John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög

I detta inlägg tänkte jag berätta om hur jag låter de helande krafterna från John of God och hans entiteter hela min påhittade ändtarmscancer. Tycker du detta låter snurrigt så beror det på att det är det. Läs de tre tidigare inläggen i följetongen för att saker och ting ska klarna något, först om introduktionen till John of God på Studieförbundet Vuxenskolan samt därefter de två inläggen om svenskarna som arrangerar resor till hans Casa.

Jag har under några månaders tid tittat närmare på den svenska grenen av den brasilianske healern John of Gods verksamhet. Det finns ett antal svenskar som arrangerar resor till hans tillhåll i Brasilien och förmedlar hans tjänster. När jag försökte få en uppfattning om omfattningen av verksamheten mejlade jag de svenska researrangörerna och ställde lite frågor kring resorna och möjligheterna att bli helad från min, förvisso påhittade, ändtarmscancer hos John of God. En av researrangörerna föreslog då i sitt svar på eget bevåg att vi skulle ses. ”Jag jobbar själv med energimedicin och kan prata mig varm om ämnet. Jag träffar dig dock gärna för ett personligt samtal (om du bor i Sthlm), alt. att vi pratas vid per telefon.”

Ett personligt samtal med någon som pratar sig varm om energimedicin kunde jag ju inte tacka nej till och jag accepterade. Redan i sitt andra mejl till mig skulle det dock börja pumpas pengar ur min arma cancersjuka kropp. Utan att jag bett om det eller på något sätt fiskat efter det föreslog hon att vi skulle inleda med distanshealingtjänsten som flera av researrangörerna erbjuder. ”Jag åker som bekant till Brasilien den 23 juli och har möjlighet att ta med örter från ”John of God” till dig. Dem kan du ta jämte cytostatika. Jag bifogar info kring det ovan och nedan.”

Jag nappade på erbjudandet, följde till punkt och pricka instruktionerna jag fått och lät en bekant fota mig iklädd vita kläder. På baksidan av fotot skrev jag namn, adress och den åkomma jag önskade bli helad från: ”Rectal cancer”. Detta foto skulle jag sedan vid vår träff lämna över till min energiterapeut som i sin tur skulle ta med det till John of God. Med sig tillbaka skulle hon i sin tur få örtpreparat åt mig. Priset för detta var 600 kronor.

Vi kan kalla min energiterapeut för Therese trots att det inte är hennes riktiga namn. Då hon har ett unikt förnamn och jag är av den bestämda åsikten att man alltid ska underlätta för personer som försörjer sig på ett oetiskt sätt att byta jobb vill jag inte göra det möjligt för hennes eventuella framtida arbetsgivare att googla sig hit.

Therese hade bestämt att vi skulle ses på caféet Vete-katten i centrala Stockholm. Där skulle vi komma att prata allmänt om cancern och dess orsaker, om en eventuell höstresa till Brasilien samt om distanshealingen och örtpreparaten jag skulle få. Att sitta och prata om cancerdiagnoser på ett café med en främling kändes minst sagt lite speciellt men jag underskattade faktiskt hur speciellt det skulle bli. Jag har lagt upp lite ljudklipp från mötet. Vill man lyssna på dem rekommenderas man använda något bättre än laptopens högtalare för att kunna urskilja samtalet i det omgivande fikalarmet. Ett par vanliga hörlurar borde duga. Observera att det inte är något privat samtal jag spelat in. Det är en näringsidkare jag köpt varor av och som velat sälja fler, långt dyrare, tjänster till mig som hamnat på band.

Therese visade sig vara en trevlig och varm personlighet som gav intryck av att verkligen bry sig om en. Förutom energimedicin ägnade hon sig åt traditionell kinesisk medicin. Jag fick lära mig att allt var energier, varenda tanke och ord var energi. Var något inte i paritet med ens själs utveckling skapades negativa energikluster och det fanns en anledning till att sjukdomar satte sig på ett specifikt ställe som i fallet med min ändtarmscancer. I kinesisk medicin hade sorg med tjocktarmen att göra och Therese undrade om jag kanske hade mycket undermedveten sorg. Var det något jag inte ville släppa? Det kunde vara något jag inte ens var medveten om.

Det var livsviktigt att reda ut vad i mina tankemönster som var orsaken till cancern. Min erfarne energiterapeut skulle dock med ett alexanderhugg lösa gåtan, i form av en överraskande rak fråga: ”Får jag fråga rakt ut om du är gay?” Den oväntade frågan gjorde att jag tappade fattningen och blev väldigt fnittrig vilket nog bara förstärkte det omanliga intryck jag redan gett. Bland mina omanliga attribut kan exempelvis nämnas att jag bland annat har en ganska omanlig gångstil. Jag brukar ofrivilligt svanka och puta med stjärten när jag går. Jag kan gå manligt om jag tänker på det och anstränger mig, men man kan inte gå runt och tänka på hur man går hela tiden. Detta är dock ett sidospår som har väldigt lite att göra med det skrupelfria utnyttjandet av sjuka och desperata i verksamheten kring John of God som ju är det som ska avhandlas i dessa inlägg.

Möjligen kan min homoerotiska aura i kombination med att ändtarmscancer drabbar homosexuella män i större utsträckning varit det som fick Therese att våga sig på gissningen. Eftersom jag själv kommit på att min egen snabbt ihopsnickrade historia var full av luckor så kunde hon lika gärna få fylla igen dem så jag svarade jakande på den väldigt privata frågan om min sexuella inriktning.

Att så många gaykillar fick ändtarmscancer berodde på skammen de upplevt i livet, berättade Therese. Min ändtarmscancer hade med mina skam- och skuldkänslor att göra. Jag behövde därför jobba med min kärlek till mig själv och vara stolt över min förmodade sexuella identitet. John of God skulle komma att hjälpa mig att gå till botten med min skam och mina övergivenhetskänslor. Det var livsviktigt att jag inte bara opererade bort tumören utan även kom tillrätta med mina negativa tankemönster eftersom cancern skulle komma tillbaka om jag inte gjorde det. Detta gjorde givetvis att jag kände att jag hade starka incitament att verkligen genomföra resan till Brasilien så småningom.

Jag måste dock säga att Therese, även om hon var fördomsfri, hade lite förutfattade meningar när det gällde sex män emellan. Hon undrade om det inte var jobbigt att sex måste avstanna på en viss nivå nu när jag hade ändtarmscancer. Denna frågeställning verkade vila på två premisser. För det första att bögar måste ha analsex, för det andra att det självklart var jag som skulle ta emot när det var dags för detta.

Therese som nu letat sig in i min själ sade också att hon såg att jag hade mycket undertryckt ilska och aggression inom mig. Det var nog dock sant, i alla fall för stunden. Therese gav nämligen flera anledningar till ilska under vår lilla fikaträff.

Jag hade redan från början bestämt att inte fiska efter några uppmaningar om att avstå från konventionell behandling utan skrivit i mina mejl att jag även tänkte genomgå skolmedicinsk behandling. Mitt intryck var nämligen att det var standard att inte uppmana resenärerna att avbryta eventuell konventionell behandling utan att den fick ges parallellt med den andliga behandlingen.

Therese hade dock tidigare under vårt möte uttalat skepsis angående cellgifter och undrat om jag tvunget måste ta dem innan operation. Hon återkom senare till dem igen, sade att hon ogärna ville uttala sig om det men hävdade att hon var fast övertygad om att cellgiftsbehandling inte hjälpte. Operationskniven verkade dock okej.

Therese hade haft samarbete med en svensk-österrikisk alternativ cancerläkare som coachat hennes resande cancerpatienter över Skype. Therese tyckte jag skulle maila honom och fråga huruvida jag borde ta cellgifter för att få en utomståendes bedömning. Läkaren var kontroversiell och brukade själv ta med svårt sjuka steg fyra-cancerpatienter till Casan i Brasilien. Precis den sortens person man vill ha en objektiv bedömning av med andra ord.

Jag hade trott att distanshealingtjänsten som jag skulle nyttja på sin höjd var några extra tusenlappar för researrangörerna. Therese berättade dock att på senaste resan hade hon haft med sig inte mindre än 36 distanshealingfoton. För 600 kronor styck så borde detta bli en total kostnad av 21600. Om jag förstått allt rätt får hon drygt hälften av dessa pengar och Casan tar resten. Det som jag trott varit en liten sidoinkomst visade sig antagligen kunna bekosta både resa och uppehälle för guiden vilket gör att resten av överskottet från resenärerna blir ren vinst. Det verkade dock som om de flesta som betalade för denna tjänst varit på Casan tidigare.

Therese sade en hel del fina saker till mig som fick mig att rodna. Till exempel sade hon att jag hade andliga ögon och kanske skulle jobba med något inom den andliga sfären en dag. Hon trodde att jag hade en oerhörd gåva som jag skulle dela med mig till mina bröder och systrar inom gayrörelsen. Eftersom ändtarmscancer var vanligt bland gaykillar hade jag förmodligen ett uppdrag att förmedla vad det innebar för mig. Detta eftersom jag insett att man orsakade cancern genom sina egna negativa tankemönster.

Jag drömde mig bort ett slag. För min inre blick såg jag mig själv stå som pridetalare och förmedla insikterna om skam- och skuldkänslornas effekter på cancercellers tillväxt. Jag visualiserade hur jag avslutade mitt tal med att skrika ut ”Var nu stolta för Guds skull, annars får ni cancer i rumpan!” Om det nu faktiskt är så att man får cancer i stjärten av att skämmas för sin läggning så blir ju med ens pridefestivalen livsviktig igen trots att slaget tycks vara vunnet för gayrörelsen.

Det tycks mig som om det inte finns någon gräns för vad skamfylld sexualitet kan orsaka, det är inte bara ändtarmscancer. Enligt författaren Karl-Ove Knausgård är till exempel undertryckt homosexualitet en pusselbit när det gäller att förstå Breiviks psyke, så terrorism får definitivt läggas till listan.

Jag och Therese pratade sedan lite allmänt om förhållandena på Casan. Hon berättade bland annat om den ”divine guidance” som kunde leda en till Casan. Många, till exempel strokepatienter och rullstolsbundna, åkte till Casan tillsammans med sina assistenter. Den som egentligen var där för att få hjälp var dock assistenten, den svårt sjuke var bara en länk för att få dit denne.

Det var vidare omöjligt att svara på hur stor andel som blev helade i Casan. Enligt Therese hade 50 miljoner människor varit där men de skickade tyvärr inga rapporter tillbaka om hur det gick sedan. Jag fick också veta att resenärerna på de första resorna hon arrangerade åkte dit för sin personliga utveckling. Så småningom blev det dock fler och fler sjuka patienter, bland annat cancerpatienter.

Sedan hände något som gjorde att jag tappade fattningen för andra gången under vårt möte. När främmande damer visar brösten för en på café är det dock ursäktat om man blir lite ur balans. Anledningen till att Therese valde att göra det var att hon ville visa ärren efter sina fysiska operationer på Casan. Som jag nämnde i mitt första inlägg verkar John of God gilla att skära i kvinnobröst, detta oavsett om åkomman har sin plats där eller ej. Therese upplyste dock att han skar i brösten eftersom det var där hjärtat satt.

Vi skildes åt för att ses igen några veckor senare efter att hon varit i Brasilien, lämnat mitt foto och hämtat örtpreparaten. När jag kom hem på kvällen förde jag över de 600 kronor distanshealingen skulle kosta. Det kan nog ha varit mina mest bortkastade hundralappar någonsin. Vårt andra möte blev kortare än det första även om vi hann talas vid en stund. Vi sågs på Stockholms central för att lämna över örtpreparaten.

Jag fick än en gång förfasas över vilka enkla medel de som ville tro tog till intäkt för att transmediets förmågor var äkta. Therese berättade om hur John of God varit i Schweiz på något evenemang. Där hade han bland annat utfört fakirtrick. John of God hade ätit glas för att visa att allt var energier. Hade man en tillräckligt hög frekvens i kroppen så blev glaset som vatten, berättade Therese.

Sedan hade John of God som själv botat miljoner tyvärr hamnat på sjukhus eftersom han varit uttorkad och utmärglad efter europaresan. Han hade därför inte varit på Casan lika mycket som planerat under deras vistelse. Efteråt funderade jag om fakirtricket i Schweiz gått snett eller om möjligen mitt tilltag med den påhittade ändtarmscancern skapat negativa energier och gjort John of God sjuk.

Det hade blivit bråttom att bestämma huruvida jag skulle vara med på nästa resa till Casan. Therese hade trettio personer uppskrivna på höstresan och hade tänkt ta med två grupper om femton men det hade blivit strul med hotellbokningen så hon kunde bara ta med en grupp om femton. Vänlig som hon var ville hon dock prioritera sådana som mig som hade något syndrom i kroppen. Jag fick en vecka på mig att bestämma mig.

Jag fick också höra lite helandeberättelser från Casan och man fick intrycket att John of God plockade ut tumörer på löpande band där nere i Brasilien.

Therese berättade också om ett par yngre personer som följt med på resan. Förutom en trettioåring som åkt för sin andliga utvecklings skull hade en person i övre tonåren född med leukemi följt med och det var faktiskt andra gången denne åkte. Då jag nu accepterat att jag själv fått min ändtarmscancer på grund av mina egna negativa tankemönster så blev jag lite frågande hur man redan i moderlivet kunde ådra sig en sådan sjukdom. Therese berättade då att det var ett val man gjorde för att få den utmaningen i livet.

Jag trodde inte att örtpreparaten hade några som helst effekter eller bieffekter även om jag var lite tveksam på bieffekterna. Berättelsen om cancersjuke Matthew på researrangören Anitas hemsida fick mig att misstänka att de i något fall faktiskt kan ha spetsat preparaten för att få någon bieffekt och därigenom ge sken av att örterna faktiskt gör något. Therese sade också innan vi skildes åt att jag kunde få diarré i flera veckor av örtpreparaten när energierna rensades ut. Där kände jag att gränsen för min wallraffning gick och pillerburken fick sedermera bli ett ovanligt dyrt bokstöd istället. Något kvitto fick jag inte heller. Det hade jag förvisso inte väntat mig även om jag in i det sista hade hoppats att jag skulle få ett samt att min arbetsgivare skulle vara liberal med den tilldelade hälsoslanten.

Även om mötena med Therese stundtals var mycket underhållande hade jag nog ändå en klump i magen efter vårt andra möte. Man kan tänka sig hur det går för någon med till exempel cancer som griper efter halmstrån och är öppen för andliga lösningar när denne kommer i kontakt med någon sådan som Therese.

Möjligen kan hon vara välmenande och själv tro på behandlingen men det blir så fel, så fruktansvärt fel, när hon inympar sina idéer om att orsaken till cancern ligger i ens egna tankar. För hur blir det i de fall när personen inte blir frisk? Kommer inte denne att finna orsaken till det uteblivna tillfrisknandet i de egna negativa tankar som vi alla har ibland oavsett hur positiva vi försöker vara? ”Man måste vara redo” var något som Therese avslutade vår första träff med och det blir givetvis en självuppfyllande profetia. Om man inte blir frisk, ja då var man antagligen inte redo.

Pengarna som man slänger bort till ingen nytta är en sak. Ett än värre slöseri är dock att spendera tid på Casans verkningslösa behandlingar när man faktiskt kan vara i livets slutskede. Utöver det finns risken att man avstår verkningsfull behandling när man får alternativ behandling. Den risken finns alltid men är givetvis särskilt stor om alternativterapeuten som i fallet med Therese är negativt inställd till den konventionella vården. Låt vara att hon aldrig direkt uppmanade till att avstå från behandling.

Att arrangera en resa kan kanske, även om det givetvis är djupt stötande, göra att man kan tjäna pengar på cancersjuka men ändå komma undan patientsäkerhetslagen. Att i Sverige sälja örtpreparat mot den åkomma jag skrev på baksidan av mitt foto, ändtarmscancer, borde dock rimligen vara ett brott mot patientsäkerhetslagen. Att som i mitt fall behandla personer som bara hittat på att de har åkomman är dock alldeles säkert lagligt.

Denna fjärde bloggpost får avsluta den första salvan inlägg om John of God men jag kommer alldeles säkert att ha anledning att återvända till affärsverksamheten. Det är en undanskymd verksamhet som verkligen förtjänar att lyftas fram i ljuset. Med allraminst ett fyrtiotal gruppresor till Casan och femhundra resenärer per år är det ändå ganska livlig trafik dit. Exakt hur stor andel som är svårt sjuka går inte att fastställa men det tycks vara många. Mitt intryck är att John of God-resorna dessutom är ett växande fenomen, nya researrangörer tillkommer och de som redan är etablerade ökar antalet resor per år. Healingresorna till Brasilien är dessutom en del av en bredare företeelse där man med flygets hjälp kan kringgå den svenska patientsäkerhetslagen som hur svag den än är på svensk mark ändå ger svårt sjuka ett visst skydd mot kvacksalvare.


Burken med örtpreparat fick bli ett dyrt bokstöd. Jag hade nämligen ingen lust att äta kapslarna med torkade örter som burken innehöll. Skulle dock vara spännande att få dem analyserade.

Tidigare inlägg i denna serie:
John of God akt 1: Introduktion till healingresorna på Studieförbundet Vuxenskolan, om ett föredrag om healingresorna som jag bevistade.
John of God akt 2: Den första halvan svenska entreprenörer i healingresebranschen, bland annat om Casaveteranen Anita.
John of God akt 3: Fler svenska arrangörer av cancercharter, bland annat om hur det gick till när samtalsterapeuten Katja blev researrangör följt av en summering av den svenska healingresebranschen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

   
   

   

7 reaktioner på ”John of God akt 4: Jag fick cancer i stjärten eftersom jag skämts över att vara bög”

  1. En i allt tragiskt mycket underhållande avslutning på din granskning. Du har gjort ett hästjobb!

    Låt oss hoppas att din granskning kan utgöra grunden i något som kommer skapa tillräcklig uppmärksamhet för att slå undan benen på denna sunkiga branch.

  2. ”Om det nu faktiskt är så att man får cancer i stjärten av att skämmas för sin läggning så blir ju med ens pridefestivalen livsviktig igen trots att slaget tycks vara vunnet för gayrörelsen.” – Fantastisk formulering men tyvärr rymdes inte hela i en Tweet så jag postade en lite redigerad variant. Tänkte berätta att jag felciterar dig så du kan invända om du vill även om jag tycker jag fångade det ganska bra :) (https://twitter.com/AlfaMagnus/status/250100894941728768)

  3. Otroligt välskrivet wallraff-reportage om vår tids kvacksalvare! Jag trillade in på denna del lite av en slump så jag har inte läst de andra delarna ännu, men det ska jag omedelbart göra!

    Att det finns människor som med berått mod kan lura svårt sjuka människor som griper efter halmstrån i sin jakt på att bli friska äcklar mig, jag förstår inte hur de kan leva med sig själva?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *