försjunka i en spännande roman. Jag brukar sällan lyckas förmå mig att läsa skönlitteratur men när jag kunde kombinera det med mitt intresse för politisk extremism blev det äntligen av.

Den nynazistiska amerikanska organisationen National Alliance gjorde under sin storhetstid en bred kultursatsning med bland annat eget skivbolag. De gav till och med ut ett par datorspel med högerextremt budskap, bland annat ett first person shooter, Ethnic Cleansing, där man som arisk soldat fick strida mot svarta och judar. Jag spelade igenom det för ett antal år sedan men vill minnas att det inte var något vidare och datorspelet blev heller ingen hit.

Något som dock skulle komma att bli klassiker i den högerextrema världen var de två romaner som skrevs under pseudonymen Andrew MacDonald av National Alliance grundare och ledare under många år, William Pierce. Den första romanen, Turner Diaries, handlar om hur högerextrema revolutionärer utkämpar och vinner ett krig mot det judiskkontrollerade systemet. Till högerextrema Svenskarnas parti närstående förlaget Logik gav ut den i svensk översättning 2009. Boken fick den föga överraskande titeln Turners dagböcker och det är den översättningen jag nu läst. Det är förvånande att den översatts såpass nyligen eftersom romanen är en sällsynt blodig nynazistisk fantasi. Boken känns verkligen daterad och hör egentligen hemma i nittiotalets öppet radikala nationalsocialism med organisationer som Vitt Ariskt Motstånd. Till och med nynazisterna i Nationalsocialistisk Front har ju insett att man inte kan nå några breda skaror med en alltför radikal framtoning och känt sig nödgade att byta namn till Svenskarnas parti samt skippa de uppenbara kopplingarna till nationalsocialismen. Att man nyligen ändå valde att översätta och ge ut Turner Diaries är därför lite anmärkningsvärt.

Turners dagböcker

Som titeln antyder är romanen skriven i dagboksform. Man får genom dagboksanteckningarna följa huvudpersonen Earl Turner, en av den högerextrema motståndsrörelsens fotsoldater som redan från början är med i den vita revolutionen mot den judiskkontrollerade statsmakten i USA. I vissa avseenden råder anarki, den amerikanska staten har till exempel kapitulerat inför vågen av våldtäkter som sköljer över landet. Samtidigt har de dock utökat kontrollen över medborgarna på andra sätt. Vapen har konfiskerats och man söker ständigt nya sätt att övervaka medborgarna.

Turner är en del av en liten operativ enhet i Organisationen, som den nynazistiska revolutionära rörelsen kort och gott kallas. Han är bland annat delaktig i det dåd som är startskottet för revolutionen, en bombning av en FBI-byggnad. Just den episoden ska tydligen ha inspirerat Timothy McVeigh till bombdådet i Oklahoma City 1995.

Turners enhet slår även till mot mindre mål såsom liberala tidningsredaktioner. Aktionerna leder dock inte någonstans. Organisationen är tvungen att revidera sin strategi eftersom man inte får det stöd från befolkningen man hoppats på. Man inser att man istället måste få hela samhället att kollapsa för att ur de rykande ruinerna kliva fram och skapa en ny helvit stat. Kriget går in i en ny fas. Genom den nya strategin och en framgångsrik infiltration av militären lyckas man erövra Kalifornien och upprätta den första självständiga vita enklaven.

Kriget blir en mycket blodig historia och man skyr inga som helst medel i kampen. Motståndsrörelsen använder så småningom till och med beslagtagna atombomber för att utplåna New York. Man avfyrar även kärnvapenmissiler mot Israel och Sovjetunionen. Därigenom pressar man den amerikanska statsmakten att även de avfyra sina kärnvapen mot Sovjetunionen eftersom ryssarna annars kommer att slå tillbaka med full kraft. De kärnvapenmissiler Sovjet hinner avfyra drabbar systemet hårdare än motståndsrörelsen och så småningom segrar Organisationen över den gamla amerikanska statsmakten.

I bokens långa epilog får man läsa om händelserna efter Turners fiktiva dagbok. William Pierce låter där de nynazistiska runkfantasierna sluta i en enorm utlösning. Asien görs obeboeligt genom en kombination av biologisk, nukleär och kemisk krigföring och den vita rasen vinner herraväldet över planeten.

Svampmoln

Förutom att romanen är välskriven så är den också väldigt genomtänkt, och det på mer än ett sätt. Det märks att Pierce under författandet beaktat både strategi och ideologi, de två ben varpå politiken stå.

Strategiskt så är romanen något av en instruktionsbok i hur man startar och genomför en revolution. Man får i romanen ta del av de olika strategiska val den högerextrema organisation gör för att slutligen nå makten. Man kan förvisso diskutera hur realistisk och bra manualen är, men likväl är det någon form av manual.

När det gäller det ideologiska så följer verklighetsbeskrivningen i romanen den nationalsocialistiska ideologin väl. Det märks att romanen är skriven av en ideologiskt mycket medveten person. Pierce låter Turner i de fiktiva dagboksanteckningarna ofta fara ut i ideologiska resonemang. Som hos alla renläriga nationalsocialister är det alltid den förslagne juden som lurar bakom skeendena. Judarna har på ett målmedvetet sätt tagit kontroll över den vita befolkningen och skapat det korrupta system som de högerextrema revolutionärerna bekämpar. Nationen Israel tar också aktiv del i kampen mot de vita frihetskämparna och Turner får när han blir tillfångatagen stifta närmare bekantskap med en av deras ditsända tortyrexperter. Beskrivningen av judarna är ofta som antisemitiska karikatyrer hämtade ur nynazistiska propagandapamfletter, till exempel handlar judarna med tillfångatagna vita sexslavar.

Lösningen på judefrågan tycks alltjämt vara densamma. I de fiktiva dagboksanteckningarna presenterar huvudpersonen Turner den slutliga slutgiltiga lösningen. Efter att Sovjetunionen och Israel angripits med kärnvapen kan den ickejudiska befolkningen i världens länder släppa lös sin undertryckta vrede mot judarna. Det ska dock tydligen bara vara början enligt Turner. Organisationen kommer se till att avsluta jobbet hävdar han bestämt.

Inom 24 timmar efter det att vi träffat Tel Aviv och ett halvdussin andra israeliska mål förra månaden svärmade hundratusentals araber in över gränsen till det ockuperade Palestina. De flesta av dem var civilister och bara beväpnade med knivar eller tillhyggen, och judiska gränsvakter mejade ner tusentals av dem innan deras ammunition tog slut. Arabernas hat, uppdämt i 45 år, drev dem framåt – över minfält, genom judisk kulspruteeld och in i det radioaktiva kaoset i brinnande städer med den enda tanken att dräpa det folk som hade stulit deras land, dödat deras fäder och förnedrat dem i två generationer. Inom en vecka hade den sista judiska överlevande i den sista kibbutzen och i den sista, rykande ruinen i Tel Aviv fått halsen avskuren.
Nyheterna från Sovjetunionen är mycket knapphändiga, men rapporterna hävdar att de överlevande ryssarna har behandlat judarna där på ungefär samma sätt. I Moskvas och Leningrads ruiner samlade folket under de första dagarna ihop alla judar de fick tag på och slängde dem i brinnande byggnader eller brinnande högar av bråte.
Och antijudiska upplopp har brutit ut i London, Paris, Bryssel, Rotterdam, Bukarest, Buenos Aires, Johannesburg och Sydney. Frankrikes och Nederländernas regeringar, båda genomruttna av judisk korruption, har fallit och folket håller överallt på att göra upp räkningen i städerna och byarna där.
Det är förstås ungefär samma sak som hände gång efter annan under medeltiden – varje gång judarna fått folkets bägare att rinna över med sina tricks. Olyckligtvis avslutade de aldrig jobbet, och det kommer de inte att göra nu heller. Jag är säker på att judarna redan gör upp planer på en comeback så fort folk har lugnat ner sig och glömt bort. Folk har så korta minnen!
Men vi kommer inte att glömma! Det är i sig nog för att se till att historien inte kommer att upprepa sig. Oavsett hur lång tid det tar och oavsett hur långt vi måste gå, kommer vi att kräva en slutgiltig uppgörelse av räkningen mellan två raser. Om Organisationen överlever kraftmätningen kommer ingen jude att göra det – någonstans. Vi kommer att jaga dem till världens ände för att få tag i de sista av denna satans avkomma.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 232-233)

