Månad: april 2011

Lite bakom

I påskhelgen kände jag mig nödgad att se en film med religiöst tema. Jag valde att damma av den gamla fina filmen Left Behind: The Movie som bygger på första delen i den framgångsrika bokserien med samma namn. Bokserien Left Behind bygger i sin tur på delar av en ännu mera framgångsrik bok, nämligen Den heliga skrift.

Filmen utspelar sig i uppenbarelsebokens yttersta tider. Arabvärlden har vänt sig mot Israel och anfaller med flyg från alla håll men deras plan skjuts ned av Gud fader själv. Därpå följer uppryckelsen, och då talar vi inte om den borgerliga regeringens hårdare krav på sjuka och arbetslösa, utan om att Gud plockar hem alla barn och de vuxna som tagit Jesus som sin frälsare. De ogudaktiga får finna sig i att bli lämnade kvar på jorden. Eftersom Gud av någon anledning vill ha hem de sina som nakenfisar blir deras kläder, klockor och vigselringar liggande kvar i flygsäten, bilsäten och sängar världen över. Världens kvarvarande lättlurade invånare köper okritiskt den officiella förklaringen att de som försvunnit gjort det på grund av strålning från kärnvapentester, och då var det ändå den smartare delen av världens befolkning som blev kvar då det ju var bokstavstroende kristna och småttingar som försvann.

FN:s generalsekretare, en elak östeurope, visar sig vara antikrist och ser till att skaffa sig kontroll över världens matresurser. Filmens hjältar, som är raska med att inse sitt misstag och kort efter uppryckelsen blir kristna, formar någon form av motståndsrörelse och sedan slutar filmen abrupt men det finns tydligen ett par uppföljare som jag nog ska se vid någon annan religiös högtid.

Som film betraktad är den usel. Som en inblick i delar av den amerikanska kristna högerns föreställningsvärld är den suverän.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Livsåskådning, Religion, Kristendom, Apokalypsen, Konspirationsteorier, Left Behind, Film.

Lust, last och jag

Var idag till den kungliga hufvudstaden och beskådade Nationalmuseums utställning Lust & Last vars tema sexualitet i konsten säkert lockat en del besökare som annars inte intresserar sig för konst.

Utställningen har dock kritiserats av konstvetarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe för att inte ha ett genusteoretiskt perspektiv samt ha en dold agenda och ideologisk grund som är både heteronormativ och patriarkal. I tron att jag för mina 120 kronor skulle få se något riktigt gubbsjukt och sexistiskt maskerat som konstutställning stegade jag därför in på Nationalmuseum. Döm om min förvåning när jag ser att man i utställningen faktiskt har ett tydligt genusteoretiskt perspektiv, en hel avdelning är ägnad åt att problematisera den patriarkala blicken. Är detta något de i panik kastat in efter de två konstvetarnas lilla inlägg, tänkte jag, men förstod att så inte var fallet. Den avdelningen var där från början men uppenbarligen inte tillräcklig för att tillfredsställa de två krävande genusmedvetna debattörerna.

En saks värsta fiender är påfallande ofta de egna extremisterna. Jag tror i och för sig så inte är fallet med feminismen men bland annat de två konstvetarna skulle nog behöva slappna av lite. Man kan fråga sig vad som skulle krävts för att tillfredsställa dem, antagligen hade de inte nöjt sig förrän genusperspektivet som en rosa geleaktig, svällande massa fyllt hela Nationalmuseum från källare till tak och kvävt allt annat.

Varför håller de på så här? Jag blir så bedrövad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Konst, Erotik, Feminism, Genus, HBTQ, Lust & Last.

Global demokrati

Nu bär det av upp i det blå igen. Jag läst ännu en bok som avhandlar riktigt storslagna idéer, nämligen Torbjörn Tännsjös Global Democracy – The case for a world government. Som titeln antyder argumenterar Tännsjö i skriften för en världsregering. Boken är en del av projektet Gränslös demokrati som leddes av Folke Tersman. Jag har tidigare skrivit några rader om Tersmans eget bidrag, boken Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat.

Jag gillar Torbjörn Tännsjö, i alla fall i rollen som provokativ filosof. Han är bra på att renodla en tanke och dra den till sin spets, till en provocerande slutsats som det bär en emot att acceptera men där man inte kan sätta fingret på vad som är fel. Jag skulle dock för allt i världen inte vilja bo i ett land med Tännsjö som envåldshärskare. Det skulle nog göra livet mer spännande än vad man skulle önska. Kompromisslösa filosofer som följer sina tankar om hur samhället ska utformas hela vägen passar nog bäst på armlängds avstånd från makten. I denna bok bär det dock inte emot att acceptera Tännsjös slutsatser. Det är väl snarare att en världsstat kan kännas så hopplöst avlägsen och utopisk, snarare än att det mål Tännsjö stakar ut vägen till inte skulle vara önskvärt.

Tännsjö argumenterar för att en världsstat skulle gagna världsfreden, global rättvisa och miljön. Alla argumentationslinjer är intressanta men eftersom detta är en hyfsat grön blogg så fokuserar jag här på argumenten för att en världsregering skulle gagna miljön. När det gäller den globala uppvärmningen menar Tännsjö att en världsregering kommer att vara till nytta både när det gäller att motverka den och att kompensera de som drabbas. Även problemen med vattenförsörjning världen över skulle kunna underlättas av en världsregering trots att de flesta lösningar finns på det nationella planet. Till exempel skulle globalt kontrollerade utsläpp öka tillgången på rent vatten. Rörande den biologiska mångfalden skulle en världsregering kunna skapa tryck och visa vägen ut ur de allmänningarnas tragedier som massutrotandet av arter världen över i grund och botten är. Till sist skulle en världsregering, väl på plats, vara redo att tackla framtida miljöproblem på det globala planet.

