I förra veckan var jag och ett antal av Uppsalas seniora medborgare på Upplandsmuseet och lyssnade på ett föredrag om rasbiologen Bertil Lundman och hans folktypsundersökningar i Dalarna på 30-talet. Föredraget var en del i en föreläsningsserie om rasbiologin som Upplandsmuseet anordnade i samband med en utställning om samma ämne. Föreläsare var Christer Bergin från Dalarnas museum. För några år sedan medverkade han i en utställning om Lundmans verksamhet.
Lundman var en av Sveriges främsta företrädare för rasbiologin under dess glansperiod och hans undersökningar av dalfolket var hans mest omfattande studie. Han hade under ett antal år rest runt i Dalarna och undersökt skallmåtten på ett stort antal kullor och masar. Detta kunde han göra tack vare att han i princip prenumererat på ett stipendium som nog egentligen var avsett att tilldelas olika personer från år till år.
Jag är själv lycklig ägare till några årgångar av Dalarnas hembygdsbok där man så länge Karl Trotzig var redaktör gladeligen lät Bertil Lundman publicera resultaten av folktypsundersökningarna. Är näspannvinkelmått, rastyper och foton på dalmasar ens melodi så är det angenäm läsning. Lundman drar dock mycket djärva slutsatser ur sitt disparata material. Inslag av orientaliskt blod ser han i dalabyar lite här och där, likaså finns cromagnoninslag på sina håll. Finskt inflytande är också allmänt förekommande även om Lundman menar att dalfolket fortfarande är Sveriges mest rasrena folk.
Uppblandning med främmande folktyper gillar inte Lundman alls. Att hans ideal faktiskt är raka motsatsen framgår när han skriver om morabornas vana att gifta sig inom släkten.
Inom parentes sagt är en dylik ”inavel” ej, som många påstå, övervägande av ondo. Man säger, att genom de många släktgiftena en hel del dolda, men i släkten förefintliga dåliga anlag kunna framträda, så att en del av barnen skulle bli efterblivna eller stundom t. o. m. idioter. Jämte en ringa sanningskärna innebär detta stora överdrifter. Är befolkningen övervägande sund och kraftig, är faran härför i stort sett ganska ringa, men dess större för blandning med främmande; med andra ord ”man vet vad man har, men ej vad man får”, d. v. s. man känner läggningen hos sin egen släkt, men vet ej, vad för skojarblod, man kan få in utifrån. Dessutom föra de gamla ingiftena med sig stadga och jämnvikt i lynne och kroppsbyggnad, under det blandning i och för sig själv, även med fullt likvärdiga svenskar, gärna framalstrar en hel del andligen och kroppsligen illa avvägda personer. Framför allt bli genom blandningen många spinkiga och gängliga med anlag för tuberkulos. Kort sagt: otvivelaktigt beror morabornas lugna kraft till stor del på det gamla ingiftet inom de olika byarnas redan från början goda stammar!
(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1933, s. 72)
Det var till största delen män som undersöktes av Lundman och man kan tycka att hans beskrivning och beundran av dalkarlarna i vissa fall andas homoerotik, som till exempel när han berättar om sitt besök i Rättvik.
Men ser man närmare efter, lägger man åtminstone märke till en sak, den relativt stora mängden av långa granna nordiska karlar.
(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1936, s. 94)
Så är också fallet när han besöker en av Nås gamla finnbyar och fruktar att några fula, finska typers anleten ska möta honom.
Här sutto eller lågo nu i solgass och söndagsro minst ett par dussin karlar och pojkar. Nu, tänkte jag, får jag väl se några rena rama finnar. Men, när de reste sig och hälsade på sin ännu något finskt sjungande ordmelodi, vad ser jag? Endast långa, granna karlar med smala, fina ansikten och huvuden.
(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 68)
Man kan tänka sig att en del masar och kullor var hälsosamt skeptiska till att någon stövlade in i stugan och mätte deras lekamen. Något som Bergin betonade i föredraget, och som framgår av böckerna, var Lundmans beroende av att lokala nyckelpersoner som präster, lärare eller ordföranden i hembygdsföreningen bistod när han skulle få komma in och göra sina undersökningar hos invånarna i Dalarnas byar. Så var till exempel fallet i Svärdsjö.
Sedermera övertogs saken av Svärdsjö hembygdsförenings nitiske ordförande, handelsföreståndaren Vilhelm Olsson. Hr Olsson är en glänsande ”Führer” i detta ords bästa bemärkelse med underbar förmåga att förmå sina byrepresentanter m. fl. att hjälpa mig mitt i brinnande skörd.
(Källa: Dalarnas hembygdsbok 1938, s. 90)
Som så ofta avslutades föredraget med en frågestund. En gammal bekant till Lundman berättade om en lustig episod och förklarade att Lundman faktiskt var mycket begåvad men tyvärr hade hamnat lite snett i tankegångarna, han sågs allmänt som en pajas man skrattade åt.
Man undrar dock vad Lundman fått spela för roll om tyskt pansar rullat in över den svenska gränsen när det begav sig, hade det fortfarande varit pajasens? Kanske hade det varit färdigskrattat. Och när det gällde de svenska tvångssteriliseringarna så behövdes inga tyska tanks. De utfördes oaktat om man skrattade åt Lundman, delvis på grund av det tankegods han omfamnade.
Andra bloggar om rasbiologi samt Upplandsmuseets utställning och föreläsningsserie: Ting & tankar – (O)mänskligt
Media: MND
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Vetenskap, Pseudovetenskap, Rasbiologi, Uppsala, Bertil Lundman, Socialdarwinism, Dalarna.