Om judarna beskrivs som förslagna och målmedvetna så är de svarta deras raka motsats. De beskrivs som djuriska våldtäktsmän som blott är verktyg i judarnas händer. När samhället väl brakar ihop och matbrist uppstår blir de inom kort kannibaler och börjar kalasa på vita barn. Det enda som tycks vara till deras fördel är att de är så inkompetenta att de gjort den militär och statsapparat i vilken de inkvoterats otroligt ineffektiv vilket motståndsrörelsen kan dra nytta av.

Man skulle kunna tro att de vita i en nynazistisk roman skulle beskrivas i mer positiva ordalag. I boken ges dock uttryck för något man inte sällan ser på den yttersta högerkanten, ett förakt för det egna folket som förfallit, låtit judarna ta kontroll över dem och inte inser att kampen för rasen är överordnad allt annat. I samband med att den högerextrema motståndsrörelsen omprövar sin strategi, långt innan kärnvapenkriget i referatet ovan, far Turner i sina dagboksanteckningar ut i en svada mot sina förtappade rasfränder.

Organisationen tvingades alltså att trappa ner kriget tillfälligt, medan vi ännu hade en tillräckligt stark kärna för ett annat tillvägagångssätt. Hela vår strategi mot Systemet var på väg att misslyckas. Den var på väg att misslyckas eftersom de flesta vanliga amerikaner inte svarade på situationen på det sätt vi hoppats. Vi hade hoppats på ett positivt gensvar och att somliga skulle ta efter vår ”handlingens propaganda”, men det hände aldrig.
När vi föregick med exemplet att göra motstånd mot Systemets tyranni, hade vi hoppats att fler skulle haka på. Vi hade hoppats att vi genom dramatiska attacker mot Systemets framträdande personligheter och viktiga anläggningar, kunde inspirera andra amerikaner att börja utföra liknande aktioner själva. Men mestadels satt de kräken bara kvar i sina TV-soffor.
Visst brändes ett dussin synagogor eller så och det politiskt motiverade våldet ökade i omfattning, men det var i regel missriktat och ineffektivt. Sådana aktiviteter ger ingenting om de inte är samordnade, såvida de inte är mycket omfattande och kan upprätthållas under en längre period. Och Systemets svar på Organisationens aktiviteter gjorde många irriterade och orsakade en massa muttrande i leden, men kom inte ens i närheten av att provocera fram ett uppror. Vi har fått inse att tyranni faktiskt inte är så impopulärt hos det amerikanska folket.
Det verkligt viktiga för den genomsnittliga amerikanen är inte hans frihet eller ära eller hans ras framtid, utan hans lönekuvert. Han klagade för 20 år sedan när Systemets skolbussar började köra hans barn till svarta skolor, men han fick behålla sin bil och sin fritidsbåt, så han kämpade inte. Han klagade när de tog ifrån honom hans vapen för fem år sedan, men han hade fortfarande sin färg-TV och grillen på bakgården, så han kämpade inte emot. Och han klagar idag när svarta män våldtar hans kvinnor som de behagar och Systemet tvingar honom att visa upp ett passkort för att handla i affären eller hämta tvätten, men han har fortfarande magen full för det mesta, så han kämpar inte emot.
Han har inte en enda idé i huvudet som han inte fått från sin TV-apparat. Han har en desperat längtan efter att vara ”välanpassad” och att göra, tänka och säga precis vad han tror förväntas av honom. Kort sagt har han blivit precis vad Systemet försökt göra honom till under de senaste 50 åren; en massmänniska, en medlem av det stora hjärntvättade proletariatet, ett flocken, en sann demokrat.
Detta är tyvärr bilden av den genomsnittlige vita amerikanen. Vi kan önska att det inte vore så, men det är det. Den enkla, fruktansvärda sanningen är att vi har försökt uppväcka en anda av hjältemodig idealism som helt enkelt inte finns kvar. Den har rensats ut ur 99 procent av vårt folk genom en flod av judisk-materialistisk propaganda som de varit nedsänkta i under praktiskt taget hela sina liv.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 120-121)

Vissa av de vita har dock sjunkit djupare än andra vilket de får plikta för. Detta blir man varse när den vita enklaven i Kalifornien upprättats. Svarta och mexikaner deporteras till de delar av landet som fortfarande kontrolleras av den amerikanska staten för att utgöra en belastning för dem. De används alltså som någon sorts demografiskt vapen. Judar och rasblandade skickas däremot ner i en dalgång för att möta döden. Inte ens de vita i enklaverna går dock säkra från de nya nationalsocialistiska herrarna. I utdraget nedan berättar Turner hur han går runt i ett område som rensats från ickevita.

Jag var tvungen att gå genom ett två kvarter långt, oupplyst bostadsområde mellan högkvarteret och mitt sovkvarter efter förbandsmötet ikväll. Mitt i ett av de oupplysta kvarteren fick jag syn på vad som tycktes vara en person som stod på trottoaren rakt framför mig. När jag närmade mig den tysta skepnaden, vars ansiktsdrag doldes av skuggan från ett stort träd som sträckte sina grenar över trottoaren, förblev den orörlig i min väg. Jag började känna mig lite nervös, och lossade min pistol ur dess hölster. Sedan, när jag var kanske fyra meter från skepnaden som hade haft ansiktet bortvänt från mig, började den sakta att vända sig mot mig. Det låg något obeskrivligt kusligt över rörelsen, och jag stannade mitt i steget medan skepnaden fortsatte att vända sig. En lätt bris prasslade genom lövverket och föll rakt över den tyst roterande skepnaden framför mig.
Det första jag såg i månljuset var plakatet med dess inskription i stora tryckbokstäver: ”Jag besudlade min ras.” Ovanför plakatet hängde en ung kvinnas vidrigt uppsvällda, lilaaktiga ansikte med öppna, utstående ögon och gapande mun. Till slut kunde jag urskilja den tunna, lodräta linjen av ett rep som försvann bland grenarna ovanför. Tydligen hade repet lossnat delvis eller grenen som det satt fast i givit vika ända tills kvinnans fötter vilade mot trottoaren, vilket gav det spöklika intrycket av att liket stod upprätt av egen vilja.
Jag ryste och gick därifrån med snabba steg. Det hänger många tusen kvinnolik som detta i den här staden i natt, alla med likadana plakat runt halsen. Det är de vita kvinnor som var gifta eller sammanboende med svarta, judar eller andra icke-vita män. Det finns också ett antal män som bär jag-besudlade-min-ras-plakaten, men kvinnorna är sju eller åtta gånger fler. Å andra sidan är ungefär nittio procent av kropparna med jag-förrådde-min-ras-plakaten män, och sammantaget verkar könen vara ganska jämnt representerade.
Bärarna av de sistnämnda plakaten är de politiker, jurister, affärsmän, nyhetsuppläsare, tidningsjournalister och redaktörer, domare, lärare, rektorer, kulturpersonligheter, byråkrater, präster och alla andra som för att främja sin karriär eller sitt anseende eller sitt röstantal eller vadhelst det må vara, har hjälpt till att främja eller realisera Systemets raspolitik. Systemet har redan betalat dem deras 30 silverpenningar. Idag betalade vi dem.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 190-191)

Författaren Pierce verkar ha ett särskilt agg mot kvinnor som besudlat sin ras och idkat rasblandning. I några av bokens episoder beskriver han hur kvinnor som begått denna synd får lämna jordelivet och Pierce tycks då extra gärna frossa i detaljer på ett sätt som han annars bara gör när han beskriver hur judar tas av daga.