När det gäller formen för världsstaten föreslår Tännsjö en radikal, demokratisk lösning där de folkvalda är bundna i sådan liten utsträckning som möjligt. Någon tidsram inom vilken en sådan institution som en världsstat skulle komma till stånd ger inte Tännsjö. Han nöjer sig med att rita upp en, vilket han själv erkänner, skissartad väg till slutmålet.

Det finns alltid risk för att det uppfattas som löjeväckande när man drar upp riktlinjerna för ett så storslaget projekt, men jag tycker Tännsjö undgår det. Det kapitel där man har lättast att hålla med är det där Tännsjö reder ut huruvida en sådan instiution som en världsregering är önskvärd, för det är den. Om än aldrig så långt borta.

Liknande inlägg på denna blogg: Farbror Tersman och världsstaten

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Världsregering, Global uppvärmning, Torbjörn Tännsjö, Allmänningar, Biologisk mångfald, Demokrati.

Deprimerade har roligare

För någon vecka sedan såg jag bitar ur en dokumentär om Eddie Meduza. Det produktiva och kreativa geniet visade sig inte helt oväntat ha ett själsligt mörker som drev honom. Det tycks faktiskt vara ganska vanligt att produktiva medlemmar av den skapande klassen har Bergmanångest, som om mörkret vore en själens motor.

Tyvärr är jag själv alltför sorglös och därmed är min själ också motorlös. Jag önskar ofta att jag blev deprimerad, då skulle jag vara lycklig. En del tycker kanske att det är lite bakvänt att säga så, men mycket är än mer bakvänt i Sverige idag. Moderaterna kallar sig arbetarparti, Moderaterna får högst stöd i undersökningar av väljarsympatier och Moderaterna leder landets regering för att nämna några exempel.

Vore jag deprimerad skulle man få lite mera gjort, kanske skulle man till exempel blogga lite oftare än varannan vecka. Det är lite märkligt att till och med något som man tycker är skoj skuffas undan för att man inte kan motivera sig. Nej, en rejäl depression skulle göra susen men det är ju precis som kärlek något man tyvärr inte kan köpa för pengar.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, Bloggande, Ångest, Eddie Meduza, Psykologi, Motivation, Moderaterna.

Mälardalens Odysseus

I torsdags morse kom jag på mig själv med att vissla på vägen till Stockholmståget. Det skulle jag inte gjort för jag skulle komma att dra olycka över hela mellansveriges infrastruktur. Precis som att en sjöman inte ska vissla på sjön eftersom han då visslar till sig stormen ska man inte vissla när man pendlar eftersom man då visslar till sig förseningarna. Det finns mycket sådan urgammal pendlarskrock och det ligger faktiskt en hel del sanning i sådana tankegångar.

Torsdagens tågstrul blev omfattande och drabbade mig när jag skulle hem till Uppsala på eftermiddagen. Alla norrgående tåg var nämligen inställda. Jag gjorde som många andra och irrade planlöst runt på centralen ett tag innan jag vände ryggen åt dess lamslagna massor och precis som Nietzsches övermänniska valde att bli herre över mitt eget öde.

Likt en Odysseus på irrvägar fick jag sedan krångla mig hem till Uppsala. Tunnelbana till Solna, buss från Solna till Ulriksdal, pendeln från Ulriksdal till Upplands Väsby och slutligen tåg från Upplands Väsby till Uppsala. Det var precis som barnspelet Resan där man med hjälp av olika färdmedel, till exempel buss, tåg och båt, ska ta sig runt mellan de nordiska städerna. Enda skillnaden är att de resande i verklighetens Resan är håglösa zombies med tom blick snarare än käcka barn med rosiga kinder och ryggsäck som i sällskapsspelet. Först vid klockan 22:00 hade jag spelat mina Resan-kort rätt och kunde förlora medvetandet i soffan hemmavid. Jag var då på samma humör som antikens Odysseus när han efter tio år kom hem till Ithaka och dödade Penelopes friare. Enda skillnaden var att jag hade valt att istället ända livet för de jävla moderater som dragit ned på banunderhållet om jag av någon outgrundlig anledning funnit dem därhemma, snarare än några friare.

I fredags spelade jag dock mina Resan-kort bättre, det räckte med endast tre trafikslag för att komma hem. Jag inledde med tunnelbana till Solna för att sedan ta buss från Solna till Ulriksdal. I Ulriksdal hade jag faktiskt lite pendlarrävstrix i rockärmen, hoppade på det södergående tåget norrifrån eftersom jag kunde anta att det skulle vända i Solna och jag skulle då vara garanterad plats vilket jag inte skulle varit om jag följt fårskocken med pendlare och hoppat på norrgående tåg i antingen Solna eller Ulriksdal. Den grekiske hjälten Odysseus var ju även han känd för sin slughet, det var till exempel han som kom på idén med den trojanska hästen vid invasionen av Troja. Slutligen tog jag även denna dag tåget från Upplands Väsby till Uppsala och var hemma innanför dörren redan vid 20:30.

Säga vad man vill om att pendla, men det bygger karaktär, främjar uppfinningsrikedom samt rensar ut de svaga och odugliga.

Liknande inlägg på denna blogg: SJ, min musa

Andra bloggar om tågkaoset och det eftersatta underhållet: Tågpendlaren – Regeringen försöker rädda ansiktet

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, AB7, AB8, Expressen1, Expressen2, Expressen3.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Personligt, SJ, Pendlande, Skrock, Socialdarwinism, Odysseus, Moderaterna.