Den vita rasen tycks alltså ha sjunkit mycket djupt. I bokens epilog som utspelar sig efter Turners död redogör man dock för en åtgärd som kan göra att man kommer tillrätta med den vita rasens dekadens och på sikt höjer den rasliga standarden. Man låter nämligen inte alla vita få tillträde till de erövrade vita enklaverna, något som på sikt kommer att rensa ut de lågkvalitativa delarna av den vita rasen.

De som släpptes in – och det betydde endast barn, kvinnor i fruktsam ålder, och vapenföra män som var beredda att strida i Organisationens led – utsattes för en mycket hårdare raslig gallring än den som använts för att skilja vita från icke-vita i Kalifornien. Det räckte inte längre att bara vara vit; för att få mat måste man vara bärare av särskilt värdefulla gener.
Det var i Detroit man först införde regeln (vilken senare togs upp på andra håll) att förse varje vapenför vit man som sökte inträde i Organisationens enklav med ett varmt mål mat och en bajonett eller annat eggvapen. Hans panna märktes sedan med en icke vattenlöslig färg, och han släpptes ut och kunde bara vinna återinträde permanent genom att ha med sig huvudet från en nydräpt neger eller annan icke-vit. Denna praxis såg till att värdefull föda inte slösades på sådana som inte ville eller kunde bidra till Organisationens stridskapacitet, men utkrävde en fruktansvärd tribut från de vekare och mer dekadenta vita elementen.

(MacDonald, A. (2009), Turners dagböcker, s. 242)

Svarta, judar och den stora vita massan framställs alltså inte i särskilt god dager i Turners dagböcker. Dock är inte ens de vita frihetskämparna särskilt sympatiska, även om det nog egentligen är tänkt att de på något sätt ska framstå som det. De beskrivs som iskallt beräknande maskiner som inte tycks ha några andra tankar i huvudet än den vita rasens herravälde över planeten och de är redo att låta hur mycket blod som helst flyta för att nå sitt mål.

Triss i svastikor

Min relativt nykläckte son är fortfarande i den ålder när det inte spelar så stor roll vad man läser, det viktiga är snarare hur man läser. Det gör inget att man läser sådana passager som de jag citerat ovan så länge man gör det med en mjuk och vänlig röst. Vi har därför haft lite vit makt-sagomys i pappsens knä med högläsning ur den spännande boken.

Jag har hört sägas att snabbmatskedjan McDonalds med sin satsning på barnmål och tillhörande leksaker söker så ett frö i småttingarnas sinnen som ska ge ännu mer avkastning senare. De positiva associationerna till snabbmatskedjan de får som barn kommer nämligen att ligga kvar där i själens källarnivåer och göra att de även som vuxna söker sig till McDonalds. Utan att veta det kommer de undermedvetet att associera varumärket med de mysiga stunderna med föräldrarna på snabbmatsrestaurangen. Skulle detta vara något som fungerar så bör jag kanske se till att sluta med vit makt-sagomyset i tid. Det skulle annars kunna sluta i förskräckelse med både spontanheilande och oresonligt agg mot judar i vuxen ålder för min lilla gosse.

Nasse läser nassebok
Nasse läser nassebok: ”Åh, kära nån! Den judiskkontrollerade amerikanska statsmakten slår tillbaka mot de ariska frihetskämparna i Kalifornien!”

Liknande inlägg på denna blogg:
Dit älgarna inte längre går, om ett skönlitterärt alster från samma politiska väderstreck, dock långtifrån så extremt som det ovan.
Ett helvete på steroider, om bilden av helvetet hos de muslimska fundamentalisterna bakom Ibn Abbas Centret. Precis som i Turners dagböcker frossar man i fiendernas ihopfantiserade blodiga öden.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

       

       

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *